Det är sista veckan innan höstlovet på Lundellska skolans vård- och omsorgsprogram. Här undersöker 18-åriga Madeleine Sandemo just nu hur det är att vara tonårstjej och nyligen förlamad. Som en del av kursen gymnasiearbete speglar hon en plötslig funktionsnedsättning - genom att vara rullstolsburen i en vecka.
Nu har fyra dagar gått i rullstolen. Madeleine Sandemo har gjort helt vanliga saker. Varit i skolan, tränat, lagat middag. Men vissa detaljer gick inte att föreställa sig. Centimeterhöga trottoarkanter innebär en ansträngning, och dörrar som inte är automatiska betyder väntan på att någon ska öppna. Först hade Madeleine Sandemo tänkt bo hos mamma, men där är det grusväg, trappor och höga trösklar. Nu sover hon i soffan på pappas nedervåning.
– Det känns som att det passar bra in på fallet jag speglar: hur man kan få sova på soffan tills man får ett mer anpassat boende, säger Madeleine Sandemo.
MadeleineSandemo trodde att hon skulle kunna vara mer självständig under veckan i rullstol. Men redan första dagen upptäckte hon att hon varken kunde använda rampen i bussen utan hjälp, eller visa sin biljett. Andra saker har gått problemfritt, som att handla, laga mat och styrketräna.
Senare i veckan ska Madeleine Sandemo shoppa och gå en barrunda.
– Min bror ska skjutsa mig. Men jag tror ändå inte att jag kommer kunna komma in på flera ställen, säger Madeleine Sandemo.
Enligt diskrimineringslagen får den som är funktionsnedsatt inte missgynnas i någon verksamhet. Ändå är det exempelvis långt ifrån alla restauranger som har en ramp eller handikapptoalett.
Hela tiden noterar Madeleine alla sina upplevelser. Tillslut ska det bli en rapport.
– Många tittar, som om de undrar vad det egentligen är för fel på en. Många är hjälpsamma, men jag tror inte jag hade fått samma typ av blickar om jag hade gipsat ben, säger Madeleine Sandemo.
För mer än ett år sedan bestämde sig Madeleine Sandemo för att prova hur det är att plötsligt inte kunna gå. Men hon var orolig att hon inte skulle få genomföra projektet. Vårdläraren Ingela Elsrud var först skeptisk. På skolan brukar man ha vissa rullstolsövningar, men inte mer än så.
– Jag inser nu att det inte går att jämföra med det här. Man får in väldigt många mål för examen i projektet, som förmågan till ett empatiskt förhållningssätt, säger Inger Elsrud.
Hemma tycker familjen att hon gör en lite väl stor grej av allt. De tycker att hon borde gå uppför trapporna och sova i sängen istället. Men det vägrar Madeleine Sandemo. På söndag kväll reser hon sig upp ur rullstolen. Men hon undrar fortfarande hur det känns att inte kunna välja.
nyhetsredaktionen@unt.se