Hon borde få en staty i Uppsala
Förslaget fanns med bland många andra i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet förra söndagen, skriven av Amineh Kakabahveh, Bengt Westerberg, Margareta Olofsson och Maud Andersson, alla företrädare för organisationer som kämpar för barns, ungdomars och kvinnors rättigheter. Det bör tas på allvar både av riksdagspolitikerna och politikerna i Uppsala.
De fyra skriver att de flesta i dag är införstådda med att det hedersrelaterade våldet inte kan likställas med våld av annat slag. Förhoppningsvis har de rätt. Men alltjämt förekommer det försök att förneka hedersvåldets existens. Personer som Jan Guillou och den förra regeringens integrationsutredare Masoud Kamali har hävdat att våldet är detsamma överallt och att man stämplar ut länder, kulturer eller folkgrupper genom att tala om en speciell hedersproblematik. Ofta lägger man till att det i verkligheten begås mycket få hedersmord på kvinnor.
De som argumenterar så har fel och det är viktigt att förstå varför. Våld mot kvinnor finns förvisso överallt. Men precis som rasism ser olika ut beroende på vilka grupper den riktas mot så ser våldet olika ut beroende på bakgrund och sammanhang. Mycket få svarta lynchades i USA:s sydstater under 1900-talets början, men de lynchningar som förekom var det mest extrema uttrycket för ett attitydsystem där det var socialt accepterat att med alla upptänkliga medel begränsa svartas livschanser. När det gäller hedersproblematiken så är mord det mest extrema uttrycket för ett attitydsystem som säger att den ledande mannen inom grupp förlorar i respekt om inte kvinnor i hans närhet utsätts för strikt kontroll. Och detta system drabbar, som vi vet från vårt eget land, också män som bryter mot normen - samtidigt som också kvinnor bidrar till att upprätthålla det. Sådana föreställningar kan inte reduceras till att "män förtrycker kvinnor" - vi har att göra med något mer komplicerat.
Men stämplar inte en sådan analys ut människor från vissa delar av världen? Svaret är nej. Den tanken förutsätter ju att individer inte kan skiljas från den kulturtradition där de vuxit upp, att de som delar en viss bakgrund också delar andra egenskaper. Den tanken är i sin tur släkt med föreställningen att det finns "äkta" eller "ursprungliga" kulturer som inte kan eller inte bör förändras eller påverka varandra.
De som anser att kulturer inte kan förändras finns bland Sverigedemokraterna - där identifieras människor med sin bakgrund och godkänns eller underkänns som svenskar. De som anser att kulturer inte bör förändras hör hemma i en sorts extrem "mångkulturalism" där den som tar intryck av andra eller ifrågasätter de egna traditionerna betraktas som förrädare eller ett offer för kulturimperialism. Tankemönstret påminner om det som fanns i avgrundsvänstern: man ska hålla sig inom sitt kollektiv och inte beblanda sig med fienden genom kompromisser eller klassamarbete.
Men kulturer och traditioner förändras ständigt. Barnaga var ännu på 60-talet accepterat i Sverige men är inte accepterat i dag - kulturen har förändrats. De som i dag bekämpar hederskulturen och dess yttringar i länder som Egypten eller Libanon har samma kulturella bakgrund som de som försöker upprätthålla den.
Men religionen då? Sanningen är att hederskulturen är äldre än både islam och kristendom och förekommer inom alla religiösa riktningar i de länder där dessa attityder hålls vid liv. Att extremister kan försöka motivera denna praxis med religiöst färgat språkbruk gör det inte till hets mot någon religiös riktning att tala öppet om hedersproblematiken.
Begreppet jämställdhet är för snävt för att fånga in detta problemkomplex. Det handlar om människors liv och död. Därför kan vi inte heller välja att blunda.
Så jobbar vi med nyheter