Hotet är inte "muslimskt"

Det finns också en benägenhet i Sverige att inte alltid ta hot mot kända personer på allvar. Och ännu värre - ibland finns också en tendens att försöka vältra över skulden för hoten på den hotade. Men hot är aldrig berättigade och måste alltid tas på yttersta allvar av rättsväsendet. Det gäller konstnärer som Elisabeth Ohlson och Lars Vilks, det gäller politiker som Ilmar Reepalu, det gäller författare, journalister, företagsledare och alla andra vare sig de är kända för allmänheten eller inte.

I anslutning till krisen kring Jyllands-Postens och senare Lars Vilks teckningar av Muhammed talas fortfarande ofta om att "muslimer" hotar tecknare, tidningsredaktörer och andra. De som står för hoten anser sig uppenbarligen också vara muslimer. Men den bild som frammanas av talet om "muslimska hot" är inte desto mindre falsk. Och den är falsk på flera sätt samtidigt.

För det första handlar det inte om "muslimer" utan om extrema islamister. Muslim är den som är anhängare av islam. Islamist är den som vill lägga islam - eller rättare sagt en viss tolkning av islam - till grund för ett politiskt program. Men alla islamister är inte extrema - det turkiska regeringspartiet AKP är islamistiskt men står samtidigt för demokratisering och en öppning mot resten av Europa. Verkligt extrema islamister utgör en marginell minoritet av världens muslimer. Ofta tycks grupper eller personer som stöder extrema politiska program välja att klä dessa i en religiös terminologi utan att ha någon djupare förankring i den religion som de åberopar.
För det andra så antyder detta språkbruk att offren för hot och terror typiskt sett är icke-muslimer. Verkligheten är den motsatta. De flesta offren för de extrema islamisternas terror är muslimer, vanliga medborgare i länder som Irak, Pakistan och Afghanistan men också i stater som Jordanien eller Egypten. Och även i Sverige känner sig många muslimer hotade av extremister som uppträder i vårt land.

För det tredje tenderar detta språkbruk att leda till krav på att vanliga muslimer först ska ta avstånd från de extrema islamisterna innan de anses ha rätt att uttala sig eller tas på allvar i en politisk diskussion. Motsvarande krav på kristna, judar, hinduer, sikher eller buddister att först ta avstånd från våldsbenägna sekter innan de uttalar sig hörs däremot mycket sällan. Det är mycket viktigt, som Nalin Pekgul (S) skrev i Svenska Dagbladet i torsdags, att muslimer i Sverige inte låter sin religion kapas av personer som är motståndare till demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet - men det är samtidigt orimligt och fördomsfullt att utgå från att muslimer skulle ha svårare än andra att identifiera sig med dessa universella värden.
I anslutning till detta bör också, och för det fjärde, sägas att det vanliga uttrycket "moderata muslimer" dels antyder att det normala sättet att vara muslim är att också vara extremist, dels att en djup religiös övertygelse skulle leda just till extremism. Det finns skäl att tro att verkligheten oftast är den exakt motsatta - det är den som själv är osäker i sin tro, sin allmänna världsåskådning eller sin självbild som har närmast till intolerans mot andra.

Muslimer har samma intresse som alla andra svenskar av både yttrandefrihet och religionsfrihet. Dessa friheter står inte i motsatsställning till varandra utan är delar av samma "paket" av medborgerliga fri- och rättigheter som också innefattar demonstrationsfrihet, före-ningsfrihet och annat och som i Sverige skyddas i Regeringsformen. De friheterna tillåter alla att säga som sådant som andra ogillar - och att säga emot.