Hörselklass ger tryggheten
Välkommen till Parkskolan, står det med färgglada bokstäver på en av Heidenstamskolans dörrar i Löten i Uppsala. Där innanför finns Uppsala kommuns hörselklasser. De skulle kunna ta emot 20-24 elever, men just nu går där bara elva barn.
Mira undervisas av teckenspråksläraren Barbro Mörlin.
Foto: Robert Henriksson
Med bara fyra elever på låg- och mellanstadiet blir mycket av undervisningen är individuell.
I Miras långa ljusbruna hår skymtar två små plattor med sladdar. Det är ett inopererat cochlea-implantat som stimulerar hörselnerven. Förut var hon helt döv, men nu kan hon höra. Fast hon föredrar att teckna framför att prata, det är lättare tycker hon.
Snart kommer åttaårige Petter ut från ett intilliggande rum där han haft teckenspråksundervisning. Nu tar han glatt fram matteboken och visar en bild på en matlagande kanin som han håller på att färglägga enligt ett siffersystem.
Den fjärde låg- och mellanstadieeleven är i sin hemskola, det vill säga skolan där hon bor. På försök går hon där en dag i veckan. Det är bra att få kompisar nära hemmet.
Eleverna på Parkskolan har en hörselnedsättning eller är i behov av tecken som stöd i talet. En del går där bara de första skolåren, får en basutbildning, blir trygga med sin hörselskada och stärker självförtroendet. Då blir det lättare att möta den tuffa verkligheten i en stor skola.
Andra börjar sin skolgång i hemskolan och byter sedan till Parkskolan. På högstadiet kan det bli besvärligt, då miljön är stökigare med flera olika klassrum och fler lärare.
Biträdande rektor Elisabeth Forsgren berättar att även barn med en lätt hörselnedsättning missar mycket i den vanliga skolan. Och man blir väldigt trött av att behöva anstränga sig så mycket för att försöka höra.
Ute på skolgården sitter Sofia och Felicia och har rast. De är 14 och 15 år gamla. Båda är duktiga på att läsa på läpparna och vi kan prata obehindrat.
Tills för något år sedan gick de i sin hemskola. Där var det svårt att hänga med när kompisarna pratade. Och lärarna tog inte hänsyn till deras funktionshinder, säger de.
- Det funkade inte. Ibland fick jag sitta längst bak och det var svårt att höra instruktioner, berättar Sofia.
- Ja, man måste typ fråga 20 gånger och kände sig dum i huvudet, instämmer Felicia.
Halva högstadiegruppen har hemkunskap. För att komma dit går vi genom en dörr som leder rakt in i Heidenstamskolan. Två trappor upp ligger hemkunskapssalen och där doftar det gott. Den hemlagade falafeln i pitabröd är redan uppäten och nu sitter Maria, Edina och Simon och mumsar på efterrätten. Hörapparaternas insatser glittrar i lila och guld i öronen.
- Det är bra här. Jag gick i en annan skola förut, men det var så mycket ljud så det var svårt att förstå matte och annat. Här är det lugnt, säger Simon som går i sjuan.
I Parkskolan är golven täckta av en ljuddämpande matta. I taket sitter ljudabsorberande plattor. Dörrarna är tjocka, med släplister mot golvet för att hindra störande ljud från korridoren. Eleverna är aldrig mer än åtta i en grupp, och de sitter så att de ser varandras ansikten. Dessutom finns teknisk apparatur som hörselslingor och mikrofoner. It används som hjälpmedel, bland annat program för läsinlärning och en stor interaktiv pekskärm, en så kallad activboard. Allt detta underlättar inlärningen för barn med nedsatt hörsel.
Hur besvärlig en hörselskada är beror mycket på miljön.
Så jobbar vi med nyheter