Hon knackar på dörren till vad som kallas pressrummet på Uppsala kommun och säger vänligt men bestämt att hon skulle vilja använda rummet för vår intervju. De som sitter där reser sig, samlar ihop sina pinaler och går ut. Ingen tvekan från hennes sida.
Utanför fönstret på fjärde våningen på Stationsgatan skymtar slottet på avstånd. På nära håll syns stationshuset och höghusen.
Är du framtiden?
– Ja, på ett sätt kan man säga det. Jag jobbar ju med hållbarhetsfrågor, säger Laura Hartman, som är ny på jobbet och inne på sin tredje månad.
Men hennes arbetsuppgifter är inte som man kan tro. Hållbarhetsinriktningen betyder inte att hon enbart ska jobba för att minska koldioxidutsläppen. Det är bara en del av allt hon ska göra.
Det hon har att rätta sig efter är de 17 globala målen i FN:s agenda 2030. Målen som handlar om allt från att öka jämställdheten till utbildning, anständiga arbetsvillkor och fredliga inkluderande samhällen och hållbar energi till alla.
"Världsförbättrare sökes" skulle det lika gärna kunnat stå i anställningsannonsen. Men det skulle inte ha skrämt henne, snarare tvärtom. Hon vill göra världen till en bättre plats.
– Jag har alltid blivit inspirerad av de stora övergripande frågorna och sökt mig dit. Saker och ting brukar hänga ihop. Och så gillar jag att ha många bollar i luften samtidigt – eller vilken metafor man nu ska använda, säger hon.
Laura Hartman är chef för den nya hållbarhetsavdelningen med 30 anställda inom Uppsala kommun.
– Jag vill jobba för ett bättre samhälle och göra det genom att ge politikerna kunskap och forskningsresultat i frågorna som de ska ta ställning till.
Vad är det första du sätter tänderna i?
– En kommun är ju politiskt styrd så det avgör inte jag. Ett konkret tema just nu är tryggheten, till exempel ska handlingsplanen för Gottsunda/Valsätra utvecklas. Och så måste koldioxidutsläppen minskas rejält. Hittills har de sänkts med en procent per år men de ska ner med 10 –14 procent.
En sak som hon brinner extra för är att allt som görs ska ge effekt.
– Jag tycker inte att det räcker att man bockar av på en lista att en massa saker har blivit gjorda. Lika viktigt är att ta reda på vilken effekt åtgärderna har haft. Vi måste alltid ställa oss frågan om vi når resultaten som vi önskat. Annars får vi ställa om och satsa på annat. Vårt uppdrag är att det vi gör ska gynna invånarna.
Ligger du ofta sömnlös och funderar över lösningar på jobbet?
– Nej, jag är rätt bra på att sova. Och det är ju inte jag som ska komma med alla lösningar, jag jobbar med 30 experter. Ibland vaknar jag förstås och tänker på något som har med jobbet att göra.
Laura Hartman kallar sig för Sverigefinne. Hon kommer från Helsingfors och har bott där lika längre som i Uppsala. Hon växte upp i ett hem med två samhällsintresserade föräldrar som gärna diskuterade.
– Men vi hade andra diskussioner och intressen också; vi var inte en nördig familj på det viset, säger Laura.
Hon kom till Uppsala som utbytesstudent 1995. Då pluggade hon i Helsingfors och ämnet var nationalekonomi, en perfekt kombo av samhällsvetenskap och matte som hon också gillade. Efter sin pol mag-utbildning flyttade hon tillbaka till Uppsala för att börja sin doktorandtjänst och för att hon hade träffat killen som skulle bli hennes barns pappa.
Som ung satte hon skyhöga krav på sig själv och det höll på att gå illa.
– Jag var nära att gå in i den berömda väggen. Men fick hjälp, bland annat gick jag i samtal och det gav mig verktyg att klara av situationen. Det är jag tacksam för i dag, säger hon.
Hade hon inte gjort den karriär som hon gjort, är det stor chans att hon jobbat på gym. Det var hennes tillflyktsort när det var kämpigt.
– När jag var yngre, var jag aerobicsinstruktör samtidigt som jag doktorerade och trivdes jättebra i den miljön. Kanske hade jag utbildat mig till personlig tränare och startat ett eget gym.
Numera springer hon på morgonen för att rensa huvudet.
Laura bor i lägenhet i Luthagen på halvtid och i Stockholm på halvtid. Här bor hon med sina två barn varannan vecka, och där bor hon med sin make och barn. Hon gillar sitt delade liv och har upptäckt hur mycket hon hinner jobba på pendeln.
Men om du träffar någon på tåget som du känner och börjar prata?
– Man pratar inte på pendeln, säger hon och skrattar.
Förseningar har hon lärt sig tackla, är det ett viktigt möte som hon ska på tar hon ett tidigare tåg.
– Dessutom är jag inte oersättlig på jobbet.
Efter arbetsmarknadsforskning på Uppsala universitet fick hon sitt första chefsjobb på Statskontoret i Stockholm. Hon har även varit avdelningschef på Försäkringskassan och nu senast ordförande för regeringens Tillitsdelegation.
Att jobba med tillit låter trevligt, vad sysslade ni med?
– I någon slags iver att skapa ordning och reda i Sverige har skola, vård och omsorg blivit alltför regelstyrt och tyngt av för mycket administration. Vår uppgift var att hitta alternativa arbetssätt för att ta vara på kompetensen och skapa organisationer byggda på tillit i stället för ett ständigt kontrollerande. Vi skulle leta goda exempel i landet och vi hittade många, säger Laura Hartman.
Men allt har inte varit en räkmacka i hennes yrkesliv. Som forskningschef för näringslivsanknutna Studieförbundet Näringsliv & Samhälle, SNS, hamnade hon i mitt i stormen. Hon var huvudredaktör för antologin "Konkurrensens villkor" och blev ifrågasatt och kritiserad offentligt.
Hon och hennes forskningsgrupp hade kommit fram till att privatiseringarna inom välfärden i Sverige inte lett fram till entydiga effektivitets- eller kvalitetsvinster. Det var inga populära resultat.
– Jo, det blev extremt starka reaktioner – en väldig storm, säger Laura.
– Från att mina tidigare forskningsresultat gett mig kritik som högerspöke blev jag plötsligt ett vänsterspöke.
Efter första presentationen av boken förbjöds Laura att försvara resultaten offentligt.
– Jag är van att man som forskare får vara med och bemöta kritiken som riktas mot ens forskning. Det ligger i forskarens dna. Så jag sa upp mig, säger Laura Hartman, som samtidigt hade blivit erbjuden nytt jobb vid Uppsala universitet.
Senare avgick även SNS:s vd och bad henne om ursäkt. I backspegeln känner sig Laura stärkt av stormen.
– Jag växte som yrkesperson och lärde mig att om man har ett budskap som sticker ut, är det livsviktigt att inte ha minsta fel. Jag kände mig säker för hela forskargruppen hade kollat texterna både en och flera gånger tillsammans. Det kommer jag alltid att ha nytta av.