I efterhand framstår den 11 september som kulmen på al-Qaidas terror, inte som början som många föreställde sig för tio år sedan. Flera attentat har genomförts – tänk på London och Madrid – och ännu fler har sannolikt avvärjts tack vare skickligt underrättelse- och polisarbete. Ingen vet vad som händer i framtiden – men bin Ladin har dödats och al-Qaida jagas världen runt.
Ganska snart stod det också klart att al-Qaida inte var, och kanske aldrig hade varit, den centralstyrda organisation med kapacitet att slå till var som helst i världen som utmålades i en del förhastade kommentarer. Snarare är al-Qaida ett slags varumärke, en logotyp, som olika inbördes ganska disparata grupper eller individer använder för att signalera sin anslutning till en världsbild som präglas av föreställningar om ett evigt krig mellan dem själva och ”Guds fiender”. Terrorn ”individualiseras” och följderna kan bli dödliga, men terrorismen är knappast ett hot mot världsordningen.
Ovilja eller oförmåga att analysera terrorismens inre anatomi ledde dock den amerikanska Bush-administrationen till försöka konstruera Iraks diktator Saddam Hussein som en allierad till al-Qaida. Tankefelet är lätt att se – Saddam Hus-sein var en gangster och han ledde en stat som tidigare haft planer på att skaffa kärnvapen. Att attackera en stat och avsätta en diktator var det invanda sättet att föra krig eller förebygga angrepp – men al-Qaida var ingen stat och inget samband fanns mellan Saddam Hussein och Usama bin-Ladin.
Det är bra att Saddam Hussein är borta, men bristen på genomtänkta planer för vad som skulle ske med Irak efter hans fall gav under många år grupper som identifierade sig med al-Qaida en ny scen där de kunde agera mer eller mindre obehindrat. Och samtidigt förlorade USA det fokus på Afghanistan som skulle ha varit nödvändigt för att vända talibanernas fall till något positivt. USA:s anseende skadades och krigskostnaderna har tyngt ned landets ekonomi. Nu växer isolationistiska stämningar fram på nytt, ironiskt nog mest på den republikanska högerflygeln – något som resten av världen inte har anledning att välkomna.
Terrorismen kommer inte att försvinna helt. Men den måste alltid bekämpas. Och som vanligt så blir det arbetet lättare om man försöker förstå vad saken verkligen gäller.
Två schablonföreställningar, inbördes olika men båda lika felaktiga, har ofta fått en orimlig plats i debatten inte bara i Sverige. Den ena är föreställningen att al-Qaida, vad man nu exakt lägger in i detta begrepp, är ett slags spjutspets för islam som sådan, för en kultur och en människosyn som skulle vara ett dödligt hot mot resten av världen. Den andra är föreställningen att denna terrorism utgår från fattiga människors desperation och syftar till att bygga ett mer rättvist samhälle, globalt och i respektive land.
Men terroristerna kommer påfallande ofta från gynnade förhållanden och har svag eller ingen förankring i muslimska länders traditioner och kultur. De vänder sig inte mot globalisering och modernitet utan är själva ett extremt uttryck för dessa fenomen. ”Guds fiender” är ofta andra muslimer och likgiltigheten för vanliga människors levnadsvillkor är total. Allt handlar om att visa upp sig själv.
När folken i en rad arabländer våren 2011 reste sig mot sina förtryckare så handlade det däremot om krav på demokrati, yttrandefrihet och reformer av alla slag. Sambandet med den 11 september 2001 är obefintligt.