Jeanette Ejdervik Gustafsson började arbeta som lärare i svenska/SO år 2000 och har jobbat på flera grundskolor i Uppsala. Läraryrket har alltid inneburit mycket jobb, säger hon, men de sista fem åren upplevde hon hur mängden arbetsuppgifter ökade till en orimlig nivå.
– Det var inte roligt längre. Det blev alldeles för mycket.
Jeanette Ejdervik Gustafsson är framför allt kritisk till all dokumentation som med åren lagts på lärarna.
– Alla omdömen som ska skrivas ... minsta steg en elev tar ska dokumenteras. Varför måste man som pedagog hela tiden fylla i rutor och göra matriser? Det förtog glädjen. Det diskuterade jag och mina kolleger jättemycket.
Under sina år som lärare kände hon också ett mer betungande ansvar, inte bara från skolledning och politiker utan också från föräldrar. Många föräldrar har i dag synpunkter på hur undervisningen ska bedrivas och ställer höga krav, på ett sätt hon inte upplevde för femton år sedan.
– Det var som att ansvaret för barnen under de här åren flyttades från föräldrarna till mig som lärare. Om två elever haft en konflikt hemma blev det ändå mitt ansvar att lösa situationen. Och om en elev fick dåligt resultat på ett prov kunde föräldrarna fråga mig vad jag skulle göra åt det. I stället för att fråga sig vad deras barn behövde göra.
En ständig omgörning av skolan – med nya läroplaner och pedagogiska idéer – tog dessutom mycket energi. Det som nyss gällde kunde plötsligt vara ute, säger hon.
– Skolan måste få vila. Man borde inte få hålla på och röra om i skolan om inte alla partier är överens.
Så när Jeanette Ejdervik Gustafsson för drygt ett år sedan fick erbjudande om ett jobb som administratör på ett mindre företag i Uppsala bestämde hon sig. Hon sa upp sig. Hon fick gå ner 8 000 kronor i lön, men det tycker hon att det är värt.
– I dag har jag ju ett liv vid sidan om jobbet. Man pratar mycket om att höja lönerna för lärarna. Men det är inte pengarna som är viktigast, utan att orka med ett privatliv också.
Vad hade krävts för att du skulle stanna som lärare?
– Mindre dokumentation. Och fler vuxna bland barnen, som kan vara rastvakter och ta hand om konflikter, så att man som lärare får fokusera på det pedagogiska arbete man är utbildad för.
Saknar du aldrig att vara lärare?
– Det jag kan sakna är undervisningen, att vara i elevgruppen och se hur dom lär sig. Det älskade jag. Jag har haft så många fantastiska elever – och föräldrar med – men det räckte inte till i slutet. De övermäktiga kraven på vad jag skulle prestera var till slut inte värt det.
Läs mer: Uppsalalärare vittnar om hårt pressade dagar
Läs mer: Fyra av tio lärare hinner inte med arbetsuppgifterna under arbetstid