"Ă
h, gud, jag gör vad som helst bara mitt barn inte Àr autistiskt". Det var kommentarer likt denna som Karin Oswald kunde lÀsa nÀr hon besökte olika internetforum under dotterns autismutredning. Snabbt kunde hon se ett mönster i beskrivningen av diagnosen som var alltför kategorisk, bÄde i de forum hon lÀste men ocksÄ i fackböcker. Bilden som vÀxte fram var hur mÄnga förÀldrar till barn med diagnosen autism iklÀdde sig en offerroll. NÄgot hon inte alls ville anamma nÀr utredningen vÀl visade att hennes dotter hade autistiska drag.
â Det var ordet autism som ansĂ„gs farligt. I vissa böcker stod det att "alla autistiska barn har svĂ„rt med förĂ€ndring" och sĂ„ Ă€r det inte. DĂ„ kunde jag ju inte veta om resten som stĂ„r i böckerna stĂ€mmer. Det var dĂ€rför jag började skriva om det hĂ€r. Det Ă€r min kamp, att försöka bryta den hĂ€r snedvridna bilden av autism, sĂ€ger Karin Oswald.
PÄ sin blogg började hon beskriva hur det var att vara mamma till ett barn med autism, som sedan generade boken VÀlkommen till Mysteria, som slÀpptes i november. Karin Oswald förklarar att titeln Àr en nickning Ät dikten Welcome to Holland, som Àr skriven en person som har barn med autism. Den bygger pÄ hur en familj ska Äka till Italien, men hamnar i Holland.
â Precis sĂ„ var det att fĂ„ ett autistiskt barn. FörvĂ€ntningarna förbyttes. Men den hĂ€r dikten ses som provocerande av mĂ„nga. Det har till och med kommit en dikt som vĂ€nder sig mot den hĂ€r beskrivningen av att fĂ„ ett barn med autism som heter Welcome to Beirut. DĂ€r faller bomber, det Ă€r krigszon och inte alls lika bra som i Italien, sĂ€ger hon.
Mysteria mÄlar Karin Oswald upp som en plats dÀr det varken finns vÀderkvarnar eller napalm. Hon beskriver det som ett stÀlle som hennes dotter Àr en utsÀnd korrespondent frÄn och meddelar till hur livet pÄ jorden Àr.
â Ibland tittar hon granskande pĂ„ en och lĂ„ter sedan blicken glida mot fjĂ€rran för att sedan prata med sig sjĂ€lv pĂ„ sitt eget sprĂ„k. Precis som att hon rapporterar. För jag kan se att hon pratar med nĂ„gon och det tycker jag Ă€r mystiskt. Och dĂ„ gĂ€ller det ju att göra bra reklam, sĂ„ att hon skriver att jorden Ă€r ett okej stĂ€lle och att mĂ€nniskorna tar bra hand om henne.
Att dottern fick diagnosen tidigt ser Karin Oswald som viktigt. Hon beskriver bÄde hur förvÀntningarna pÄ barnets utveckling, samt hjÀlp frÄn exempelvis skola blir helt annorlunda.
â Man försĂ€tts ju i ett helt annat tankesĂ€tt. Vi lĂ€rde oss snabbt att de strategier vi satt upp inte skulle fungera. Alla insatta vill att hon ska kunna gĂ„ en vanlig skolgĂ„ng. SĂ„ vi jobbar mot att hitta lösningar sĂ„ att hon ska kunna vara kvar.
Karin Oswald förtydligar att det hÀr inte innebÀr att hon tycker att specialskolorna för barn med speciella behov Àr sÀmre, men tror att den miljön hon vistas i nu kommer vara mest utvecklande för henne.
â Vi ser tydligt hur hon lĂ€r sig av att studera klasskamrater och se hur den sociala biten fungerar. Hon kanske skulle lĂ€ra sig multiplikationstabellen jĂ€ttebra om hon satt i ett rum med fyra andra autistiska barn, men skulle hon lĂ€ra sig det som vi tycker Ă€r viktigt? Jag tror inte det.
I sÀttet dottern interagerar med barn och vuxna kan Karin Oswald se en tydlig kontrast till hur det sett ut förut.
â Tidigare har hon varit fullstĂ€ndigt ointresserad av vad andra mĂ€nniskor gjort. Autism Ă€r ju ett socialt funktionshinder. Man vet inte riktigt hur man ska samspela med andra, de funktionerna Ă€r nĂ€stan överladdade. Det finns intressanta studier som visar hur autistiska barn har fler hjĂ€rnceller i den kognitiva delen av hjĂ€rnan. SĂ„ det Ă€r inte sĂ„ att de Ă€r dumma, de kan bara inte kan sortera alla intryck.
Att Karin och hennes man uttryckt en sÄdan positiv attityd till att ha ett barn med autism har fÄtt andra att se funktionsnedsÀttningen pÄ ett annat sÀtt. Flera blivit provocerade, berÀttar Karin.
â Sorgekulturen Ă€r sĂ„ stark i den hĂ€r vĂ€rlden, speciellt pĂ„ internet. Du förvĂ€ntas inte sĂ€ga att du Ă€r stark, men jag har ju alltid haft det hĂ€r positiva tĂ€nkandet. Visst har ocksĂ„ jag dĂ„liga dagar dĂ€r jag funderar pĂ„ hur det ska gĂ„, men det innebĂ€r inte att jag önskar att allt vore annorlunda.
NÀr Karin Oswald fÄr frÄgan hur hon ser pÄ framtiden svarar hon att hon ser ljust pÄ den.
â Hon utvecklas i en sĂ„dan raketfart nu. Jag kan inte sĂ€ga hur livet ser ut om tio Ă„r, men jag hoppas att hon gĂ„r i gymnasiet och att hon gör nĂ„got hon trivs med. Jag Ă€r nyfiken pĂ„ vad hon har att berĂ€tta. Jag vill lĂ€sa hennes bok.