Att träffa Susanne Hanqvist- Maivorsdotter är som att krocka med toppen av ett isberg i full fart. Hon har så mycket att berätta. Nästan direkt beordrar hon mig att bära ut kaffe och bullar till vardagsrummet i det stora huset i Runhällen utanför Heby. Innan jag vet ordet av släpper hon en jättehög dokument med en duns på det stora glasbordet.
- Det här är all dokumentation som finns över min och mina tre systrars uppväxt på olika fosterhem, säger hon.
När Susanne var tre månader gammal blev hon omhändertagen av myndigheterna. Hon var i princip medvetslös när hon blev hämtad och låg inskriven på sjukhus flera månader innan läget var stabilt. Som barn visste hon inte om att hennes missbrukande föräldrar fortfarande levde och på fosterhemmet fick hon lära sig att de som dör blir till änglar i himlen. 16 år senare, 1977, dog hennes mamma på riktigt, då hon frös ihjäl på en parkbänk. Susanne själv flyttade under sin uppväxt runt i 33 olika fosterhem. Hon vanvårdades, rymde, misskötte sig, eller fick inte vara kvar oavsett hur hon trivdes.
Trots det allvarsamma ämnet varvar hon sin berättelse med livsglädje och hoppar obehindrat mellan att berätta om nutida projekt och allt det där hemska från hennes barndom. Hon flyttade hit till gården i Runhällen 2005 och har arrangerat såväl rally med gräsklippare som raggarkafé, men framför allt har hon drivit familjehemmet Änglabo för utsatta människor.
- Jag driver projekt för att hjälpa de som är utsatta och jag har på något sätt alltid sett det som mitt uppdrag, men det finns en ständig känsla av maktlöshet och att det är för sent. Nu ska jag snart flytta tillbaka till Stockholm och fortsätta på andra projekt där, säger Susanne Hanqvist- Maivorsdotter.
Vid ett års ålder genomgick Susanne en undersökning och bedömning huruvida hon skulle placeras i en familj eller på "dårhus", som det då hette i folkmun.
- Trots att jag var skelögd och misskött klarade jag tydligen testet och hade tur som placerades i en familj.
Lillasyster Anneli är den som farit mest illa och är i dag är institutionaliserad. Trots att tre äldre systrar omhändertagits och uppenbara varningssignaler blev hon kvar hemma tills hon var tre år. Exempelvis hoppade Susannes mamma ut genom ett stängt fönster, när hon var gravid med Susanne i femte månaden, för att slippa undan från att bli misshandlad av sin man.
- Polisen kom efter händelsen. Äldsta syster Marita hade redan blivit omhändertagen och man konstaterade att hemmet var utan värme och skitigt. Så skitigt att familjens schäfer omhändertogs för att miljön inte ansågs lämplig för en hund, men åtta månader gamla Anette blev kvar, berättar Susanne.
Under sin uppväxt visste inte Susanne att hon hade tre systrar. När de sammanställde sin stämningsansökan var det första gången Susanne, Marita, Anette och Anneli var tillsammans alla fyra. Högen med dokument som ligger tungt på bordet framför oss är det material de skickade in när de stämde staten. Det tog dock bara tre dagar innan ansökan fick avslag och det blev att sparka undan benen på Susanne.
- Vi gjorde det för Annelis skull, för att skapa ett prejudikat och för att ställa någon mot väggen för hur vi har vanvårdats och blivit behandlade. Att samla alla de här dokumenten rev upp så många minnen och när man hade gått igenom tre sidor fick man ta en paus och bearbeta det i en vecka. Det var oerhört hårt att få avslag efter bara tre dagar och inse att det är omöjligt att någon hade gått igenom handlingarna innan beslutet fattades.
I avslaget stod det att om innehållet stämde var händelserna ändå preskriberade. Susanne kände sig så pass sviken av samhället att hon valde att omedelbart avsäga sig sitt politiska uppdrag för att dra sig tillbaka. Hon var då Centerpartiets andra namn inför kommunvalet i Stockholm. Trots att det nu har blommat upp en debatt har det inte återtänt Susannes hopp om att äntligen få upprättelse.
- Man kan inte värdera en människas liv i pengar, men till skillnad från mig är det många med liknande bakgrund som inte lever ordnade liv i dag, eller i över huvud taget. Vi ska ha skadestånd och det är på tiden att någon tar ansvar för den vanvård av barn som har skett, och fortfarande sker. Tyvärr tenderar sådant här att engagera i korta perioder för att snart glömmas bort igen, säger Susanne Hanqvist- Maivorsdotter.
Framförallt är känslan av att ingen lyssnar djupt rotad hos Susanne och hon minns bara ett tillfälle när någon hörsammat hennes rop på hjälp. Det var först efter att hon på egen hand lyckats rymma från en fosterfamilj där hon fick stryk med piska, hölls inlåst utan mat och bevittnade hur ett av de andra fosterbarnen blev jagad med en traktor.
Susanne är fjärde generationens fosterbarn och i vardagsrummet finns ett altare med en jesusstatyett, änglar och ett foto på hennes mamma i tonåren.
- Hon ser så oförstörd ut, men den sorgsna blicken avslöjar henne, säger hon när hon ställt sig för att titta på bilden.
Dörren i hallen slås upp och in kommer Susannes yngsta son, Christopher, och hälsar glatt och berättar att han ska över till grannen och hjälpa till i trädgården. Susanne tittar stolt efter honom när han springer i väg för att byta om till arbetskläder.