Hon längtar till sitt barndoms Indien
Birgitta Walldén tycker att det är viktigt att släppa in de nya svenskarna på arbetsplatserna. Det har en avgörande betydelse för Sveriges sociala utveckling, säger hon. Sitt svenska namn och sitt svenska utseende till trots har hon själv upplevt hur svårt det är att komma in i det svenska samhället.
Som dotter till svenska missionärer - fadern hade bott i Indien i 40 år - var det naturligt att hon föddes på missionärssjukhuset. Sjukhuset var beläget i Dahanu, en halv resdag med det koleldade tåget från hemmet i Nandurbar i västra Indien. Hon anger avståndet i restid, som vedertaget är i Indien.
- Jag älskar den indiska kulturen, människorna, maten. Det är klart jag längtar efter Indien, jag har mina rötter där.
- När jag ser ett program om Indien vaknar barndomens minnen till liv. Jag bär på sensuella sinnesupplevelser från rökelsestickor i templen och tända ljus. Jag känner lukter av sopor och exkrementer, dofter av parfym och av vita blommor som binds till kransar och bärs av kvinnorna. Och jag förnimmer den currydoftande och starkkryddade maten - gurkmeja, chili, spiskummin som ligger i färgsprakande kryddhögar på marknaden.
Indiska vänner hade hon bara undantagsvis, under skolloven. Under skolterminen bodde hon på en svensk internatskola - långt från föräldrarna. Det tog tre dagar för henne och hennes syskon att åka hem på jullovet.
- Separationen från föräldrarna är inte positivt för ett barn. Att växa upp utan att höra hemma någonstans är en ganska tung ryggsäck, säger Birgitta och då tycker jag mig förstå varför hennes ögon tycks vara sårbara och starka på samma gång och varför hennes skratt inte är uppsluppet.
Samhörigheten med de andra eleverna var en trygghet då och känns fortfarande stark efter ett halvt sekel. Vi kände oss som syskon i en stor familj, säger hon. Långt senare gifte hon sig med en av barndomskamraterna, Per. Fast först kom chocken.
Den kom när Birgitta var 14 år. Familjen lämnade Indien och började ett nytt liv i Jönköping. Birgitta slets från barndomslandet i Orienten och sina rötter, dofterna, syskonfamiljen.
- Det var mycket svårt att komma till Sverige, till en ungdomskultur som jag inte visste något om. Att komma till klassrummet klädd i konstiga kläder som jag hade ärvt av mina mostrar var förfärligt. Jag upplevde en otrolig känsla av att vara utanför.
Denna smärtsamma erfarenhet av utanförskap har hon tagit tillvara i sitt yrke som psykodramatiker. Psykodrama är ett slags psykoterapi där patienterna får gestalta sina upplevelser i dramaform. I psykodrama har Birgitta hjälpt nya svenskar att skildra sina erfarenheter. Genom att agera i roller har nya svenskar - och många andra hon har väglett - kunnat öka sin självinsikt och ta kontroll över sitt liv.
Innan Birgitta utbildade sig till psykodramatiker hade hon jobbat i 20 år på Svenska kyrkans internationella avdelning. Den kristna tron har varit, liksom psykodramatiken, en motkraft till den tunga ryggsäcken hon har burit på. Måhända påminner S:t Pers församling om den starka gemenskap hon upplevde på internatskolan.
- När man går in i sitt inre möter man Gud. Det betyder att man kan uppleva kommunikation med något större än en själv. I det mötet finns glädje, stillhet, energi, kraft och kärlek.
Som psykodramatiker är hon mycket intresserad av länkar mellan kropp och själ. Mycket av sin styrka hämtar hon i gudstjänster i kyrkan, qigong och Friskis och svettis. Så drömmer hon att åter besöka Indien, kanske det blir om ett eller två år.
Födelsedagen tänkte hon först inte fira men ändrade sig - "jag behöver mina vänner runtomkring mig".
Så jobbar vi med nyheter