Sedan sju års ålder har Inge-Maj vattnat kolonilotter. Här får sparrisplantan lite vatten.
– Det är så jäkla viktigt att politiker förstår varför odlingslotter behövs. Det är en demokratifråga, säger den 78-åriga Uppsalabon och blickar ut över de prunkande och välskötta odlingslotterna. Det är en tropisk junidag. Det mesta måste vattnas och Inge-Maj gör det med glädje.
– Kolla på den här pionen, den håller nog bara några dagar till i värmen, men se så vacker den är. Jag hittade plantan på en ödetomt i skogen, säger Inge-Maj och förklarar att hon oftast hittar, får, delar och byter frön och sticklingar.
"Jag hittade plantan på en ödetomt i skogen", säger Inge-Maj Lönnqvist om pionerna.
Gemenskap är en trevlig följd av att odla på det här sättet, anser Inge-Maj, som tycker att det råder brist på odlingslotter – samtidigt som intresset tycks gro lika raskt som hennes gräslök. Men någon större ruljangs är det inte. Man lämnar inte en lott om man inte skaffar hus eller flyttar ut på landet, konstaterar hon och ger sparrisplantan vatten.
– Jag tror främst att man vill veta var maten kommer ifrån. Man vill odla giftfritt och naturligt. Kolonilotter behövs ju för miljöns skull och för människors hälsa och välbefinnande. Dessutom är det socialt och det är bra för biologisk mångfald.
Inge-Maj Lönnqvist och odlargrannen Anders Antesson diskuterar hur väl saker växer: "Jag har urgamla krassefrön som inte gror", säger Anders men Inge-Maj kontrar genom att berömma hans sallad.
Även kulturell mångfald, vilket Inge-Maj anser är en uppenbar fördel med fler odlingslotter. Att mötas på en sådan är integration i dess mest naturliga format, enligt hennes upplevelser.
– Kolonilotter är ju inte bara en demokratifråga utan också en integrationsfråga. För länge sedan hade jag en odlingsgranne från Bangladesh som inte var så bra på svenska. Hon stod ofta och tittade på mig och sa till slut ”förlåt frun”, ”ja”, svarade jag. ”Man kan odla grönsaker, varför blommor?” undrade hon.
Inge-Maj visade att det växte både jordgubbar, hallon och annat ätbart. Det slutade med att de bytte plantor och frön med varandra. Hon beskriver det som ett fint utbyte trots språksvårigheterna.
Andra kulturer – mer eller mindre demokratiska – har hon alltid varit intresserad av.
– Jag är jurist, men inte en sådan på byrå, säger Inge-Maj, alltjämt ointresserad av att prata om egna meriter.
Hon berättar ändå, efter lite påtryckningar, om demokratiska insatser runtom i världen i roller hon haft som valobservatör, valövervakare och valanalytiker. Detta främst via organisationen OSSE (eng. OSCE), Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa.
– Jo, jag har ju haft en del sådana uppdrag. I Bosnien var jag med om det som hände efter Daytonavtalet 1995, som satte punkt för kriget i Bosnien och Hercegovina. Jag jobbade med de första valen där i Bosnien och Kroatien, bland annat.
Inge-Maj Lönnqvist möter väljare i Georgien 2012.
Mån om människor är hon. Och miljön. Rollen som kolonilottsordförande har därmed fallit sig ganska naturligt för Inge-Maj även om hon önskar avgå nästa år när mandatperioden går ut. Uppdraget har hon haft sedan 2010.
– I början av 1990-talet fick jag min första kolonilott här. Nu äger jag två på 30 kvadratmeter vardera. Jag fick syn på detta av en slump och när jag flyttade till en lägenhet som inte hade uteplats slog jag till.
Det var inte ett svårt val. Intresset för odling har funnits sedan barnsben och uppväxten i Helsingfors.
– Min pappa hade en kolonilott när jag var liten. Jag fick min egen lilla plätt där jag satt och påtade som sjuåring. Jag minns inte om det växte men jag tyckte om att vattna.
En bra förutsättning, kan hon konstatera, när hon denna varma junidag, nu 78 år gammal, vattnar sin gröna oas. Hon har pysslat om växter länge, men på olika platser i Sverige.
– Jag flyttade till Sverige 1966. På grund av det vanliga, du vet?
Det vanliga?
– Jag träffade en kille men det är slut sedan länge. Jag bodde i Västerås och Göteborg innan jag flyttade till Uppsala.
Inge-Maj Lönnqvist är passionerad när det gäller demokrati – både i det stora och lilla.
Det är krut i Inge-Maj Lönnqvist. Inte bara har hon länge arbetat ideellt som ordförande för Kvarngärdets odlarförening. Hon har också försökt påverka den lokala politiken i en mer odlingspositiv riktning – detta samtidigt som hon rehabiliterat sig från en bilolycka som gjorde att hon enligt egen utsago ”såg ut som Frankensteins monster”.
– Det är därför jag går med den här, säger Inge-Maj Lönnqvist och pekar på rollatorn som varit en följeslagare sedan 2018.
Det enda positiva med rollatorn är att stegen i de lummiga gångarna på Kvarngärdets odlingslotter blir långsammare. Hon hinner uppfatta det vackra.
Inge-Maj har blivit bättre på att leva här och nu – och inte ständigt oroa sig för omvärlden. Hon ser i stället sin näromgivning, men i ett långsammare tempo än förr.
– 2018 blev jag påkörd vid ett övergångsställe. Det var en väldigt traumatisk upplevelse, men jag lever ju.
I allra högsta grad i kontrast till hur hon beskriver sig själv veckorna efter olyckan.
– Jag råkade ut för diverse frakturer. Skallen sprack rätt över här, säger Inge-Maj och drar en linje med fingret från pannan till bakre delen av huvudet.
– Jag var väldigt ledsen först; jag bara grät och grät.
Hemtjänsten kom att bli ett stort stöd i läkningsprocessen under den period hon inte kunde besöka sina odlingslotter.
– Jag såg ju ut som Frankensteins monster när jag öppnade dörren för dem. Men de var gulliga och satt och pratade med mig. Jag träffade många olika spännande människor.
Inge-Maj Lönnquist hämtar kraft bland kolonilotterna. Sedan 2010 har hon varit ordförande för Kvarngärdets odlarförening.
Människor. Återigen ett viktigt livselixir för Inge-Maj. Pandemin exempelvis, som kom att bli en isolerad period för många människor, blev något av ett socialt uppsving för henne när hon var någorlunda på benen igen – odlargemenskapen är något utöver det vanliga.
– Vi satt i dubbla långkalsonger och umgicks här i koloniträdgården trots att det var vinter.
Återigen trycker hon på behovet av fler kolonilotter. Hon vet vilken effekt de kan ha på en människa. Och hon tycker fler ska få ta del av dem.
Inge-Maj berör gärna demokratiaspekten, i livets alla situationer, stort som smått.
– Ibland tittar jag på länderna jag arbetat i och undrar om jag gjort något avtryck. Det känns ofta som om man går ett steg fram, två steg tillbaka. Eller i Afghanistan, 100 år tillbaka…, säger Inge-Maj och nämner att hon också varit genusrådgivare för Svenska Afghanistankommittén.
I odling däremot går det oftast ett steg fram – och ytterligare steg fram.
Mindre av att jobba i motvind, alltså. Så länge man vattnar rätt. Men det kan ju Inge-Maj sedan sju års ålder.
– Odling är väldigt här och nu – konkret. Men jag hoppas att jag lämnat lite avtryck hos folk ute i världen. Kanske har man inspirerat någon att agera för demokratin, säger hon och gör en jätteverbena redo för plantering.
Inge-Maj Lönnqvist har odlat på Kvarngärdet sedan början av 1990-talet.