I mitten av januari höll Eva Christiernin sin sista lektion som lärare på Johannesbäcksskolan i Uppsala. Nu väntar för första gången kommunpolitiken på heltid för socialdemokraten.
– För många lärare är skolan en tuff miljö att jobba i. Men för mig, som varit där på halvtid, har det varit ett känslomässigt vardagsrum där jag kunnat ankra. Det blir märkligt att inte komma dit mer.
Under många år har socialdemokraten Eva Christiernin delat sin tid mellan skolan och politiken, och varvat de politiska uppdragen med jobbet som låg- och mellanstadielärare på Johannesbäckskolan i Uppsala. Det är ett jobb som hon inte ville lämna i första taget, men hennes nya roll som kommunalråd och äldrenämndens ordförande kräver heltid. Och nu har flyttlasset från skolan gått, om än bara till hemmakontoret i Årsta hittills.
Som så mycket annat sker det politiska arbetet på distans, liksom intervjun med UNT. Eva Christiernin inleder med att be om ursäkt för att hon anslutit till det digitala mötet någon minut sent, efter att ha avslutat ett samtal om äldreomsorgens vara och framtid.
– Det är lite skumt det här att vi alla jobbar hemifrån, det gör att jag nog inte kommer förstå att politiken är på heltid förrän i höst.
Hon beskriver sig som en "hemmagjord" Uppsalabo, uppvuxen i en socialdemokratisk men inte särskilt politisk familj i Årsta. Och klassbakgrunden är något splittrad. Medan det på mammans sida av släkten finns Uppsalaprofiler som professor Axel W Persson och antikvariatsbokhandlaren Bok-Viktor, förde hennes pappa in ett arbetarperspektiv i familjen. Hans sida av släkten kommer från ett tufft liv med knappa villkor, något som präglade Eva Christiernins farföräldrar även under hennes egen uppväxt.
Men själv formades hon mest av ridskolevärlden. I många år red hon och var skötare tillsammans med Uppsalaliberalen Helena Hedman Skoglund.
– Ridskolan är som en liten demokratisk värld i sig. Redan som tolvåring får man ansvar för att ordna en organisation kring stallet och avgöra vem som kan göra vad. Det fick mig att växa och tuffade till mig. Ridskoletjejer är inga man muckar med.
Att det blev just inom socialdemokratin som hon hittade sin partitillhörighet var mest en händelse. I gymnasiet fick hon och en klasskamrat möjlighet att intervjua partiledare för ett skolarbete, och ett samtal gjorde henne särskilt upprörd.
Jag propsar på att få veta med vem.
– Vid ett tillfälle intervjuade vi Alf Svensson, som då var partiledare för Kristdemokraterna. Han var jättetrevlig men kallade mig också för "lilla fröken". Det bara svartnade för mig och jag tänkte att det måste finnas en plats där jag kan diskutera politik med rediga människor.
På ett gnisslade modem satt hon uppe under natten och läste partiprogram på partiprogram.
– Jag valde det parti som jag tyckte minst olika som och gick med i SSU på natten. På morgonen vaknade jag av att Ardalan Shekarabi, som då var SSU:are i Uppsala, ringde och frågade om vi kunde ses samma dag. Så man kan säga att jag har Kristdemokraterna att tacka för mitt politiska engagemang, haha.
Det parti som du tyckte "minst olika som", säger du?
– Jag skulle aldrig kunna vara bokstavstrogen åt något håll och jag kommer aldrig kunna tycka exakt som alla andra socialdemokrater i Uppsala. Men jag delar socialdemokratins syn om att vi behöver varandra och att vi behöver välfärd för att ha frihet som människor. Där landade jag den natten.
Efter tjugo år med olika politiska poster är Eva Christiernin långt ifrån ny inom Uppsalapolitiken. Och hjärtefrågan har i princip varit densamma sedan det första uppdraget som ersättare i socialnämnden i början av 2000-talet – människors rätt att själva bestämma över sina liv. I hennes senaste roll som socialnämndens ordförande handlade det exempelvis om att öka insatserna mot hedersförtryck i Uppsala. Som lärare har hon på nära håll sett unga drabbas. Barn som inte själva får bestämma vem de blir kära i, unga som inte får gå på disko med sina klasskompisar och pojkar som måste passa på sina syskon.
En natt i gymnasiet satt Eva Christiernin uppe och gick igenom alla partiers partiprogram. Hon valde det parti som hon tyckte "minst olika som": Socialdemokraterna.
Jag frågar om hennes egen politiska identitet någon gång blivit ett bekymmer i skolmiljön.
– Faktiskt inte. Efter alla år i politiken förstår jag också hur mina meningsmotståndare tänker, och i klassrummet iklär jag mig rollen som alla partier på samma gång. Jag har aldrig träffat en förtroendevald som inte genuint vill det bästa för Uppsala, sen har olika partier olika vägar dit.
Men har det aldrig blivit känsligt med föräldrar till exempel?
– Nej, jag har aldrig upplevt det, men jag har heller aldrig stått framför en klass och berättat vilket parti jag tillhör. I vårt klassrum brukar vi ha små val och så där. Om jag hade haft en klass där 70 procent röstade på Socialdemokraterna, då hade jag blivit bekymrad. Men det har aldrig hamnat där.
Sedan i januari har hon skiftat fokus från Uppsalas unga till Uppsalas äldstas. När hon nu tar vid som kommunalråd och äldrenämndens ordförande efter Caroline Hoffstedt ärver hon också det område där pandemin kanske blottlagt störst brister det senaste året. Strax före jul slog den så kallade Coronakommissionen fast att Sverige misslyckats med att skydda de äldre.
Det är politiken som har det yttersta ansvaret för det misslyckandet, säger Eva Christiernin. I nästa andetag konstaterar hon att flera av de punkter som kommissionen lyfter känns igen från vad medarbetare och fackliga inom äldreomsorgen påtalat länge; att bemanningen har varit för liten, kompetensen knapp och arbetsförhållandena bristfälliga.
– Det är så mycket av det här som man flaggat för i många år, ändå krävs det en pandemi för att vi ska vakna. Jag läste Coronakommissionens rapport tre gånger i vintras. Först blev jag arg och satt och svor, sedan blev jag ledsen och politiskt deprimerad. När jag hade läst den tredje gången kände jag, okej här är checklistan, nu är det bara att kavla upp ärmarna och börja jobba.
Eva Christiernin tar över ansvaret för äldreomsorgen i Uppsala, ett av de områden där pandemin blottlagt störst brister det senaste året.
Initialt menar hon att det handlar om att skapa bättre arbetsvillkor inom äldreomsorgen, med fler kollegor, bättre kontinuitet för de äldre och där delade turer snart är ett minne blott. Hon slår dock ifrån sig påståendet att det är hon som ska styra upp äldreomsorgen. Hon är inte den typen av politiska ledare som pekar med hela handen.
– Det här arbetet gör jag tillsammans med andra. Jag kommer aldrig vara en politiker som talar till massorna, utan en som pratar direkt med människor.