Matilda Nakev bor på andra våningen nära Vaksalatorg och tar alltid hissen. Hon har fått stränga order om att röra sig så lite som möjligt för att hon ska ha en chans att återhämta sig. Hon bör inte gå i trappor och måste hushålla med den lilla energi hon har, allt för att hon ska fortsätta gå upp i vikt.
Hennes liv är inte i fara längre. Men varje dag är en kamp.
Vissa dagar inbillar hon sig att mat är farligt. Hon äter upp allt på tallriken men gråter, får panik och känner ångest. Alla gamla hjärnspöken om att hon är tjock, äcklig, ful och glupsk kommer tillbaka.
– Så fort jag skrevs ut från heltidsvården trodde många att jag var frisk för att jag inte behövde bo på sjukhuset. Men så är verkligen inte fallet, säger hon.
Det är hennes tankar som styr sjukdomen; just hon av alla människor får inte äta för då känns det som ett personligt misslyckande och framkallar skuldkänslor. Men alla andra får njuta av mat och bli mätta.
– Det är två krafter som krockar. Förnuftet säger en sak, jag vet ju innerst inne att man måste äta och jag vet att man kan unna sig saker. Men när det kommer till mig själv tar det stopp.
Ångesten kan komma helt plötsligt när hon ska äta sitt kvällsmål. Tanken på att det är vägning dagen efter gör att paniken växer ännu mer. Hon börjar gråta och skaka när mackorna ligger på matbordet. Då är hon rädd för att hon gått upp jättemycket på en vecka bara för att hon ätit normalt.
– Det är så sjukt svårt. Hela kroppen och den hemska sjukdomsrösten arbetar mot mig samtidigt som den lilla, lilla friska rösten som knappt hörs i sån här situationer försöker kriga för att höras och ta mer plats.
Matilda Nakevs ätstörning utvecklades för två år sedan. Hon gick första året i gymnasiet och det hela började som en vanlig bantning.
– Jag var intresserad av en kille som pratade om att han gillade smala tjejer. Han och hans kompisar tittade på bilder på tjejer och anmärkte på deras kroppar, de tyckte att de var mulliga och bara för det kunde man leka med deras känslor. Vid ett tillfälle var jag med och såg vad det var för tjejer, det var egentligen helt normala kroppar.
När killen bröt kontakten utan att säga varför, fick Matilda Nakev för sig att han hade lämnat henne för att han tyckte att hon var för tjock, trots att hon inte var ett dugg överviktig. Hon var 16 år och kan så här i efterhand dra slutsatsen att det egentligen var andra orsaker som gjorde att hon började bekymra sig för sin kroppsvikt.
– Jag kände mig misslyckad och inte värd att bli älskad, för självförtroendet var så dåligt. Jag trodde att jag skulle bli lycklig om jag var smal.
Bantningen urartade och till slut blev längtan efter kontroll en allt mer överskuggande tanke. Allt kretsade kring kalorier och dieter och vad hon fick och inte fick äta. Hon övertalade sin mamma att byta ut vanlig pasta mot fullkornspasta och började gå på extrapass på gymmet. Hon blev på kort tid expert på att lura alla andra och sa att hon redan ätit när hon i själva verket svalt sig själv.
– Jag gick till skolan men jag minns inte särskilt mycket från den här tiden, det enda jag tänkte på var hur jag skulle slippa äta. Jag mådde jättedåligt och isolerade mig. Ändå förstod jag inte varför.
I början av det här året lades Matilda Nakev in akut på sjukhus, efter att ha kommit in med ambulans. Då var hon i så dåligt skick att hon höll på att dö. Hon satt i rullstol för att inte bränna mer kalorier än nödvändigt, alla kroppens organ gick på sparlåga och hennes puls var extremt låg. De första tre veckorna fick hon sondmatas och i samma veva flyttades hon över till ätstörningsenhetens heltidsvård och låg inlagd i sammanlagt tio veckor.
I dag är hon utskriven men går på ätstörningsenhetens dagvårdsprogram på Akademiska sjukhuset mellan klockan 8.30 och 15 varje vardag.
– Jag fick börja ätträna direkt när jag kom till heltidsvården. Nu tränar jag på all sorts mat, även den jag har extra svårt för, som vitt bröd, pasta och gräddiga såser, berättar hon.
På dagvården går hon också i olika grupper där hon till exempel lär sig hantera känslor och diskuterar livsvärderingar. Hon har insett att hon är sjuk och behöver hjälp. Men vänner i hennes egen ålder vet inte hur svårt det är att bryta det anorektiska beteendet.
– Det är fortfarande tankar kring maten, att jag kommer bli tjock och att jag inte är värd att äta. Jag tänker att jag skulle bli en bättre flickvän, dotter, syster och vän om jag var smal och nöjd med mig själv.
Hon vet inte om vändpunkten kommit. Men hon vet att hon går mot ett tillfrisknande.
– Jag har sårbarheten kvar. Om jag till exempel skulle skippa en måltid, då kan det påverka alla andra måltider efteråt, för det är lätt att tänka ”det gick ju att avstå denna gång, då kan jag göra det igen”.
För några veckor sedan flyttade hon ihop med sin pojkvän Patrik Lundgren. Han stöttar henne fullt ut. De lagar mat tillsammans och med honom kan hon inte fuska.
– Patrik betyder enormt mycket för mig. Och han har i princip lagt om sitt liv för att hjälpa mig.
Mot slutet av intervjun kommer han hem till lägenheten. Patrik berättar att det i början var svårt att veta vilken roll han skulle ta.
– Jag kände mig maktlös och fick tänka på vad jag sa när vi pratade om mat. Men nu kämpar vi tillsammans, annars kommer vi inte klara det.
De lagar all mat ihop och om Matilda ifrågasätter att det ska vara smör och grädde i receptet, svarar Patrik ”ja, om det står så i receptet ska det vara det”.
– Jag vet ju att jag måste ha grädde fast då vill jag bara skrika, gråta och rensa bort all grädde i hela världen. Men då kommer Patrik som en räddande ängel.
Hon vänder sig mot samhällets skönhetsideal som med sitt sluga, förtäckta budskap signalerar att vi blir älskade om vi blir smal, vackra och framgångsrika.
– Jag tror alla unga tjejer påverkas på ett eller annat sätt. Det är en extrem utseendefixering. Det är också något som kan trigga igång ätstörningar, menar hon.
Matilda Nakev är sjukskriven från sista terminen på gymnasiet men tar studenten i sommar även om betygen inte är fullständiga. Hon fick ett erbjudande om att läsa upp sina betyg och gå ett extra år men tackade nej. Hon tänker i stället plugga på en annan gymnasieskola på distans.
– De framkallar olustkänslor. Jag var i skolan på besök och fick hjärtklappning av det.
I sin blogg berättar hon om kampen mot anorexin och sin väg till ett tillfrisknande. Den fungerar som en tröst och kraft. Det hjälper att kunna uttrycka sina känslor och erfarenheter i ord.
– När jag började skriva om min anorexi trodde jag att jag skulle få elaka kommentarer men all respons har varit positiv. Om jag kan hjälpa någon annan, skulle det vara underbart, för det är ett helvete och man känner sig väldigt ensam.
På dagvårdsenheten har hon mål för varje vecka. En vecka var målet att prova att äta ute på restaurang. Hon våndades först och tänkte ”ska folk glo och tycka jag är konstig”. Sen vände hon tankarna. ”Alla andra äter ju ute, så varför ska inte hon?” Nu har hon gjort det och det gick bra. Hon tyckte till och med att det var gott, hur jobbigt det än är att erkänna det för sig själv.