De flesta skulle nog beskriva dagen då ens barn föds som den mest fantastiska någonsin. Ett barn som du och den andre föräldern vill det bästa. Men sen står ni där och skriker och bråkar med varandra och barnet har plötsligt hamnat mitt i en dragkamp.
Så var det för Linda, som har barn med en man som är belgisk medborgare. Själv har hon bott utomlands större delen av sitt vuxna liv. Sedan flera år tillbaka bor och jobbar hon i en stad utanför Bryssel.
Hon är mitt uppe i en infekterad vårdnadstvist som gått så långt att den ska avgöras i en belgisk domstol.
– Min advokat tror att jag kan flytta hem men inte Lukas. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ska min son, som är 17 månader, behöva skiljas från sin mamma?
Linda har hela tiden trott att sonens dubbla medborgarskap skulle öppna gränserna. Hade hon vetat om att hon inte kan flytta hem till Sverige med sin son - utan att det räknas som kidnappning - hade hon fött honom i Sverige, berättar hon över telefon från sitt hem utanför Bryssel.
– Jag har aldrig känt mig så ensam och liten som nu och allt förvärras av att jag inte känner till landets lagar och regler. Jag har ringt till den svenska ambassaden i Bryssel och kontaktat UD och vädjat om hjälp.
Linda har ett stormigt förhållande bakom sig med en man som hon träffade genom gemensamma bekanta.
Deras relation varade i två år med några korta återföreningar mot slutet. Det var vid en av dessa återföreningar som Linda blev oplanerat gravid.
Linda ville inte göra abort och Lukas pappa tyckte att de skulle försöka igen och hon gick med på det, för att hon trodde att det var det bästa för barnet. Hon flyttade ihop med sin pojkvän och Lukas kom till världen. Men efter sex månader var förhållandet outhärdligt, berättar Linda.
– Jag fick ta hand om allt därhemma medan han var borta på jobbresor. Den första tiden med Lukas var stormiga. Det var bråk och konflikter och ingenting fungerade.
Linda ville inte att Lukas skulle växa upp med två föräldrar som bråkade och bestämde mig för att göra slut.
– Väldigt snabbt efter att jag flyttat till en egen lägenhet började han hota med att han skulle blanda in en advokat och att han skulle ansöka om delad vårdnad. I det läget insåg jag att också jag var tvungen att anlita en advokat.
Lukas pappa ville ha sin son hos sig på helgerna, storhelger och semester, vilket Linda tyckte var orättvist.
– Ja sa emot det, för jag tyckte inte att det var schysst att jag bara skulle få ta vardagen och aldrig ha min son hos mig när jag var ledig. Viktor var bara ett halvår och jag tyckte inte att han skulle åka fram och tillbaka mellan oss när han var så liten.
Lukas pappa ville å sin sida, som Linda uttrycker det, "inte gå med på något alls".
– Då var Lukas ett år och ingen av oss pratade med varandra. Vi pratade bara via våra advokater.
Till slut fick domstolen avgöra hur Lukas föräldrar skulle ta hand om honom. Där bestämdes att han skulle vara hos sin pappa från fredag till söndag och att föräldrarna skulle dela upp semestern enligt ett schema.
Men under tiden började Linda längta hem till Sverige igen.
– Eftersom jag mestadels har internationella kontakter i jobbet och aldrig riktigt kommit in i det belgiska samhället har jag inget som håller mig kvar i landet, säger Linda.
Linda har hela tiden velat att hennes son ska växa upp i Sverige. Men pappan vill inte heller skiljas från sin son. Han vill att Lukas ska vara kvar i Belgien.
Nu är det upp till de båda att bevisa inför rätten vem som kan försörja Lukas och ta hand om honom på bästa sätt. Antingen ska han bo kvar i Belgien eller flytta med sin mamma. Skulle Linda ta sin son till Sverige utan pappans medgivande skulle det klassas som kidnappning.
– Jag fick rådet av min advokat att den dagen vi separerade skulle jag ha åkt direkt till Sverige, för då skulle svenska lagen ha gällt och då skulle Sverige ha räknats som Lukas hemvist. Men det var inget jag tänkte på då, förklarar Linda.
Lukas har både svenskt och belgiskt medborgarskap. Men när det gäller vårdnadstvister är det barnets hemvist, alltså Belgien, som går före allt annat ( se artikel intill). Att Lukas även har svenskt medborgarskap har alltså ingen betydelse i det här sammanhanget.
Men tycker du inte att också Lukas pappa har rätt till sin son?
– Jo, jag vill att Lukas ska få träffa sin pappa så mycket som möjligt och jag har lovat att bekosta flyg till Belgien och att de får ses på långhelger och semestrar. Jag kräver inte ensam vårdnad, jag vill bara att han ska få växa upp i Sverige.
Vad anser Lukas pappa om det?
– Just nu kommunicerar vi inte så jättebra så jag vet inte. Allt går via våra advokater.
Men Lukas pappa är förmodligen lika orolig som du?
– Ja, det är han säkert. Han vill att Lukas ska stanna i Belgien. Men själv kan jag inte tänka mig att bo kvar. Jag har inget som håller mig kvar och jag vill bara hem och skapa mig en ny framtid i Sverige.
Linda vill varna andra från att inte ta reda på vad som gäller om man bor utomlands och får barn med en person från ett annat land. Hon har hittills betalat cirka 70 000 kronor i advokatkostnader.
– Jag är inte ensam. Med så många blandade förhållanden är det många som drabbas. När förhållandena spricker står man där utan att veta ett dyft om andra länders lagar.
Fotnot: Det här är en mammas berättelse. Linda och Lukas heter egentligen något annat. De har påhittade namn av hänsyn till Lukas och eftersom Lukas pappa inte kommer till tals i reportaget.