När Lotta Weyhenmeyer upptäckte att det var lättare att uttrycka sina känslor i skrift startade hon en blogg. Att låta kompisar ta del av den blev en slags befrielse. "De hade ju bara sett allt jag presterade och min glada yta. Det blev så skönt att de inte längre hade de förväntningarna på mig, för med bloggen raserade jag ju hela fasaden."
Sommaren 2018 fick Lotta Weyhenmeyer diagnosen anorexi. Då hade hon haft ätstörningar och tvångsmässig träningsnarkomani i flera år. Men innan de fysiska symtomen blev synliga visste ingen hur dåligt hon mådde.
– Jag vågade inte be om hjälp för jag tänkte att jag inte är värd den hjälpen. Jag skämdes eftersom det inte fanns någon egentlig anledning till att jag skulle må dåligt. Jag borde ju ha det bra, säger hon.
Lotta stred också med en känsla hon haft hela livet: att inte vara till besvär. Det omgivningen fick se var i stället en glad tjej, som svarade att allt var bra om någon frågade.
Vi sitter vid köksbordet i familjens röda trävilla i Ulleråker. Det är en solig och stilla septembereftermiddag och Lotta har nyss kommit hem från skolan. Nu måttar hon effektivt upp kaffepulver i en kaffepress.
Hon ler nästan hela tiden, har nära till skratt, och jag känner att jag måste fråga henne. Är hon så glad eller är det fortfarande en fasad?
– Jamen jag är ju en glad person i grunden som skrattar mycket. Nu mår jag också mycket bättre. Men det som hände när jag mådde som sämst var att jag identifierade mig med att vara den glada. Vem skulle jag vara om jag inte var glad? Och jag ville ju bli omtyckt.
De osunda tankarna fick fäste sommaren mellan sexan och sjuan, när hon började jämföra sig med sin högpresterande syster samtidigt som fotbollsklubben nivåindelade lagkamraterna efter prestation.
– Jag hade spelat fotboll ganska länge och satte så höga krav på mig själv. Allt som inte var på toppnivå var ett misslyckande.
Nästa smäll kom några månader senare, när hon fick betyget B i idrott. Hon konstaterar att hon nu i efterhand kan skratta åt det – men att det då var världens katastrof.
Lotta slutade med fotboll och började med orientering i stället. Hon älskade sin nya sport och blev snabbt framgångsrik: i UNT:s arkiv hittar man en mängd artiklar om hennes pallplatser. Samtidigt brottades hon med sin svåra prestationsångest. Idéerna om att äta mindre och träna mer växte sig starkare. Hon gömde mat i fickorna för att det inte skulle märkas att hon inte åt, och hon tränade konstant. Tog hon inte ut sig helt under ett pass räknades det inte som träning.
Inte blev det lättare när hon började på elitorienteringsgymnasiet på Celsiusskolan.
– Det är jättehärligt att gå på en idrottsskola, men de flesta som går där är ju väldigt tävlingsinriktade både inom idrotten och i skolämnena.
Vi börjar prata om det fokus på träning och kost som av förståeliga skäl finns inom idrottens elitsatsningar. Hur ska man veta när man passerar gränsen till det osunda?
– Det är jättesvårt. Det går väldigt lätt överstyr. Jag tror att vi pratar alldeles för lite om det här problemet, även om det uppmärksammats mer de senaste åren. Det som är så synd är att det ofta är först när man får fysiska besvär som omgivningen reagerar och det är först då det är lätt att få hjälp. Men då är det så lång väg tillbaka.
Den där sommaren för två år sedan, när Lotta Weyhenmeyer var 16 år, kunde hennes leenden inte längre dölja hur hon mådde. Hon behövde akut vård och lades in på Barn- och ungdomspsykiatrin i Uppsala med diagnosen anorexi. Där blev hennes vilja att vara till lags en räddning.
– Det var alltid någon som satt med mig när jag skulle äta, och eftersom jag inte ville vara till besvär åt jag.
Lotta ville verkligen bli frisk. Hon ville tillbaka till kompisarna, till skolan och till orienteringen. Men för att komma framåt i behandlingen behövde hon prata om sina känslor – något som hon inte klarade av med sitt invanda mönster att förklara att allt var bra. I stället började hon skriva lappar till behandlarna.
– När jag skrev kunde jag sätta ord på vad som var jobbigt, och jag kände att de förstod mig. Jag insåg att jag kanske inte var så annorlunda.
Lapparna övergavs snart för ett mer strukturerat skrivande. Från sjuksängen startade Lotta Weyhenmeyer en blogg. Det hjälpte inte bara personalen att förstå det hon bar på, utan också henne själv.
Att sedan låta kompisarna ta del av bloggen blev en slags befrielse.
– De hade ju bara sett allt jag presterade och min glada yta. Det blev så skönt att de inte längre hade de förväntningarna på mig, för med bloggen raserade jag ju hela fasaden.
De tvångsmässiga tankarna kring mat och träning har i bloggen fått ett namn: Monstret.
– Det är mitt sätt att skilja den jag är från ätstörningen och gör att jag känner mindre skuld för mina tankar. Det gör allt lättare; när jag äter eller låter bli att träna känner jag att jag bekämpar Monstret.
De tvångsmässiga tankarna kring mat och träning har Lotta Weyhenmeyer gett ett namn: Monstret. ”Det är mitt sätt att skilja den jag är från ätstörningen och gör att jag känner mindre skuld för mina tankar. Det var mycket som blev lättare när jag började kunna separera Monstret från mig själv; när jag äter eller låter bli att träna känner jag att jag bekämpar Monstret.”
Flera undersökningar visar att svenska ungdomar mår allt sämre psykiskt. Lotta Weyhenmeyer förstår varför: den där pressen både från omgivningen och från en själv på att lyckas i skolan, i idrott, socialt – ja i allt – är förödande.
Och hon har funderat mycket över vad hon kan göra för att hjälpa andra unga som mår dåligt. I somras startade hon företaget Våga hitta glädje, med hjälp av kommunens entreprenörsprogram. Nu åker hon runt och föreläser på skolor, idrottsföreningar och för föräldrar om sina erfarenheter.
– Mitt främsta råd är att söka hjälp i tid. När man berättar för någon om hur man mår blir man inte lika ensam. För mig hjälpte det jättemycket att prata med min mamma, hon har varit mitt stora stöd.
Vad ska den som får ett sånt förtroende göra?
– Det är lätt att svara ”så ska du inte känna”, men då bekräftas personens känsla att man inte har något att må dåligt över. Visa i stället att du ser att personen mår dåligt och att känslorna är okej. Lyssna, ge en kram och fråga om du kan hjälpa till med något.
Och hon önskar att samhället slutade fokusera så mycket på prestation.
– I skolan är det första man gör i varje kurs att gå igenom betygskriterierna. Allt kretsar kring betygen. I föreningar delar man in barnen utifrån prestation, vilket bara gör att många slutar. När jag föreläser brukar jag uppmana unga att träna på att misslyckas. Säg ja till att vara med dina kompisar i stället för att plugga hela kvällen till ett prov. Gör ett självmål på träningen. Du kommer att se att det inte är så farligt.
Att inte ständigt prestera är något som Lotta Weyhenmeyer själv övar mycket på.
– Det är en lång process att bli frisk. Monstret finns kvar i bakgrunden. Men nu vaknar jag på morgonen och ser fram emot dagen i stället för att längta tills den är slut.
Förra veckan beslutade Lotta att ge upp orienteringsinriktningen på gymnasiet. Samtidigt som idrotten varit en av hennes största drivkrafter för att bli frisk är den så tätt ihopkopplad med de prestationskrav som hon kämpar för att bli av med.
– Jag har behövt fundera mycket över mina värderingar och vad jag vill. Jag kan välja att leva resten av mitt liv ätstört, träna överdrivet varje dag och bara fokusera på att få den där OS-medaljen. Men är det värt det?
Lottas tips
Om du mår dåligt: Var ärlig med dig själv och vad du känner. Känslor är som badbollar, de går inte att trycka ner mer än en kort stund. Våga berätta för någon om hur du känner, det gör att du känner dig mindre ensam. Be om hjälp; ju tidigare du får hjälp att bryta tankar desto kortare är vägen tillbaka.
Om du har prestationsångest är det bra att öva på att misslyckas litegrann för att se att världen inte rasar. Var med kompisar i stället för att plugga till provet hela kvällen eller gör ett självmål på träningen.
Det är inte säkert att den som mår dåligt visar det. Psykisk ohälsa kan döljas bakom leenden och bra prestationer. Våga fråga personen om hur han eller hon mår, visa i vardagen att du finns där om personen vill prata.
Om någon berättar att han/hon mår dåligt: lyssna och visa att känslorna är okej. Fråga om du kan hjälpa till med något.
Skolor: Prata inte för mycket om betyg. Börja till exempel inte varje kurs med betygskriterierna.
Idrottsföreningar: Lägg inte så mycket fokus på prestation, särskilt inte i unga år. Toppa inte lag och dela inte in lagkamraterna i olika nivåer. Fika ihop ibland, för att ta bort det ensidiga fokuset på nyttiga respektive onyttiga livsmedel. Ätstörningar och träningsnarkomani finns hos både tjejer och killar.