Märsta. - Jag brukar känna av vad publiken är intresserad av och anpassar mig till det, säger Elisabeth Åsbrink, när Sigtunabygden fikar med henne på Kulturhuset i Stockholm.
Hennes bok, Och i Wienerwald står träden kvar, kom ut 2011 och blev Augustprisvinnare som årets fackbok. Boken är baserad på 500 brev skrivna av två föräldrar i Wien till sin pojke, Otto, som kom till Sverige 1939, på flykt undan nazisterna.
I boken berättas också om att Otto blev god vän med Ikea-grundaren Ingvar Kamprad, som var bevakad av Sveriges hemliga säkerhetspolis på grund av att han var nazist. I en intervju med Kamprad avslöjade hon också dennes lojalitet mot fascistledaren Per Engdahl.
- Per Engdahl är en mycket speciell person som inte bara var fascistledare, utan han var också mycket aktiv efter kriget. Han räddade nazister så att de inte behövde ställas inför rätta. Han var med om att bygga upp den nazistiska extremhögern i Europa efter kriget. Det är märkligt att Ingvar Kamprad fortfarande är lojal mot honom, säger Elisabeth Åsbrink.
Hon fick arga brev efter avslöjandet.
- Folk tyckte att jag skulle låta honom vara. Att jag var en kultursnobb som inte förstod hur viktig han var. Att han gjort mer för Sverige än vad jag någonsin kommer att göra. Att jag borde undersöka kommunismen istället för att hålla på med nazismen.
Men när folk har läst boken så har hon bara badat i kärlek och uppskattning, enligt henne.
- Alla m änniskor är inte beredda att titta på det nazistiska Sverige som Ingvar Kamprad var en symbol för. Men man måste kunna se sin historia för vad den är, för att kunna titta på sitt nu.
Det var Ottos dotter som gav Elisabeth Åsbrink de 500 breven som blev material till boken.
- Jag hade hoppats att de skulle ge mig en unik inblick i livet i Wien under naziockupationen, men blev ganska besviken. De berättade inga detaljer utan skrev om väder och sport. De bråkade och retades. Breven hade inte det jag ville ha. Sen insåg jag att jag måste läsa det som inte är skrivet. Här finns mycket kärlek som föräldrarna försöker att upprätthålla genom ord. När det blev värre och outhärdligare i koncentrationslägren blev breven till slut det enda normala som de har kvar. Det enda som påminde dem om livet innan kriget, säger Elisabeth Åsbrink.
Hon jobbade med boken i cirka 13 månader. Hon arbetade först under sina semesterdagar, och tog sedan tjänstledigt från SVT, där hon jobbar som redaktör på Uppdrag Granskning. Hon trodde på materialet.
- Det var en oerhört viktig berättelse. Om kärlek, samhället och en bild av Sverige som inte blivit berättad tidigare.
Hennes förlag, Natur och Kultur, trodde också på idén och gav henne ett förskott, vilket kunde betala hyran. Dessutom fick hon stipendium.
Efter Augustpriset har hon rest mycket och pratat om boken, även i Norge och Danmark.
Hon är fortfarande tjänstledig från tv-jobbet.
- Jag håller på med flera pjäser och några bokidéer. Just nu har jag gjort mycket research om en av Sveriges mest berömda konstnärer, Isaac Grünewald, som möttes av en extremt stark antisemitism i konstrecensioner under tidigt 1900-tal. Då var Sverige starkt antisemitiskt och främlingshatande, både officiellt och inofficiellt, säger Elisabeth Åsbrink.