Under några minuter tappar vi bort varandra i den småkuperade och blockrika skogen. Men snart hör jag Maria Forslund, koordinator för arbetet med hotade arter på länsstyrelsen i Uppsala, ropa:
– Här är den!
GPS-koordinaterna har till sist lett oss rätt. En ensam, vacker lykta hänger i en gran vid den lilla gläntan.
– Vi höll en minnesstund här för Lars-Thure Nordin, på den plats där han hittade violgubben, berättar hon.
Biologen Lars-Thure Nordin var en svampkännare av rang, och jobbade många år med att bilda naturreservatet som vi befinner oss i, Bolstan-Vad, strax utanför Tierp.
– Då ska violgubben vara här någonstans, säger Maria Forslund.
Vi trampar runt lite försiktigt. Vi vill ju inte mosa fruktkropparna innan de hunnit släppa sina sporer och förökat sig. Den rödlistade svampen är en raritet. Och ätlig sådan. Men när jag för det på tal får jag stränga blickar. Denna art ska helst bara konsumeras med blicken.
Efter en stund får jag syn på en violfärgad, köttig och läckert vågig svamp. Ganska så stor.
– Ja, det är den, konstaterar Maria Forslund.
Efter ytterligare lite sökande upptäcker vi fler exemplar. De växer i ringar, av lite olika storlekar.
– 90 procent av alla violgubbar i Sverige finns i Uppland. Den är klassad som sårbar, men vi vet egentligen inte hur det går för den.
Vi rör oss i en av de mest artrika skogstyperna i Norden, kalkbarrskog. Bara Gotland och Jämtland har arealer som kan jämföra sig med de som finns i Uppland. Just denna typ av skog hyser ovanligt många hotade svampar. Hela 21 av 22 arter som Uppsala län har pekat ut som ansvarsarter kopplade till kalkbarrskogar är svampar. Violgubben är en av dem. Den är helt beroende av gran eller bok för sin överlevnad. Största hotet mot violgubben och de andra rödlistade svamparna är därför avverkning.
– De artrika kalkbarrskogarna är produktiva och gamla, mogna för slutavverkning. De har ofta ett högt ekonomiskt värde, säger Maria Forslund.
Med dagens avverkningstakt riskerar alla äldre kalkbarrskogar som i dag är oskyddade, vara borta inom en 10- till 20-årsperiod, enligt länsstyrelsens bedömning.
Men även igenväxning är ett hot mot många av arterna. Kalkbarrskogarna är betade gamla bondeskogar. Örter, gräs och svampar trivs i gläntorna som genom århundraden hållits öppna av kreaturens mular och ett försiktigt uttag av ved och virke. När betet upphör tar mossor och ris över. Under flera årtionden gick inga kreatur i Bolstan-Vads skogar, men sedan några år tillbaka betar kossor återigen markerna. När vi träffar på kvigorna och de två korna står de i skuggan i en tät grandunge. Ledarkossan bär ett GPS-halsband.
– Jag får deras position två gånger per dag. Det gör det lättare med den dagliga tillsynen, säger djurhållaren Anders Bohlén, som är med oss ut i skogen.
Engagerat berättar han om sin blandning av fjällkor och andra raser.
– En kviga växte 18 kilo på en månad, så det kan inte vara något fel på betet.
Här och var ser vi också rikligt med stora brandgula kantareller.
– Kalkbarrskogarna är trevliga fritidsskogar med mycket matsvamp. Så de är inte bara viktiga för rödlistade arter, utan även för oss människor, säger Maria Forslund.