FÖLJ DIREKTRAPPORTEN 10.30: Fredssamtal om Jemen
Fyra av fem invånare i Jemen är beroende av humanitär hjälp för att klara sin vardag. Minst 10 000 människor har dött sedan den Saudiledda koalitionen inledde bombningarna 2015.
När fredssamtalen på Johannesbergs slott några mil öster om Uppsala nu inleds mellan Houti-rebellerna och den jemenitiska regimen har de världens ögon på sig. Uppsalabon och sjuksköterskan Katarina Öberg har tjänstgjort för Röda korset i Jemen – i landet där världens värsta humanitära katastrof utspelar sig.
Hon har tagit uppdrag i Demokratiska Republiken Kongo, Tchad, och Centralafrikanska republiken. När hon lämnade frontlinjen mot IS-kontrollerade Mosul i Irak var det sista kollegorna sa till varandra "See you in Jemen".
– Man får inte direkt sex månaders ledighet som belöning efter ett uppdrag. Nej, har du klarat av något tufft - då får du ett ännu tuffare uppdrag, skrattar hon.
I Irak var det främsta hotet kidnappningar. I Jemen fanns kidnappningshotet kvar, och ovanpå det flyganfallen – bomber som regnade från himlen.
Hur såg en vanlig dag ut?
– Eftersom vi försöker jobba så nära frontlinjerna som möjligt krävs mycket planering. Vi får inte röra oss över huvud taget utan ett klartecken från båda sidor. Mitt arbete var att besöka sjukhus och vårdcentraler, träffa patienter och kollegor för att avgöra behoven, säger hon.
I en situation där alla sjukhus har brist på allt, blev frågan inte vad som behövdes, utan vem som skulle få. Även om Katarina Öberg menar att läkarna överlag var förstående, accepterade inte alla parter lika snällt besluten. Pressen som utövades kunde i vissa fall bli hotfull.
– I såna lägen hade jag min erfarenhet och mitt lugn att luta tillbaka på.
Medan fredssamtalen inleds förhåller sig bedömare skeptiska till utgången. FN håller kvar vid sin prognos att krisen kommer att eskalera under 2019, då tolv miljoner människor om dagen väntas leva i svält.
För Katarina Öberg har minnen av lidande följt med hem. Men också minnen av kollegialt samförstånd, välvilja och samarbete som håller hoppet uppe.
– Vi kunde inte göra tillräckligt, men vi gjorde vad vi kunde. Själva närvaron gör väldigt stor skillnad: Vi ser behoven, vi kan berätta om dem och på så sätt kämpa mer för att hjälp ska nå fram.
– Jemen är helt och hållet beroende av omvärlden just nu.