Jetlaggen har gått över och i väskan ligger presenter till syskon och syskonbarn. När vi träffas har det gått två dagar sedan Azuka Nnamaka kom hem från ett besök hos systern Chioma Nnamaka i USA.
Även där hängde hon med i debatten på sociala medier, och pratar nu engagerat om uppropet #dansaförstina, en hyllning till Uppsalaprofilen Stina Wollter som blev påhoppad efter att dansvideo med henne visats i TV4.
– Hur coolt är det inte att det går att engagera så många människor på nätet? En så enkel grej som att någon startar en hashtag för att visa att alla kroppar är okej och så sprids den så snabbt. Jag tror att det underskattas ibland vilket kraft för påverkan som nätet är, säger Azuka Nnamaka.
Projektet Nätaktivisterna där hon är anställd låter unga utbilda andra unga i att agera antirasistiskt på nätet. Av de 200 skolklasser som är målet har de hunnit träffa ungefär hälften.
Källkritik, hur man anmäler kränkningar och kunskap om rasism är några inslag i utbildningen. Rasbiologiska institutet som grundades i Uppsala på 1920-talet är ett konkret exempel som tas upp.
– De fördomar som många har om romer i Sverige grundar sig i den rasbiologiska forskningen som utfördes där, alltså i en forskning som inte har någon vetenskaplig grund, säger Azuka Nnamaka.
När någon kommer fram till henne och berättar om egna upplevelser eller ber om råd känner Azuka Nnamaka att projektet verkligen gör skillnad. Själv har hon också lärt sig mycket sedan hon började på Nätaktivisterna förra hösten, även om det antirasistiska engagemanget har funnits där även tidigare.
– När man ser ut som jag blir man alltid påmind om att man inte ser ut som normen. Ibland känner man att man blir antirasist bara för att man går på gatan, säger hon.
Uppmaningarna till de unga som går utbildningen handlar mycket om att gilla eller dela antirasistiska inlägg och artiklar. På så sätt sprids de vidare i andras flöden. Den som vill och vågar kan göra egna uppdateringar.
– Jag skriver inte så många antirastiska texter på nätet, men försöker gilla många personer som ser ut som jag på Instagram. Mina vänner kan ju se vad jag gillar och i förlängningen skapar det en annan bild av hur man kan se ut, säger hon.
Nnamaka är ett välbekant efternamn i basketsammanhang, alla de fyra syskonen Ifeanyi, Chioma, Ouloma och Azuka har spelat på elitnivå. I gymnasiet blev Azuka Nnamaka värvad av Solna Vikings och flyttade från hemmet i Rickomberga till Stockholm.
Åtta år och tre SM-guld senare började Azuka Nnamaka känna att det var dags att lägga av.
– Som tjej och idrottare i Sverige behöver man alltid plugga eller jobba vid sidan av, man får inte jättebra betalt för att spela. Det sliter, säger hon.
2006 tog hon SM-guld med Solna Vikings. I mitten av säsongen därpå bestämde sig Azuka Nnamaka för att det fick bli den sista.
– Det är alltid sorgligt när slutsignalen går på den sista matchen. Det känns tomt direkt, säger hon.
Plötsligt visste hon inte vad hon skulle göra av all tid som tidigare tagits upp av träningar och matcher.
– Men sedan vaknade man en dag och hade ändå fyllt den där tiden, konstaterar hon.
Barn, unga och värdegrundsfrågor har gått som en röd tråd genom Azuka Nnamakas jobb och engagemang efter basketkarriären. Först flyttade hon till Lund för att plugga till socionom. Men plötsligt började hon få ont på flera ställen i kroppen. Till slut var det så illa att hon flyttade hem till föräldrarna i Uppsala.
– Jag kunde knappt resa mig ur sängen. Det man inte vet är att man blir väldigt låg när något sådant händer. När det sätter sig i huvudet är det alltid jobbigare, säger hon.
På Karolinska institutet fick hon diagnosen reumatism och en behandling som gör att hon nu knappt känner av sjukdomen. Och när hon började må bättre igen återvände hon till basketen, som ledare för ett fairplayprojekt i Stockholm.
Därifrån rekryterades Azuka Nnamaka till jobbet som barn- och ungdomsansvarig på Svenska basketbollförbundet. Genom att fokusera mer på att ha roligt än att tävla var syftet att få fler att stanna längre inom sporten.
– Basket har påverkat min uppväxt och jag vill gärna bidra till att så många som möjligt får prova på. Det har nog också handlar om att ge tillbaka och få fler att förstå vilken bra idrott det är, säger hon.
I basket upplever hon att ingen döms på grund av sitt utseende.
– Det finns plats för många och alla. Det har inte spelat någon roll vem man är, hur man har sett ut eller vilken etnicitet man har, säger hon.
En lagidrott lär en också att samarbeta med olika människor.
– Många av dem jag levde så nära i så många år kanske jag inte har kontakt med idag. Men att man ändå hittar ett sätt att funka tillsammans i gruppen tack vare ett gemensamt intresse, det är jäkligt coolt, säger hon.
Azuka Nnamaka har svårt att vara alltför ledig. Därför har hon nyligen börjat hoppa in på P4 Upplands sportredaktion, vid sidan av jobbet på Nätaktivisterna. Tidigare har hon gått en journalistutbildning på Poppius och varit reporter på Radiosporten i Stockholm.
– En grym arbetsplats. Också för att man fick träffa olika idrottsprofiler, som sportnörd är det stort, säger hon.
Om fem år vill hon gärna jobba med journalistik i någon form. Om inte i radio så med tv eller på en tidning. Alla historier som finns att berätta lockar, särskilt de som inte vanligtvis får höras i media.
– Det är inte så många som inte tillhör normen som syns i media. Det kan vara en så enkel sak som att tjejer inte är med lika mycket i rapporteringen när det handlar om idrott, säger hon.
Nätaktivisterna filar också på en fortsättning för projektet. Kunskapen behöver öka, både hos lärare och rättsväsendet, om hur anmälningar ska bemötas och hanteras.
– Det finns inga lagar som är specifika för nätet. Ärekränkningar som olaga hot och förolämpning gäller också på nätet och vi uppmanar ungdomarna att alltid anmäla, säger Azuka Nnamaka.
För vuxna kan det vara svårt att hänga med i alla sociala medier, särskilt som unga tenderar att lämna när för många äldre har tagit till sig en ny plattform. När vuxna börjar använda Snapchat hittar ungdomarna någon annanstans, och så vidare.
I jobbet har Azuka Nnamaka också fått höra från barn hur de hittar vägar förbi föräldrars förbud på nätet. En metod hon inte tror fungerar.
– Det är viktigare att man har en dialog med sina barn. Om de har en smartphone är det bättre att säga att ”jag vill att du pratar med mig om det händer någonting”, säger Azuka Nnamaka.