Ordet fobi kommer från grekiskans phobos som betyder skräck. En specifik fobi är till exempel en extrem rädsla för ormar, spindlar, getingar, blod och hundar. Höjdskräck, flygrädsla eller hisskräck är också exempel på specifika fobier.
På psykologmottagningen vid Psykologiska institutionen i Uppsala kostar det inget om man vill bli kvitt sin extrema skräck med hjälp av kognitiv beteendeterapi, kbt.
– Personer som lider av en av orm- eller spindelfobi inser att deras skräck egentligen är ogrundad och mår dåligt av att den begränsar deras liv. För många är det också skamligt att berätta att de är så rädda att de inte vågar gå ut på sommaren, säger Annika Sjöblom-Wennberg, verksamhetschef på psykologmottagningen.
Det är studenter på psykologprogrammets termin sju som tar emot fobiska personer när de inom ramen för sin utbildning tränar på att ge kognitiv beteendeterapi. Deras patienter får då gradvis utsätta sig för det som orsakar rädslan och lära om i sitt beteende. Behandlingstiden vid djurfobi är individanpassad och kan vara allt från ett par timmar till en hel termin med 10-15 besök.
– Våra studenter är kända för att göra ett bra jobb och de kan lägga ner den tid som behövs. Har man en specifik fobi är det annars mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att få en kbt-behandling inom öppenvården. Man hänvisas till en privat behandlare och får betala allt själv, säger Monika Svensson, mottagningspsykolog.
Även om det går att närma sig det man är rädd för på egen hand, är det för det mesta mycket lättare att komma över en fobi med hjälp av en psykolog.
Så var det för Hanna Millberg, doktorand i biologi vid SLU och skogsvetare. Eftersom hon forskar om skogen, var hennes ormfobi extra jobbig. Hon bävade för att vara i skogen där det kryllar av orm. Och i stället för att ta cykelvägen längs Fyrisån till Ultuna, tog hon omvägar för att slippa se en orm på vägen.
Förra våren gick hon i kbt-behandling hos en student på psykologmottagningen.
– Även om jag varit rädd för ormar sen jag var barn och min mamma är rädd för ormar var det nog en slump att jag blev extremt rädd för dem, det hade lika gärna kunnat vara blod eller något annat djur,
Hanna Millberg tror att ormfobin är kopplad till att hon har höga krav på sig själv. Hon har känt sig stressad för andra saker i situationer då hon sett ormar och hon har bävat för att det ska komma in störningsmoment som just en orm utgör i en uppjagad situation.
– Jag är mest rädd för reaktionen en orm väcker hos mig själv, att jag ska få panik och kräkas av skräck. Att bli upprörd är också jobbigt när jag är bland andra, jag blir nervös för att jag ska skämma ut mig och jag vill inte föra över min ormfobi till mina barn.
Hennes ormfobi höll till slut på att ta över hennes liv, eftersom hon ofta tänkte på ormar och målade upp overkliga scenarier för sig själv. När hon och maken flyttade in i sin nya lägenhet funderade hon till exempel på om den tidigare hyresgästen haft orm i bostaden.
– Och redan innan jag skulle ut i skogen började jag fundera på om det fanns orm där, speciellt om jag var ensam. Jag var alltid på min vakt, vilket också bidrog till att jag upptäckte fler ormar än gemene man.
De gånger hon träffat på en orm har hon blivit paralyserad och extremt skräckslagen.
Droppen som fick bägaren att rinna över var när hon skulle göra sitt examensarbete som innefattade fältstudier i skogen. Hon var stressad över examensjobbet och inne i en känslig period i livet.
– Egentligen tror jag inte att jag ska bli biten av en orm, det är bara ormen i största allmänhet som gör mig panikslagen, förklarar hon.
När hon gick i kbt-behandling fick hon först prata om sin ormfobi och vad den kunde bero på. Nästa gång fick hon titta på bilder på ormar.
– Vissa bilder var mycket obehagliga, särskilt de på huggormar och snokar som finns i Sverige. Det är de som skrämmer mig mest.
Gradvis utökades konfrontationen med att hon fick se en film om ormar. Den tyckte hon var hemsk att se, men det gick ändå bra, eftersom hon befann sig i ett rum där hon hade kontroll över situationen. Filmen kunde hon också stoppa när som helst.
– Jag vande mig stegvis. I slutet fick jag titta på en majsorm som låg i ett terrarium, det var en ofarlig orm från en djuraffär men jag rörde den aldrig.
Terapin fick henne att känna sig lugnare och mer avslappnad eftersom psykologstudenten tog ormkonfrontationerna i en långsam takt. Hanna Millberg behövde aldrig göra något som hon tyckte var för svårt.
Terapin fungerade bra ända tills hon råkade ut för en aggressiv huggorm i höstas. Därför känner hon sig inte helt botad.
– Jag var ute på fältarbete i Finland för att samla in blad och barr i skogen. På ryggen bar jag en ryggsäck med en termos som skramlade. Jag stannade till för att rätta till termosen och då hörde jag något ljud bakom mig. Det var en huggorm som var jättearg och försökte gå till attack.
Än i dag vet hon inte om det var för att hon trampat på den eller kommit åt den med sin stav som hon sökte blad och barr med.
– Jag släppte pinnen och bara sprang. Min arbetskamrat fick kolla igenom min ryggsäck efter ormar, vilket var helt irrationellt. Sedan dess har jag fått tillbaka min rädsla, även om den inte är lika stark som tidigare.
Även om Hanna Millberg inte känner sig helt botad, har hon ändå nått stora framsteg. För henne är det en seger att slippa ta en omväg till jobbet. Hon kan numera cykla längs Fyrisån utan att vara rädd för att drabbas av panik.
Fotnot: Läsvänligt för alla
Vi vill att alla ska läsa den här artikeln, även de som har ormfobi. Därför har vi valt att ha ett leksaksdjur som illustration i stället för en riktig orm.