Från antika observatorier och stjärn-kartor till ”Star Trek” och ”Liftarens guide till galaxen”. I alla tider har människor vänt blicken mot himlen och fascinerats av stjärnorna.
Karin Lind växte upp med sina föräldrar och fem systrar i Motala. I närheten av huset fanns ett skogsparti där stadens kända radiomaster står. De var upplysta nattetid.
– Där tyckte jag om att stå och titta på stjärnorna, berättar hon.
Natthimlen var vacker och hon ställde sig frågor om hur stor rymden egentligen är. Hur långt bort kan vi se och varför är vi just här?
– Jag tror att alla funderar över det någon gång i livet. Och jag kände väl mer än de flesta att jag verkligen ville ha svar på det, säger hon.
Ett antal år av universitetsstudier senare forskar hon på riktigt gamla stjärnor, sådana som är lika gamla som universum självt.
Vid universums bildande fanns bara väte, helium och litium. Alla andra ämnen och atomer, inklusive dem vi människor och allt omkring oss består av, har skapats senare. Antingen inne i stjärnor eller i samband med att de exploderat.
Genom stjärnarkeologi kan vi få reda på hur stjärnor och planeter bildades, och hur galaxen vi snurrar runt i kom till. Till sin hjälp har astronomerna teleskop. Som det uppe på Ångströmlaboratoriets tak, dit vi guidas genom ett personalkök, en kort trappa och en låg dörr.
Kupolen runt teleskopet är sex meter i diameter.
– Men jag använder mig inte av just det här, det är för litet och det svenska vädret är lite för dåligt, förklarar Karin Lind i suset från bilarna på Kungsängsleden.
I sin forskning ställer hon i dag mer konkreta än existentiella frågor. Ett projekt hon har lett försökte lösa mysteriet med allt lätt litium som hittats i gamla stjärnor.
– Det gick inte alls att förklara, med tanke på att just den isotopen enligt standardteorin inte ska produceras i Big Bang över huvud taget, förklarar Karin Lind.
För att testa teorin behövdes rejäl teknisk utrustning. Ett jätteteleskop på Hawaii och en dator lika stark som 120 vanliga gjorde att de kunde utveckla en betydligt mer avancerad analys än vad som gjorts innan.
– Vi såg att de tidigare mätningarna hade ett systematiskt fel och hade mätt upp alldeles för höga halter av lätt litium. I själva verket var mängden inte ens mätbar. Och då är det inte längre någon konflikt mellan Big Bang-teorin och innehållet i stjärnorna, säger hon.
Den upptäckten är Karin Lind mest stolt över hittills. Fyndet tog henne också till Japan, London, Paris och Génève för att prata på konferenser och universitet.
De kommande åren hoppas hon på fler genombrott.
I april fick hon veta att hon tilldelats 1,6 miljoner euro, cirka 15 miljoner svenska kronor, för att sätta ihop och i fem år leda en egen forskningsgrupp vid Max Planckinstitutet i tyska Heidelberg.
– Först kändes det skrämmande. Uppdraget innebär otroligt mycket ansvar, och jag ställde mig frågan vad jag ska göra med femton miljoner, säger hon.
Men nu håller hon på för fullt att rekrytera forskare. Både ansvaret och den stora summan har hunnit sjunka in och bytts mot förväntan.
– Det är inte varje dag man får den här möjligheten. Nu kan jag göra allt det jag velat men inte hunnit med. Förhoppningen är att vi ska få hela fältet att komma vidare, säger hon.
Sofia Kovalevskajapriset som Karin Lind har fått ges till sex unga, lovande forskare. Priset är uppkallat efter världens första kvinnliga professor i matematik, som passande nog var verksam i just Heidelberg och Sverige.
När Karin Lind packar väskorna och hoppar på planet till Tyskland är det inte första gången hon flyttar utomlands. De senaste fem åren har hon bott och forskat i München, Cambridge och Uppsala.
– Jag tror inte att jag har hittat hem än. Jag har försökt att inte landa i den känslan någonstans för jag vet att det bara är tillfälligt, säger hon.
I stället blir forskningen en slags fast punkt.
– Det låter lite sorgligt kanske, säger hon och skrattar till.
Men hon har gjort en deal med sig själv. Så länge hon inte får kompromissa bort för mycket fortsätter hon att jaga en svårfångad, fast tjänst som forskare.
– I just den här delen av livet gör det ingenting, men det är klart att man på sikt vill ha en mer ordnad tillvaro, säger hon.
I december är tanken att hon ska vara på plats i Tyskland på heltid. Än så länge tillbringas vardagen på Ångströmlaboratoriet i Uppsala, där hon varje vecka enligt egen utsago ägnar sig åt ”ett antal timmars stirrande på datorn”.
Korridoren där hennes kontor ligger har pyntats med fotografier av supernovor, planeten Saturnus och en närbild på solens skrovliga yta.
Här och där syns spår av astronomins långa historia. Anläggningen vid Polacksbacken har fått sitt namn efter Anders Jonas Ångström, Uppsalaprofessorn som på 1800-talet grundade den optiska spektroskopin. I mötesrummet tronar gamla porträtt på tre män med efternamnet Celsius – Anders, Niels och Magnus. Alla i vita, lockiga 1700-talsperuker.
Fortfarande domineras den naturvetenskapliga forskningen av män. På lägre nivå, bland doktorander och postdoktorer, är könsfördelningen jämnare, men något händer när man kommer upp bland de seniora forskartjänsterna.
– Helt klart finns problem som det är nu. Men jag är ändå ganska optimistisk, det sker en attitydförändring och vi är på väg åt rätt håll, säger Karin Lind.
De kvinnliga kollegor som ändå finns har betytt mycket. Utan att se andra kvinnor som får uttala sig som experter, ge råd och bli refererade är risken att man inte heller kan föreställa sig själv i rollen som forskare.
– Att se att de över huvud taget finns där, att de har kunskap och expertis och har kommit fram dit de vill. Det har varit otroligt viktigt för mig, säger hon.
Har då en astronom någon favorit-stjärna? Karin Lind har en, med det omständliga namnet SMSS J031300, följt av ytterligare ett tiotal siffror. Hon är själv med i forskarteamet som upptäckte den.
– Det är den järnfattigaste stjärnan som vi känner till, den är väldigt kemiskt outvecklad. Det kan verkligen inte ha hänt mycket i universum innan den bildades, säger Karin Lind.
Även om tiden på jobbet mest tillbringas framför olika modeller på datorn har hon aldrig svårt att ta ett steg tillbaka och påminna sig om att hon får jobba med sin hobby.
– Astronomi har alltid varit den naturvetenskap som intresserar mig mest, säger hon.