Hugos advokat Esra Akay Ranestål berättar för Hugo innan rättegången hur den kommer att gå till. Med står också hans pappa som ska vittna om hur Hugo mått efter rånet.
Unga och brott
"När du såg pistolen, vad tänkte du då?"
Hugo tittar ner i det blanka träbordet framför sig.
"Att jag skulle lyssna och inte göra något fel."
Vi befinner oss i rättssal 13 på Uppsala tingsrätt. Hugo, som egentligen heter något annat, har nyss fyllt 15. Då och då tar han av sig sin mörkgrå bakåtvända keps för att rätta till håret. Inte för att håret ser ut att behöva rättas till, utan kanske mest för att händerna ska ha något att göra. Han har gruvat sig för den här dagen.
Hugos advokat Esra Akay Ranestål fortsätter att fråga honom om den där dagen i november 2019 då Hugo rånades av åtta killar utanför sin skola i östra Uppsala. Klockan var strax före tre, och Hugo hade precis slutat. I samma stund som han klev ut från skolan tog en okänd kille stryptag på honom och tryckte upp honom mot glasdörren. Totalt omringades han av tre killar, en av dem visade upp en kniv.
"De sa att jag skulle akta mig för pistolen de hade i väskan", berättar Hugo nu för rätten.
Killarna ledde Hugo runt hörnet och ringde dit ytterligare fem kompisar. Flera i gänget var delvis maskerade, men Hugo kände igen en av dem: en 15-årig kille som han spelat i samma fotbollslag med och som vi kan kalla Mustafa.
Hugo berättar för tingsrätten att Mustafa visade upp en pistol som han hade i byxlinningen. En annan kille höll en kniv en decimeter från Hugos mage. Hugo stod tryckt mot en vägg, utan chans att fly. När gänget beordrade honom att ta av sig jacka, klocka och hörlurar ansträngde han sig för att göra exakt som de sa. Under rånet, som polisen bedömer pågick i närmare 20 minuter, rusade en kille i gänget plötsligt fram och gav Hugo ett knytnävsslag på halsen.
Innan Hugo fick springa därifrån visade Mustafa pistolen igen och sa att han hoppades att Hugo inte skulle göra någon polisanmälan. Det ville inte Hugo göra heller.
"Jag tänkte ju att det kanske skulle hända nåt med mig eller min familj då", förklarar han för rätten.
När han kommit hem och skakande av chock berättat för sin pappa vad han utsatts för ringde dock Hugos pappa polisen. En polispatrull kom direkt.
Hugo berättade först inte för polisen att han känt igen några av förövarna. Men utifrån de ganska detaljerade signalement som han gav trodde sig polisen veta vilka två av gärningsmännen var. En av dem var Mustafa. Den andre kan vi kalla Omid, som är 17 år.
Nu sitter Mustafa och Omid här i rättssal 13, bredvid varsin advokat. Deras föräldrar är med i rätten och får tolkhjälp för att hänga med i det som sägs.
Hugo får frågan om han är säker på att det var Mustafa och Omid som var med och rånade honom.
"Ja", säger han.
"Tycker du att det är jobbigt att titta på dem?" frågar åklagaren Liselott Herschend.
Hugo snurrar lite på stolen.
"Ja."
Såväl Mustafa som Omid nekar till brott.
I Omids mobiltelefon hittade polisen en googlesökning på exakt den klockmodell som Hugo blev bestulen på – en sökning som gjordes en halvtimme efter rånet. Det förklarar Omid med att han skulle fylla år om några månader och önskade sig en klocka.
Mustafa säger att han var hemma när rånet begicks. Men Mustafa har inte bara pekats ut av Hugo, utan även av en annan kille som var med vid rånet. Eftersom den killen var under 15 år när rånet begicks kan han inte åtalas, däremot har socialtjänsten kopplats in.
Att rånarna hotar offret att hålla tyst är vanligt. Men enligt åklagare Liselott Herschend är det sällan som hoten sätts i verket.
Det här är Liselott Herschends sjunde mål den här våren som rör ungdomsrån. Antalet rån mot personer under 18 år har ökat kraftigt i Uppsala liksom i övriga Sverige de senaste åren. I Uppsala kommun anmäldes 37 fall 2018 och 62 fall 2019 – en ökning med 68 procent.
Dessa siffror gäller alltså antalet anmälda brott. Hur många som egentligen drabbats vet ingen. UNT har pratat med föräldrar som berättat att de eller deras barn inte vågat anmäla, ofta på grund av hot från gärningsmännen.
Den rädslan ser även åklagare Liselott Herschend och advokat Esra Akay Ranestål.
– Vi möter ju bara de som anmält. Men även de som först vågat anmäla kan sedan dra tillbaka anmälan av rädsla. En del upplever att det efterföljande hotet är värre än själva rånet. Jag vet också fall där föräldrar varit så rädda att de inte velat att deras barn ska medverka i utredningen mot förövarna, säger Esra Akay Ranestål.
Men den som utsatts för hot bör ha med sig att hoten oftast är tomma. Att de sätts i verket är nämligen ovanligt, enligt Liselott Herschend:
– Gärningsmännen vill skrämmas, men det är väldigt sällan det sedan händer något.
Antalet polisanmälda rån mot personer under 18 år har ökat stort. De flesta fall går dock inte till domstol.
Av de ungdomsrån som anmäls är det en minoritet som går till åtal. Att förundersökningen läggs ned kan bero på att det inte går att hitta någon gärningsman, att stödbevisning saknas – eller för att brottsoffret eller dennes föräldrar inte vågar medverka.
Det 20-tal utredningar av ungdomsrån i Uppsala som Liselott Herschend haft på sitt bord det senaste året liknar varandra i mycket. Det som sticker ut i Hugos fall är dock användandet av vapen.
– Oftast säger man att man har vapen, eller gör en gest för att visa att man har något innanför jackan. Men att som i det här fallet visa både kniv och pistol eller ett pistolliknande föremål är inte särskilt vanligt.
I flera andra avseenden är dock rånet mot honom typiskt.
För det första är de flesta som rånas under 15 år: oftast 13 eller 14 år. De som begår rånen är ibland under 15 år och ibland över. Och det är i princip alltid flera gärningsmän som ger sig på ett ensamt offer.
Hur stor andel av rånen som begås av samma personer har Liselott Herschend ingen uppfattning om.
– Många rån kommer ju inte till vår kännedom och vi kan inte alltid identifiera gärningsmännen. Men vi har haft utredningar där samma person förekommer i olika ärenden, men i olika konstellationer. I ett ärende är A, B och D med, i ett annat A, D och F.
För det andra är det i princip enbart killar som rånas, och enbart killar som rånar.
För det tredje sker i princip alla dessa rån i anslutning till skoltid, ofta vid skolan.
För det fjärde är det främst dyra märkeskläder som stjäls.
För det femte börjar rånet ofta som en slags bötning; gärningsmännen påstår att offret gjort något mot en syster eller kompis. I Hugos fall påstod en av killarna att Hugo skulle ha legat med killens syster.
– Min uppfattning är att påhittade saker sägs som en förevändning för att råna personen, säger Liselott Herschend.
För det sjätte är det vanligt att offret hotas att hålla tyst om rånet. Hotet är inte alltid uttalat, utan kan exempelvis bestå av en kommentar om att gärningsmännen vet var offret bor.
Ytterligare ett mönster som syns i det tiotal fall som UNT tagit del av – dels genom åtal och dels genom tidigare intervjuer med föräldrar till drabbade – är att gärningsmännen har invandrarbakgrund medan offren är killar med svensk bakgrund. Detta är något som Liselott Herschend bekräftar.
– Ja, så är det. Inte uteslutande, men oftast. Min erfarenhet är att det är unga killar från sämre förhållanden som rånar killar från bättre förhållanden. Man kommer från olika samhällsklasser. Jag skulle tro att det också kan handla om att man vet vilka folk är och vilka man inte bör ge sig på.
I rätten vittnar Hugos pappa om hur Hugo har mått efter rånet. Att han under ett långt tag fick svårt att sova och inte ville vara ute själv, att han fortfarande känner sig otrygg i skolan och tar omvägar runt grupper med flera personer. Och om hur han en gång inte vågade gå in på en pizzeria.
"Därinne satt en grupp killar med mörk hudfärg. De påminde i utseende om de som rånade honom, så han vågade inte gå in och hämta pizzorna vi hade beställt", berättar pappan där han sitter framåtlutad i den plommonfärgade vittnesstolen i sal 13.
Det är uppenbart att ungdomarna som rånas blir väldigt påverkade – mer än man kanske förstår, säger Liselott Herschend när vi i en paus pratar om rädslan som ofta följer efter ett rån.
– Föräldrar vittnar om hur de får börja skjutsa till skolan, att sönerna inte längre vågar åka själva ner på stan. Det är inte det att de blir av med jackan, utan att de plötsligt känner en stor otrygghet.
Hur kan den här typen av brott, när gärningsmän kommer från en grupp och offren från en annan, påverka samhället på sikt? Liselott Herschend funderar.
– Det är svårt att svara på, men naturligtvis är det inte bra. Jag tror att det är naturligt att man reagerar när man ser någon som liknar den som utsatt en för ett brott.
Hugo, som egentligen heter något annat, har gruvat sig för rättegången. Hade rättegången blivit av bara någon månad tidigare, innan han fyllt 15, skulle han fått avge sin berättelse via videoförhör.
Det har hunnit bli eftermiddag, och inne i sal 13 på Uppsala tingsrätt har Liselott Herschend och de åtalades advokater hållit sina slutpläderingar. Rättegången är slut. Om en vecka kommer domen.
Under det halvår som gått efter rånet har Hugo försökt att glömma det som hände. Tre gånger har han varit och träffat en psykolog på Brottsofferjouren, men i övrigt har han inte velat prata så mycket om det. Nu har allt dragits upp igen. Om rättegången blivit av för bara någon månad sedan, innan Hugo fyllt 15, hade han inte behövt sitta här utan hade kunnat avge sin berättelse via videoförhör.
– Nu ska jag hem och sova. Jag sov rätt lite i natt, säger han efter att ha slagit sig ner på en bänk i tingsrättskorridoren med sin mamma och pappa på varsin sida.
Han lutar huvudet i händerna. Hugos advokat Esra Akay Ranestål berömmer honom. Hon säger att han trots att det gått ett halvår minns mycket, och att det var bra att han var tydlig med när han inte förstod en fråga eller inte mindes någon detalj; det är sådant som rätten väger in när de bedömer hans trovärdighet.
Men själv är Hugo besviken.
– Det var ju inte jättekul därinne. De ljuger ju! Jag trodde faktiskt att de skulle vara mer ärliga, säger han.
Hugos mamma stryker honom över ryggen. Hon är glad över att hon fick vara med under rättegången, även om det var känslomässigt jobbigt. Hon vänder sig till Esra Akay Ranestål och Liselott Herschend.
– Det kändes väldigt bra att ni talade för honom och satte ord på det han utsatts för. Det blir en slags upprättelse, säger hon.
Rånet har skapat en oro i hela familjen, inte minst har Hugos syskon blivit ängsligare. Hugos pappa tvekade aldrig att polisanmäla. Ska man få stopp på sånt här måste man våga, menar han.
– Att i grupp ge sig på en ensam person, det är så fegt att jag saknar ord. Jag undrar också över vilket ansvar en del föräldrar tar. Om mina barn kom hem med en dyr märkesjacka skulle jag kräva att få veta hur de fått tag på den. Hade de stulit den skulle de tvingas lämna tillbaka den och be om ursäkt.
Även om Hugo kände sig rädd, särskilt de första veckorna efter rånet, har det varit viktigt för honom att försöka leva som vanligt. Han har åkt på träningarna lika ofta som tidigare och tänker inte sluta att ha märkeskläder.
– De skulle inte få se att de hade skrämt mig, säger han och rättar till kepsen.
Den 9 juni kom domen. Uppsala tingsrätt anser det bevisat att Mustafa och Omid deltog i rånet. De döms till ungdomstjänst på 20 timmar vardera samt ungdomsvård i form av regelbundna träffar med en ungdomscoach i tre respektive sex månader. De ska även tillsammans betala totalt 17 000 kronor i skadestånd till Hugo.
Hade Mustafa och Omid varit vuxna hade straffvärdet legat på fängelse i ett och ett halvt år.
– Straffen för ungdomar är väldigt låga, och huvudregeln är ju ungdomsvård om det finns behov av det. Här var vården inte så ingripande, så då förstärktes det med ungdomstjänst precis som jag yrkade. Jag tyckte dock att antalet timmar blev väl lågt, säger Liselott Herschend.
Hugo, som först inte ville polisanmäla rånet, har ibland hoppats att åtalet skulle läggas ner för att slippa gå igenom en rättegång. Han vill bara lägga allt det här bakom sig. Nu när rättegången är slut och domen fallit känner han sig nöjd. Både för att det är över och för att Mustafa och Omid fälldes.
– Det var värt att polisanmäla. Annars skulle de ju ha kommit undan som de ville.