Hon överlevde bussolyckan
Hanna Eriksson klev på bussen i Uppsala för att åka till jobbet på Sandvik i Gimo och livet förändrades. Hon skadades, allvarligt. - Olyckan har gett insikter om livet jag inte vill vara utan, säger hon i dag.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
- Jag tycker mig komma ihåg nästan varenda steg jag tog i den knarrande snön. Det var mörkt och snöade.
Hanna brukade sitta långt bak, men eftersom hon var sist på satte hon sig på andra sätet bakom chauffören. Hon somnade.
Hon vaknade av att bussen krängde och att någon skrek i krockögonblicket.
- Det var en sån jäkla smäll av krocken, sen blev det så tyst.
Bussen hade kanat ned i diket på andra sidan vägen. Hanna satt precis där bussen slitits upp i sidan.
Hon minns den starka doften av gran från en kvist en decimeter från ansiktet. Vinterkylan utifrån som inte kändes kall. Den konstiga känslan när hon tittade ned och såg sitt ben krossat.
Hur blodet värmde händerna när hon höll om benet. Smärtan pulserade och hon var fruktansvärt rädd, hon grät. En man som suttit längre bak satte sig med henne. Hon minns inte vad de sa, men det kändes bra att han satt där och han hjälpte henne att ringa Therese.
På akuten gick allt så snabbt. Stora lampor, många ansikten runt henne och någon som pratade med henne och strök hennes kind medan kläderna klipptes upp och fönsterglas dammsögs från hennes kropp.
När hon vaknade igen efter operationen fick hon träffa familjen. De kramades och pratade i timmar.
- Det var ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv.
Hanna hade brutit båda fotlederna och vänstra lårbenet. Läkarna sa att det skulle ta tid innan hon blev bra, hon hade svårt att ta in det.
Redan på sjukhuset var hon envis, fokuserad på att steg för steg börja röra sig. Men tårarna kom utan förvarning, plötsliga attacker av ledsenhet.
- När olyckan hände var det vinter. När jag kom hem efter tio dagar hade all snö smält och det var vår. Det kändes länge sen på en gång, overkligt, berättar hon.
I början lät hon bli att läsa om olyckan.
- Det var först när jag såg foton på hur min buss såg ut och att jag satt precis där smällen tog som jag förstod att det verkligen var jättenära, att jag hade en väldig tur.
Den jobbigaste perioden kom när de fysiska skadorna börjat läka.
- Jag tänkte att jag kan gå och borde vara "bra", men då kom det psykiska. Jag tänkte mycket på att det var så nära att jag dog.
Hon började fundera på om hon någonsin skulle kunna springa igen. Samtidigt blev hon besviken på sig själv.
- Jag fick dåligt samvete eftersom jag skulle vara glad över att jag fortfarande lever.
Då kom behovet att prata och en krishanterare blev till stor hjälp.
Nu har ett år har gått sedan den där dagen. Hon tar bussen till jobbet varje morgon.
- Jag har alltid bälte på mig och sitter ganska långt bak. Fast någon gång har jag suttit på precis samma plats - bara för att jag kan se att jag kan sitta där.
Hanna haltar lite. En tre decimeter lång spik går genom hela lårbenet och två skruvar sitter i ena fotleden. Än är vänstra benet inte bra, prognosen är att det ska bli bättre.
- Jag kan inte springa särskilt bra och jag får ont om jag sitter eller ligger på fel sätt.
Hanna har blivit allvarligare. Hon är mer försiktig. Räddare. Oroligare att något ska hända någon närstående.
- Det som är viktigt är att vara nära och att ta hand om dem som är nära mig. Man vet aldrig hur länge man får ha dem i sitt liv.
Hanna vet hur mycket kärleken betytt under året.
- Om det skulle ske någon gång var det den bästa tiden. Jag var nykär och Therese hade precis flyttat in. Jag kände mig så lycklig just då, säger Hanna och för första gången under vårt samtal fylls hennes ögon med tårar.
- Vårt förhållande ställdes på sin spets. Det var inte någon lek längre. På gott och ont, jag tror inte man kan komma varandra så nära annars.
Nu ser hon fram emot att leva "normalt".
- Och kanske börja med fotbollen igen, så småningom.
Hon har spelat fotboll sedan hon var sju år gammal, före olyckan i Fyris damlag. Hon saknar det.
Det går inte en dag utan att hon tänker på olyckan.
- Jag är så glad att jag överlevde och för det jag har. Jag har blivit mera medveten om hur skört livet kan vara. Samtidigt kan jag tycka att vad onödigt att allt det där skulle behöva ske för att man skulle inse det.
Så jobbar vi med nyheter