När Larenas födde sitt tredje barn fick hon en son. Hon hade nästan hoppats på att det skulle bli en dotter, för att slippa ta ställning till vad som skulle komma sen. Men nu var han här. Hennes pojke låg inlindad i en bomullsfilt, ögonen tittade förundransfullt på henne. Ett stänk av guld kunde hon urskilja. En guldklimp, tänkte hon.
– Det var en dramatisk förlossning men efter ett par dagar på sjukhus kunde vi åka hem, berättar Larena.
Hon vet att hennes man tidigare sagt att fick de en son, så skulle han omskäras. När de kommit hem från sjukhuset började han föra saken på tal igen. Men Larena sa ifrån om att det inte var aktuellt med omskärelse, eftersom hon inte såg någon mening med att operera ett friskt organ.
Sen gick veckorna och månaderna. Varje gång hennes make sa att "nu var det dags" blev Larena panikslagen. Hon minns att hon tänkte "Nej, aldrig i livet! Jag vill aldrig utsätta min son för ett övergrepp".
Ända fram till i dag har hon lyckats avstyra varje tillstymmelse till en diskussion. Kvinnlig list, kallar hon det. Pojkens hälsa gick före allt annat och hon vakade som en hök över sin son.
Larena och maken har bott i Sverige halva sina liv men är födda i ett afrikanskt land. Men nu bor de i Sverige och hon känner sig lika mycket svensk som någon annan. I hemlandet är det självklart att många pojkar ska omskäras. Däremot förekommer inte kvinnlig könsstympning vad Larena känner till.
Men hennes make känner grupptrycket bland sina landsmän, de ligger på honom och undrar om ingreppet inte borde bli av snart. Enligt Larena har maken svårt att värja sig, han vill inte bli betraktad som annorlunda och han vill inte bryta en sedvänja som pågått i tusentals år.
Larena börjar gråta när hon tänker på att maken för några veckor sedan bokade tid på en hudklinik i Stockholm som marknadsför sig som en omskärelseklinik. Utan att fråga Larena om lov.
– Jag var helt knäckt när jag fick reda på det. Han har gått bakom min rygg, ingen har frågat mig. Men jag är fast besluten att stoppa ingreppet. Det enda jag tänker på är att jag måste rädda min son.
Larena hatar allt vad omskärelse heter. I hennes ögon är förhuden till för att skydda det manliga könsorganet och då bör man inte operera i ett friskt organ i onödan. Hon tror på gud och säger att om det nu finns en gud har han skapat oss människor till sin egen avbild. Hon anser också att manlig omskärelse är ett oåterkalleligt ingrepp som kan få förödande konsekvenser. Hon vet många pojkar som fått svåra infektioner efter operationen och fått svårt att kissa. Hennes son är i förskoleåldern och kan inte bestämma själv. Han ska inte tvingas utstå smärta, obehag och eventuella komplikationer.
– Jag ser dessa barbariska ingrepp som vilken skönhetsoperation som helst. Pojkar ska få fatta beslutet själva när de är myndiga och bestämma över sina egna kroppar, inte föräldrarna.
Det krävs att båda vårdnadshavarna ger sitt samtycke till en omskärelse. Enligt lagen om omskärelse av pojkar, som kom 2001, får omskärelse utföras på begäran eller efter medgivande av pojkens vårdnadshavare om de först har informerats om vad ingreppet innebär. Har pojken två vårdnadshavare, ska båda ge sitt medgivande.
– Det är förbudet att omskära flickor i Sverige, varför gäller det inte för pojkar också? undrar Larena
Majoriteten av hennes släktingar står på makens sida. Larena har en bror som stöttar henne men en annan har själv tankar på att omskära sina söner. Det hela har utvecklats till en infekterad familjekonflikt och Larena vet inte hur det ska sluta.
– Jag känner mig helt ensam i det här, inte ens de svenska myndigheterna tycker som jag.
När hon fick reda på att maken bokat en tid för omskärelse, googlade hon runt på nätet för att hitta information om vad som gäller och om det fanns människor som kunde hjälpa henne. Hon ringde också till olika myndigheter och organisationer för att få hjälp. Sent på eftermiddagen fick hon tag i en socialsekreterare som svarade henne ”vad tråkigt för dig”. Enligt Larena hade handläggaren aldrig hört talas om att föräldrar kunde vara oense.
– Det var en fredag och handläggaren lovade återkomma på måndagen för att höra hur jag mådde och efter att han kollat upp att vi båda var vårdnadshavare. Det kändes inte alls bra. Jag trodde att det gick att få hjälp på en gång, i stället möttes jag av okunskap och nonchalans, säger hon.
Genom organisationen Tris, tjejers rätt i samhället, har Larena däremot fått hjälp. De såg till att landstingsdrivna Barnahus fick veta vad som var på väg att hända och de kontaktade kommunjuristen i Uppsala som i mejl svarat så här:
"En legitimerad läkare eller person med särskilt tillstånd att utföra omskärelse får utföra ingreppet om båda vårdnadshavarna samtycker. Om ingreppet utförs mot ena förälderns vilja är det att betrakta som misshandel, eventuellt ringa misshandel och då kan läkaren åtalas och dömas i domstol".
Larena tänker göra allt för att hennes son slipper ingreppet. Hon undrar hur ett land som Sverige, som hon uttrycker det, kan tillåta ett övergrepp på ett litet barn. Hon känner sig också diskriminerad på grund av sitt ursprung.
– Hade jag hetat Anna Svensson hade myndigheterna lyssnat på mig. Nu verkar det som om de tänker "i ditt hemland och i din kultur är det ju ok, så varför bråkar du?" Här i Sverige trodde jag att myndigheter och människor såg till barnets bästa och inte tog hänsyn till kulturella sedvänjor.
Larenas son är så pass liten att han inte förstår vad omskärelse innebär.
– Hans pappa har sagt att han ska bli fin. Själv har han sagt "Jag ska klippa snoppen för då blir jag fin". Jag har sagt att det kommer att göra ont och blöda och att jag vill att han ska få bestämma själv när han fyllt 18.
Fotnot: Larena vill vara anonym för att kunna berätta och heter egentligen något annat.