Vi träffas på Rudbecklaboratoriet strax efter lunch. Studenter i slutfasen av sina examensarbeten stressar runt med något jagat i blicken, och utanför har träden slagit ut. Stina har just kommit från Stockholm, där hon besökt VINNOVA, Sveriges innovationsmyndighet. Där har hon ägnat sig åt något som faktiskt är en förutsättning för hennes arbete: att jaga sponsorer till vidare forskning. Den här gången har det handlat om att försöka få fram pengar till ett centrum för forskning kring biologiska läkemedel i Uppsala.
Det är för sitt pionjärarbete som rör förbättrade metoder att avbilda de amyloidklumpar i hjärnan som är typiska vid Alzheimers sjukdom som Stina har tilldelats priset. Hon fick det på Stockholm slott ur drottning Silvias hand i samband med den internationella konferensen Dementia forum X som nyligen hölls.
– Jag känner mig såklart mycket hedrad av priset, säger Stina, vars forskarlag under de senaste åren målmedvetet jobbat med antikroppar som är designade för att ta sig in i hjärnan snabbt och i stora mängder.
– Det är just i hjärnan antikropparna behöver vara för att göra nytta. Priset är en bekräftelse på att vårt arbete anses viktigt och uppmuntrar oss att fortsätta vår strävan efter att kunna använda de nya antikropparna kliniskt, så att patienten kan få bättre diagnostik och förhoppningsvis även bättre behandling och effektivare läkemedel i framtiden.
Alzheimers sjukdom är en av de vanligaste sjukdomarna som drabbar hjärnan. Stina anser att attityderna till Alzheimers sjukdom har förändrats på senare år.
– Sjukdomen har blivit mer uppmärksammad. Dessutom förstår folk att ju äldre vi blir, ju mer ökar demenssjukdomarna. I dag är det inte längre skamligt att en anhörig dött i Alzheimers sjukdom.
Det har tidigare varit svårt att studera orsakerna/sjukdomsförloppet, dels för att hjärnans funktioner är så komplexa, dels för att det är svårt att ta prover från ett så centralt organ som hjärnan. Men med hjälp av smådjurs-PET-kameror och möss är det möjligt att se vad som pågår.
– PET är en medicinsk avbildningsteknik som ger bilder av hur hjärnan fungerar och vilka proteiner den innehåller, säger Stina och berättar att hon alltid varit fascinerad av hjärnan och hur den fungerar, både vid hälsa och vid sjukdom. Som forskare vill hon förstå mekanismerna bakom Alzheimers sjukdom och kunna bidra med ny information som kan leda till nya läkemedel.
– I dag kan vi knappt ens bromsa Alzheimers, bara ägna oss åt symptomlindring. Överhuvudtaget saknar vi bra läkemedel för många sjukdomar som drabbar hjärnan.
Stina är uppvuxen i Helsingfors, och kom till Uppsala första gången som 14-åring tillsammans med sin mamma som skulle forska ett år här i stan. Fortfarande minns hon sitt första intryck av stan:
– Vi bodde på Samariterhemmet under besöket, och jag tyckte det var så konstigt och gammeldags med nunnorna och hela byggnaden där, liksom anrikt, precis som jag trott att Uppsala skulle vara, säger hon på sjungande finlandssvenska som gör konsonanterna full rättvisa. Stina och hennes lillebror bodde sedan i Uppsala under moderns temporära forskningstjänst innan familjen återvände till Helsingfors.
Men det skulle ändå bli Uppsala till sist. Här började Stina gymnasiet, na-linjen på Lundellska. Fritiden ägnade hon åt teater, efter att ha lagt ner simningen efter flytten från Helsingfors.
– Jag visste hela tiden att jag ville syssla med naturvetenskap. Fast även om jag var bra på matte och fysik tyckte jag om svenska också, och skrev mycket under gymnasieåren, säger Stina och avslöjar att hon som tonåring vann en skrivartävling i tidningen Mitt Livs Novell.
I dag får hon utlopp för sin skrivlust genom att skriva ansökningar om forskningsmedel, priser och stipendier.
– Jag skriver jättemycket i jobbet. Att söka pengar är en jätteviktig del för en forskare, att hålla koll på stipendier och forskningsanslag ingår i jobbet. Jag skulle gärna se att forskningsansökningarna var mer långsiktiga satsningar.
Efter gymnasiet gick hon en civilingenjörsutbildning där ett år i Edinburgh, Skottland, ingick. Men det kunde likaväl kunde ha blivit apotekarlinjen eller biomedicinprogrammet.
– Det var hugget som stucket. Avgörande var att jag tycker det är skojigt med tekniska ämnen, säger Stina som efter sin examen valde att börja doktorandstudier. Hon delade arbetsplats med sin blivande sambo Jonas, och 2005 blev de ett par. Sina postdoc gjorde paret tillsammans i Holland. Trots att de är ”i samma bransch” pratar de inte så mycket om sina arbeten.
– Fast om något har hänt på jobbet kan det vara skönt att ventilera med någon som förstår. Och det är bra att ha en partner som förstår vad konferensresor och deadlines innebär.
De kom till Holland 2008 och blev kvar i fyra år. Stina har jobbat här vid Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap/molekylär geriatrik sedan 2012, då familjen återvände hem.
– Vi trivdes väldigt bra i Amsterdam. Det var inte helt lätt att lämna men vi visste att ju längre man jobbar utomlands, ju svårare blir det att återvända. Tre-fyra år lär vara gränsen...
Vi vandrar genom laboratoriesalar till de smådjurs-PET-kamerorna som är en förutsättning för arbetet. Här fotograferas mössens hjärnor i PET-kameror i miniformat, efter att ha injicerats med markörer som avslöjar var det ”ondskefulla” proteinet bryter ner nervbanorna. På displayen läser jag: ”Rat Shield”, ”Mouse WB” och ”Multicell Mouse”.
– Det här är utrustning för 20 miljoner, säger hon, och jag stirrar andäktigt på de tre kamerorna medan hon visar hur man lägger den sövda musen på plats för hjärnfotografering.
– Det fina i avbildningstekniken är att man inte behöver avliva musen, tillägger Stina och berättar att hennes doktorandtid användes fortfarande bland annat rhesus- och marmosettapor i forskningen.
– Och så de där små som luktade så illa, minns hon.