Vad hjälpte det att jag stressade för att komma ifrån jobbet någon timme tidigare, när jag därefter i tur och ordning fick uppleva sedvanliga signalfel på sträckan Uppsala-Stockholm, bilköer på en igenkorkad Essingeled och slutligen smala och skumpiga sörmländska landsvägar? Redan strax efter Knivsta insåg jag att jag skulle ankomma Rockelstad slott först sent på fredagskvällen. Som tur är bruden en Uppsalapendlare. Hon vet hur hopplös trafiksituationen är.
Numera verkar även regeringen ha insett detta. I går överlämnades infrastrukturpropositionen till riksdagen. Och det är tydligt att infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) har tagit intryck av Trafikverkets kapacitetsutredning. Hon menar att utredningen ger en tydlig ”diagnos på tillståndet av vår infrastruktur och behoven för vårt transportsystem.”
De senaste årens hårda vintrar har blottlagt detta plågsamt tydligt. Under sommaren och hösten har ständiga elfel på järnvägssträckan Uppsala-Stockholm med flera timmars förskjutning i tågtrafiken gjort detsamma. Att regeringen nu över en tioårsperiod vill öka anslagen till drift och underhåll, återinvesteringar och nya satsningar med 20 procent är därför på tiden.
Från regeringshåll framställs det som en rekordsatsning. Och sett till anslagsökning och tidigare mandatperioders rena underlåtenhet, går det att förstå att regeringen framhåller sin egen förträfflighet. Men de ökade anslagen kommer inte att ge Sverige ett väg- och järnvägsnät som väcker avund i omvärlden. Däremot kommer vi, förhoppningsvis, att på lite längre sikt få en infrastruktur vars nivå befinner sig på rätt sida anständighetens gräns, som klarar av att förflytta pendlare mellan hem och arbete utan ständiga förseningar.
Och till bröllop förstås.
Vigseln blev precis så stämningsfull som jag hade hoppats. Det kunde inget signalfel i världen ha ändrat på. Jag önskar bara att jag hade kommit dit lite tidigare.