Stina Pehrsdotter gick upp strax efter midnatt för att ställa ordning frukost. Grynkorv, smörgås, rökt fläsk och lutfisk. Till lutfisken serverade hon en mjölksås, kokad på hennes alldeles speciella vis. Hennes man Olof Olsson skulle snart åka från Vibo utanför Tobo till Uppsala med ett vedlass, det var över fem mil. Han åt med god aptit och tog två styrketårar innan avfärden. Det var natten mot den 14 februari 1844.
Hundra meter från den plats där Vibo-Stina bjöd sin make på frukost denna vinternatt, lägger nu Berit Andersson fram nybakta bullar i det ljusa lantköket. Hon är släkt med Vibo-Stina i femte generationen, i rakt nedstigande led. Berit har kort rödslingat hår och guldglimmande ögonskugga. Hon rullar upp en gulnad karta på bordet. Den är från 1831, tecknad för hand och visar hur gården såg ut när Vibo-Stina levde här.
– Det blåser ofta här, jag kan känna naturens krafter. Jag skulle aldrig kunna leva utan sjön och de stjärnklara nätterna, säger hon.
Stina Pehrsdotter och Olof Olsson gifte sig den 29 december 1824. Deras förhållande var aldrig bra. Efter en gudstjänst fick maken stå till svars inför kyrkorådet för att ha förnekat faderskap till sina söner och öppet förolämpat svärföräldrarna. När en kvinna från grannbyn kom för att mjölka, berättade Vibo-Stina att hon köpt arsenik för tolv skillingar. Hon hade sen siktat giftet, för att lätt kunna blanda i makens mat. Efter frukosten började maken må så illa att han var tvungen att lägga sig på soffan. Han kräktes och svettades. Han kämpade med smärtorna hela natten och dog mellan tio och elva på morgonen den 14 februari.
Det hastiga dödsfallet väckte misstankar i bygden. Maken hade varit mycket svartsjuk och Vibo-Stina visade sig inte heller speciellt sorgsen över att maken var borta. Berit Andersson ler när hon berättar om sin släkting som fick nog av sin make. Hon sätter sig vid köksbordet och fortsätter.
– Jag förstår henne till stor del. Att mörda var inte det rätta, men tänk dig att leva med någon du hatar. Personligen tycker jag att det är intressant att ha en historia i släkten, min moster däremot var förfärad och tyckte det var skamligt att vara släkt med en mörderska, säger hon.
Berit är själv lycklig och bor med Åke Jansson sedan 32 år. Tillsammans har de två söner, precis som Vibo-Stina hade.
Vibo-Stina förnekade aldrig att hon förgiftat sin man. Den 19 april var det rättegångsförhandlingar i sockenstugan vid Tegelsmora kyrka. Där var fullt med åhörare som viskade i den trånga lokalen. Hon erkände hur hon köpt arsenik av en kringvandrande dalkarl och blandat i mjölksåsen till sin man. Vibo-Stina flyttades till ett av tornen på Uppsala slott, till en fuktig, mörk fängelsehåla. Berit tar på sig en röd vindjacka och går ut genom dörren. Hennes hår dansar i blåsten där hon går över gårdsplanen mot ett litet magasin.
– Här är ett av Vibo-Stinas hus, här hade mina föräldrar massor med saker från hennes tid. Det är synd att jag inte förstod värdet av det då. Det mesta är slängt nu, alla saker som kunde berätta den dramatiska historien som en gång utspelade sig här, säger hon.
Berit tittar ut över ängen mot sjön.
– Jag ska berätta hur det var när Vibo-Stina fick sitt besked, säger Berit.
Nästan ett år efter att Vibo-Stina förgiftat sin man med arsenik, den 5 februari 1845, kom beskedet: ”Kongl majt finner anledning icke förekomma, att af nåd, Stina Phersdotter från det ådömda dödsstraffet förskona”
Det var en het sommardag, den 18 juli. Beskedet om avrättning hade kommit några månader tidigare och i dag skulle resan börja mot Vibo-Stinas hembygd och avrättningsplatsen. Ungefär fem mil skulle avrättningssällskapet färdas på ojämn mark med häst och vagn. Ute på slottsgården hade en stor folkhop samlats för att få en glimt av mörderskan.
– Det värsta var när de skulle åka ner från slottsbacken, då ramlade hjulet av från kärran och Vibo-Stina kastades av i hög fart. De fick vänta en lång stund medan de skulle laga kärran. Då skulle jag kunna tänka mig att dödsångesten kom krypande, säger Berit.
Hon fortsätter att berätta. Hennes kisande ögon och dramatiska röst gör att berättelsen om den hemska färden får liv.
– Eftersom det tog lång tid att färdas fem mil med häst på den här tiden, stannade sällskapet på ett gästgiveri längs med vägen. Där skulle de sova, och mannen som skulle hugga huvudet av Vibo-Stina tog sig ordentligt med supar för att orka med det stundande uppdraget. Man kan ju undra om Vibo-Stina lade sig ner på kudden den natten, säger Berit.
Att vakna av att solen strålar in genom fönstret och samtidigt komma ihåg att det är den sista soluppgång du ska uppleva – så måste det ha varit för Vibo-Stina denna dag. Att stiga upp och göra sig i ordning för döden. Solen bländade mellan träden, sällskapet gick genom skogen på Gullstigen mot avrättningsplatsen.
På avrättningsplatsen, kring stupstocken, har en stor folksamling samlats. Några har klättrat upp i träd för att se ordentligt. Bakom stupstocken finns en grop uppgrävd för offrets stympade kropp. Människorna viskar, några är fulla av hat. Förbittrade släktingar till Olof, den mördade, ska få sin hämnd. Längre bort i skogen kommer den dödsdömdes tåg. Prästen leder Vibo-Stina fram till stupstocken, hon önskar att de samlade ber en bön tillsammans med henne. En bindel sätts för ögonen innan hon faller på knä. Hon lägger sig framstupa med hjälp av predikanten. Bödeln som hittills inte tagit plats, träder nu fram med sin bredbladiga yxa. Han ställer sig över Vibo-Stina och avvaktar prästens välsignelse. Kanske känner hon att han står över henne. Prästen fortsätter ” Var vid gott mod min vän, här öppnas evighetens dörr, ett ögonblick till och du ska vara med din frälsare i paradi ...”
Åskådarna jublar men tystnar snabbt i förvirring. Bödeln missar halsen och en stor bit av skalpen på bakhuvudet slits loss. Det krävs två hugg för att separera huvudet från Vibo-Stinas kropp. Bödeln sliter loss yxan från stocken och torkar av blodet med sina vita handske.
– Ett hemskt slut på en hemsk historia, säger Berit och går upp mot sitt hem i Vibo.