Under femton år har Margaretha Svensson Paras arbetat med Uppsala Stadsmission. 2006 fick hon i uppdrag att bygga organisationen och när den ideella föreningen startade 2011, var hon först verksamhetschef, men blev senare direktor.
Margaretha Svensson Paras öppnar dörren med ett leende och bjuder in till stadsmissionens lokal. Den är rymlig och hemtrevlig med stora fönster som vetter ner mot Sysslomansgatan. Efter en rundvisning bjuder hon på kaffe, kollar utgångsdatumet på havremjölken och sträcker sen fram paketet. Margarethas omtanke för andra har kantat hela hennes arbetsliv.
– Det har alltid funnits en utsatthet, men det som oroar är att de ekonomiska och samhälleliga klyftorna i Sverige växer snabbast i Europa, säger hon.
När Margaretha var arton år lämnade hon sin hemby Kyrkhult i Blekinge för att hälsa på några kompisar som arbetade som volontärer i Stockholm. Det blev upptakten till hennes engagemang som långt senare skulle ge henne kunglig uppmärksamhet.
– Jag var en landsortsflicka som vuxit upp i en trygg miljö, och hade tidigare inte sett den utsatthet som fanns. Mina vänner hjälpte mig att få upp ögonen.
Därefter har hon arbetat med olika former av socialt arbete, med ett ständigt fokus på att hjälpa andra. Hon utbildade sig till fritidspedagog, och blev senare vigd som diakon i Svenska kyrkan. 2006 anställdes Margaretha för att bygga en stadsmission i Uppsala. Under hennes ledning har verksamheten vuxit och blomstrat och är sedan 2011 en egen ideell förening. Idag har verksamheten 60 anställda och 150 volontärer, men kärnan är densamma – att hjälpa människor som befinner sig i utsatta livssituationer.
– Att vara en stadsmission handlar om att vara snabb och flexibel. Att kunna göra insatser, som sedan avslutas när de inte behövs, men också att ha kontinuerliga trygghetsskapande verksamheter.
Hon pratar engagerat om verksamheten. Berättar ingående om Mikaelsgården där hemlösa kan få stöd i kontakter med myndigheter och erbjuds mat, gemenskap och varma kläder, och om Kvinnobyrån där personer som utsätts eller har blivit utsatta för våld i en nära relation kan få hjälp.
– Det är oerhört viktigt att vara på fältet och arbeta nära människor.
I egenskap av civilorganisation är de mer flexibla och kan agera snabbare än myndigheter, något hon lyfter som en styrka. Speciellt i stunder av kris. Hon berättar om i vintras när det var 25 minusgrader och härbärgena hade stängt. Då tog de saken i egna händer.
– Vi öppnade Mikaelskyrkan så att folk kunde sova i kyrkbänkarna och bjöd på enkel fika. Folk hade frusit ihjäl annars. På myndigheter ska allt utredas först och i månader, men ibland krävs det att man agerar på en gång. Där har vi en viktig roll.
Uppsala Stadsmission hjälper människor i utsatta livssituationer. Under pandemin har de flera gånger fått ställa om sina verksamheter väldigt snabbt för att fortsätta kunna hjälpa till: "Ibland krävs det att man agerar på en gång och där har vi en viktig roll."
Under flyktingkrisen 2015 lyckades de på tre veckor starta ett HVB-hem för ensamkommande, och under pandemin har organisationens flexibilitet varit avgörande för att kunna fortsätta med alla verksamheter. När personer i riskgrupper inte kunde hämta skänkta matkassar från Matcentralen anpassades verksamheten på bara några timmar.
– Klockan nio frågade vi våra volontärer om de kunde tänka sig att köra ut matkassar, och tre timmar senare började de skjutsa ut maten. Det går att organisera.
Samtidigt berättar hon om stunder av tvivel gällande beslut om att hålla öppet under pandemin.
– Ibland har jag vaknat upp mitt i natten och funderat på om vi gjort rätt, men i slutändan handlar det om att nöden har krävt att vi agerar.
Trots stunder av tvivel och påfrestningar har öppethållandet av verksamheterna, med hänsyn till då rådande restriktioner, onekligen varit välbehövligt.
– Statsministern och kungen har ringt och tackat ordförande för Sveriges Stadsmissioner för att civilsamhället fortsatt att fungera och hjälpa människor.
I hela sitt yrkesliv har Margaretha arbetat för att hjälpa utsatta människor, som ofta levt svåra liv.
– Man kan tycka och tänka att det är ganska deprimerande, men allt är inte det. Det man kan förändra ska vi påverka, men det man inte kan påverka måste man släppa. Jag har haft de mest djupa existentiella samtal som ger sån kraft, som man inte har med vanligt umgänge. Livet blir meningsfullt mitt i allt.
Hon lyfter de olika människomötena som betydelsefulla, och berättar om en man som i verksamhetens tidiga skede kom till dem. Han hade ett långt fängelsestraff bakom sig.
– Flera år senare möter jag mannen igen. Nu är han utbildad med ett bra jobb. Det är fantastiskt att få följa människors resor.
Margaretha Svensson Paras är direktor för Uppsala Stadsmission och tilldelas i höst konungens medalj för sina "förtjänstfulla sociala insatser".
Det är tydligt att arbetet som direktor på Uppsala stadsmission är mer än bara ett jobb.
– För många är drivkraften en bra lön, men för mig har det aldrig handlat om det, utan vad jag behöver göra. Min kristna tro har varit min kraftkälla och grunden till mitt uppdrag. Jag har en tro, en övertygelse om att ingenting är hopplöst för en människa.
Margaretha brinner för det hon gör, något som gör att hon ibland har haft svårt att hitta balansen.
– Jag går in i saker och då har jag svårt att släppa det. Jag arbetar tills det blir klart. Tar det 60 timmar en vecka så får det ta det, vilket har kunnat vara påfrestande för familjeliv och relationer. Men när jag har semester försöker jag verkligen vara ledig.
Mars månad nästa år blir hennes sista i tjänst, därefter väntar pensionen. För att förbereda sig har hon börjat visualisera den sista dagen som direktor för organisationen hon byggt upp från grunden.
– Jag ser framför mig hur jag för sista gången lämnar nycklar, dator och telefon på bordet. Det kommer vara ett sorgearbete att släppa taget. Verksamheten är ju min lilla bebis och det kommer vara oerhört smärtsamt.
"Just nu finns inte tid för mig själv, så jag ska ta hand om min fysiska styrka, och engagera mig mer balanserat". Mars nästa år blir hennes sista månad i tjänst innan pensionen väntar.
Flera personer har tidigare sagt till henne att hon borde trappa ner, varpå hon alltid svarat att tjänsten hon har kräver hundra procent. Att omställningen kräver mentala förberedelser i förväg blir ännu mer förståeligt när Margaretha berättar vad hon ser fram emot som pensionär.
– Just nu finns inte tid för mig själv, så jag ska ta hand om min fysiska styrka, och engagera mig mer balanserat.
Men innan pensionen väntar några månaders arbete till – och ett kungligt möte. I början av sommaren fick Margaretha ett brev adresserat från hovet. Margaretha får Hans majestät konungens medalj, i åttonde storleken i högblått band för "förtjänstfulla sociala insatser" och kommer att ta emot medaljen i höst.
– Det känns lite underligt – varför har just jag blivit utvald? Från början sa jag inte det till så många för att det kändes lite märkvärdigt, men sen peppade min man mig. Jag ska ta emot medaljen med stolthet och som representant för organisationen.