– Ledarstilen är en form av psykisk misshandel, säger den tidigare anställda Carin Olin.
Kritiken är mycket hård mot ledningen på Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, i Uppsala. Den kommer från flera avdelningar inom verksamheten, och riktar sig i första hand mot NCK:s föreståndare Gun Heimer, men även mot verksamhetschefen Åsa Witkowski.
Det femtontal personer som UNT har varit i kontakt med ger en dyster bild: ledarstilen beskrivs som hierarkisk, hotfull, kränkande och kontrollerande. Dialog, medinflytande, tydliga strukturer och medarbetaransvar sägs vara i det närmaste obefintligt.
– Den auktoritära och kontrollerande ledarstilen skapar en negativ miljö och en rädsla för repressalier som leder till att man inte vågar diskutera frågor som rör arbetet. På det viset tar man inte tillvara personalens kompetens, engagemang och vilja till utveckling av verksamheten och det är mycket olyckligt.
Det säger Maria Järvenson, som från 2008 till 2009 var avdelningschef för Kvinnofridsenheten på NCK, men som valde att säga upp sig.
– Det gick inte att få till kommunikation, dialog eller samarbete med ledningen. De verkade helt enkelt inte intresserade av att lösa problemen.
Torsten Rehn, som i dag arbetar som utredare på sjukhusdirektörens kansli på Akademiska sjukhuset, var mellan 2006 och 2009 administrativt ansvarig på NCK och jobbade då nära ledningen. Han drabbades inte själv särskilt mycket av ledarstilen, men såg hur dåligt många andra mådde.
– Personer har suttit och gråtit på mitt rum. Chefskapet är destruktivt, säger han.
Han beskriver en arbetsplats som skapar stor osäkerhet bland de anställda eftersom de ständigt känner sig kontrollerade.
– Folk avverkas på löpande band eftersom de inte mår bra. Det är ett ständigt nyanställande och upplärande, så man tappar hela tiden kompetens, säger Torsten Rehn.
Samtidigt vill han betona att Gun Heimer har en oerhörd kompetens inom området och verkligen åstadkommer saker.
– Utan Gun Heimer skulle NCK troligen inte ha funnits och jag upplever ett starkt engagemang från henne för de våldsutsatta kvinnorna. Det vore en förlust för NCK om hon inte kunde vara kvar. Men hon måste byta till en demokratisk ledarstil.
Den stora omsättningen på personal märks bland annat på kvinnofridslinjen, en stödtelefon för kvinnor som utsatts för våld och hot. Den startades för tre år sedan, och ambitionerna var höga. De som anställdes fick en skräddarsydd, fem veckor lång utbildning. Men hälften, åtta personer, av dessa slutade inom cirka ett år och därefter har majoriteten av de nyanställda inte fått gå denna utbildning.
Carin Olin började jobba som sjuksköterska och krisbehandlare på kvinnofridsenheten i september i fjol. Men i januari i år sade hon upp sig från NCK, efter bara fem månader. Anledningen var, som hon säger, ”falsk varudeklaration” från NCK:s sida.
– De är så bra på att prata för sig och hålla uppe en fin fasad. Vid anställningsintervjun försäkrade man mig om att man satsar mycket på utveckling och samarbete, men något sådant fanns ju inte alls. Jag är uppriktigt förbannad över hur man behandlar personalen.
Carin Olin anser, liksom många andra som UNT har talat med, att det är obegripligt att man med tanke på verksamhetens område kan behandla sin personal på ett så auktoritärt sätt.
– Organisationen jobbar med våld i relationer, men samtidigt utövar man ett psykiskt våld över sina egna medarbetare. Det är jättesvårt att sätta fingret på det, men där finns en oerhört obehaglig stämning som gör att många mår väldigt dåligt.