Om Daniel Norqvist fick skriva en kontaktannons skulle han formulera sig ungefär så här:
”Glad, öppensinnad och troende. Söker en kvinna som vill dela tron och livet med mig. Drömmer om gård på landet med ett stort köksbord där alla får plats”.
– Fast jag har aldrig skrivit någon kontaktannons eller dejtat på riktigt, men nu är jag redo, säger Daniel Norqvist och verkar tvärsäker.
När han ska fotograferas vill han bära diakonkrage och ett emblem runt halsen. Men i tv-presentationen av deltagarna från i våras ser han mer ut som en trendig och hipp reklamkille.
– Jag har förstått att de vill framställa mig som en cool kille som minglar med ett glas rött i handen och utbrister ”hardcore Halleluja” i varannan mening. Det har helt klart varit en prövning, eftersom den bilden bara är ett par skärvor av mitt hela jag, säger han.
Daniel Norqvist, som verkar så avspänd i förhandsreklamen, säger att han är nervös inför premiären den 13 september. Han undrar vad programmakarna har vinklat på och vad de har klippt bort.
– Men i det stora hela är det jättekul att vara med.
Han ser det också som en möjlighet att göra diakonin känd.
– Diakonin är saltet i samhället. Vi går ut bland människor och blottlägger orättvisor och misär, allt ifrån hur flyktingar har det, till människor som tvingas in i prostitution och andra missförhållanden.
Det svåra med att vara diakon är att man jobbar i det tysta. Folk vet inte alltid vad en diakon gör och som yrkesperson har man tystnadsplikt, menar han.
– Man kan också säga att vi är socialarbetare i kyrkans regi. Det är det som är så underbart. Vi kan använda vår tro och presentera Jesus i det vi gör och sprida hopp.
Arbetet är fritt, utåtriktat. Många gånger riktigt tufft. Det kan riva sår i själen.
– Det är inget nio-till-fem jobb, jag ser det som en kallelse. Det kan vara svårt att släppa tankarna när man går hem. Men så får man också se mörker som förvandlas till ljus. Som i flyktingärenden, som verkar omöjligt att få ett lyckligt slut på och sen ändå kan få det.
Sedan tre veckor tillbaka är han diakon i Lötenkyrkan, närmare bestämt ungdomsdiakon. Vi tittar in i hans nya arbetsrum men där finns inte mycket att lägga märke till. Det är tomt på väggarna och på skrivbordet ligger lite papper utspridda runt en dator.
– Jag ska jobba med ungdomar som är lite mer tilltufsade. Många med flyktingbakgrund har tvingats till en tuff tillvaro, säger han.
I höst vill han också föra samman den äldre och yngre generationen för att på så sätt skapa trygghet.
– Min erfarenhet är att om man blandar olika generationer blir det en behagligare arbetsmiljö. Jag tror det är så man får bort fördomar. Det är svårare att hata någon man känner.
Han vill få in föreläsningar i ämnen som berör och handlar om ungdomar. Tjejjouren, polisen, en dietist, kanske en hudterapeut som berättar hur man vårdar sin hy, för att ta några exempel.
Lötenkyrkans ungdomsgård är populär, 136 ungdomar var inskrivna i våras.
– Vi har högstadieskola som granne och det ska kännas välkomnande. Tröskeln får inte bli så hög in i kyrkans rum. Vi har allt från sekulariserade tonåringar till starkt troende muslimer, berättar Daniel Norqvist.
Själv växte Daniel Norqvist upp i Umeå i Västerbotten. Han är adopterad från Sri Lanka, precis som hans yngre syster och kom till Sverige när han var två månader.
När han var 13 åkte familjen till Sri Lanka tillsammans med en annan familj med adopterade barn. Förberedelserna hade pågått länge, för nu skulle Daniel få träffa sin biologiska mamma.
– Mina föräldrar frågade om jag ville och för mig kändes det inte svårt eller konstigt, så jag sa ja.
När han nu tänker tillbaka på mötet är han glad att han fick träffa sin bio-logiska mamma.
– Hon gjorde en fantastisk kärleksgärning som lämnade bort sitt barn till ett barnlöst par men hon har aldrig kunnat berätta för sin omgivning att hon adopterade bort mig, eftersom hon hade äldre barn som inte kände till det.
Det var när han var 17 och gick hotell- och restaurangprogrammet på gymnasiet hemma i Umeå som han blev kristen. Ingen i hans familj är troende och vägen dit gick genom en slags uppenbarelse.
Han hade fått sommarjobb genom kommunen och blev placerad på en herrgård som Missionskyrkan drev. Där träffade han en äldre kvinna som samlade in pengar till ett barnhem som hon startat i Kongo.
– Hon berättade om sin tro och ju mer vi lärde känna varandra, desto mer öppnade sig Gud för mig. Vid ett tillfälle fick jag ett bönesvar. Jag hade växtvärk i ryggen och bönerna ledde fram till att de försvann. Det var ett under som inte gick att förklara på något annat sätt.
Som 22-åring flyttade han till Stockholm för att jobba som kock på innerstadskrogar i ett par år.
Tills han kom till en vändpunkt.
– Samtidigt som jag jobbade på fina restauranger fick jag se misären som fanns i Stockholm. Jag gick förbi Sergels torg och blev åskådare till när hemlösa tog emot mat av frivilliga. Mitt hjärta började öppna sig för den där utsattheten och någonstans insåg jag att jag inte ville stå i ett restaurangkök 15 timmar om dagen resten av livet.
Det var en reflekterande period i hans liv som ledde fram till att han började på Ersta Sköndal, där han utbildade sig till diakon. Samtidigt engagerade han sig i St:a Clara kyrka i Stockholm, vid T-centralen, och deras sociala arbete i Stockholm City.
– Det finns djupa sår i de här människorna. Mitt uppdrag är att sprida ljus. Diakonin är att se hela människan och inte bara till det yttre, säger Daniel Norqvist.
I sommar har han semestrat i barndomstrakterna kring Umeå, träffat familj, vänner och hjälpt till att renovera föräldrarnas hus. Och så har han umgåtts med sin gudson och solat och badat.
13 september är det premiär i teve-rutan. När programmet är slut visar det sig hur det gick för Daniel. Och då undrar jag hur han resonerar kring kärleken som fenomen. När förälskelsen lagt sig, vad får en relation att hålla?
– Jag ser en relation som en novemberkaktus som behöver pyssel och omvårdnad för att blomma. Man ska ha tid för varandra. Men också för sig själv. För mig är det också viktigt att ha egen tid med Gud.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
– Både ja och nej. Bara man inte blir kär i kärleken. Man kanske tror att det är en passion för att man så gärna vill. När första attraktionen lagt sig kanske man inte passar ihop. Eller så gör man det, säger han hemlighetsfullt.