Hospice viktiga vänförening

Kerstin Ronnestål, 77, är ordförande i Hospice vänner, en stödförening som funnits sedan 1999. Under sitt yrkesliv jobbade hon som familjerådgivare inom Svenska kyrkan och har fortfarande intresset kvar för människor.
Hon och runt 75 medlemmar i stödföreningen Hospice vänner gör ”det lilla extra” för patienter, deras anhöriga och personalen.
– Vi kallar det för att sätta guldkant på tillvaron under livets slutskede. Det betyder oerhört mycket hur man har det under sin sista tid. Och för personalen är det också viktigt att trivas, säger Kerstin Ronnestål.

Kerstin Ronnestål räknar upp saker som föreningen fixat under åren: fåtöljer i patientrummen, som kan fällas ut och bli till en extra säng när anhöriga sover över, kökshörnan i den kombinerade matsalen och dagrummet som installerades för att kunna värma mat, koka kaffe eller bre en macka och som är utrustad med kyl, frys och köksskåp. När landstinget byggde ett relaxrum med bubbelbadkar, betalade föreningen för belysningen och ordnade värmeljus för att sätta en meditativ prägling på rummet.
Anställda som inte beviljas utbildning är ett kapitel för sig. Hospice vänner vill att alla, oavsett anställningsform och anställningsgrad, ska ha möjlighet att vidareutbilda sig.
– Landstinget betalar inte för deltidsanställda och icke fast anställd personal. Vi skjuter till pengar så att alla i personalen får kompetensutveckling på Ersta Sköndal högskola.

Ett exempel är en kurs i taktil stimulering. Många patienter som är döende kan känna rädsla och ångest. Det kan mildras med denna form av beröring och då är det en fördel om all personal har den kunskap som behövs.
I somras fixade styrelsemedlemmarna en sandlåda för barn i trädgården och inomhus finns det spel, en musikhörna och leksaker för unga anhöriga.
Flera gånger om året bjuder föreningen patienter och anhöriga på fika. En gång i veckan kommer fång med färska blommor och kring jul dekoreras avdelningen med amaryllis och julstjärnor. Då bullas de också upp med frukt, godis och glögg. Till våren planeras en anhörigträff i Vindhemskyrkan och det finns många framtidsplaner. Men ekonomin är knapp.
– Vi har en blygsam medlemsavgift och får in en del minnesgåvor. Men vi tigger också pengar när det behövs och har en del kontakter som hjälper oss.

Borde inte skattepengar bekosta det ni gör?
– Jo, det kan man verkligen tycka. Vi kan åstadkomma små saker som ändå betyder mycket i det stora hela och vi gör vad vi kan, säger Kerstin Ronnestål.