På söndagen räddade Martina Mattson en kvinna med epilepsi i centrala Uppsala. Två dagar efter händelsen berättar hon för UNT om att hon är besviken över att ingen annan hjälpte till.
Det var vid lunchtid i söndags när Martina Mattson var på väg till sin buss som hon utanför Svavagallerian i Uppsala fann en kvinna på trottoaren med svåra kramper.
– Ser man något sådant förstår man direkt att något är fel. Men alla bara gick förbi, säger hon.
Det gjorde inte Martina Mattson. Hon släppte sina egna saker och försökte ta hand om kvinnan.
– Jag märkte att hon inte var kontaktbar. Genom min vårderfarenhet och att jag varit mycket personlig assistent förstod jag att det handlade om ett epileptiskt anfall. Jag ringde 112 som skickade ambulans.
Via telefonen guidades hon till att leta efter sprutor i kvinnans handväska, vilket hon också fann. Det fanns bara ett problem:
– Jag är superrädd för sprutor, jag kan svimma av det. Men jag bestämde mig för att hennes liv var viktigare och att det bara var att göra som de sa i luren. Så jag gav henne sprutan.
Efter en stund började kramperna sakta men säkert avta. Och så kom ambulansen.
Vad kände du då?
– Att jag kan ha räddat ett liv. Jag vet inte hur länge hon legat där. Efter fem minuter kan en sådan här attack vara livshotande.
Hon uppskattar att händelseförloppet från att hon kom tog 10 till 15 minuter. Inte på hela den stunden stannade någon och frågade om Martina behövde hjälp. Hur lång tid som passerat utan att någon hjälpte kvinnan, innan Martina gjorde det vet hon förstås inte.
Hon är besviken och arg på dem som bara gick förbi, och hon märkte också att folk tittade när hon letade efter sprutor i handväskan.
– Den som kommer till en olycksplats måste ju hjälpa till. Man står inte bara och stirrar. Kanske är en del rädda för corona, men alla har väl i alla fall en telefon och kan ringa 112 eller kan fråga om det finns något att göra.
Nu har hon valt att berätta sin historia på Facebook för att sätta ljus på hur viktigt det är att våga gripa in. Inlägget har delats flitigt och Martina Mattson säger att hon fått stort stöd.
– Jag gick ut offentligt för att folk ska se vilken hemsk upplevelse det kan bli för andra om man inte agerar och gör något.
Ambulanspersonalen gav henne mycket beröm och frågade om hon hade vårderfarenhet.
När hon väl kom på sin buss kom allt över henne.
– Jag var som i chock, det tog ett tag att ta in vad som hänt. Men efteråt kände jag mig väldigt stolt över att jag gjorde allt jag kunde.