En förklaring till skillnaderna i överlevnad kan vara att vårdinsatserna är mindre omfattande för lågutbildade personer.
Det visar forskare vid Uppsala universitet och Karolinska institutet i samarbete med Regionalt onkologiskt centrum i en studie, som publiceras i nätupplagan av facktidskriften European Journal of Cancer.
– Många studier har påvisat sämre överlevnad för utsatta grupper i länder med privat sjukvård. Nu ser vi att sådana sociala skillnader finns även i ett land där sjukvården bedrivs i offentlig regi med målet lika vård för alla, säger Nina Cavalli-Björkman, läkare vid Akademiska sjukhusets cancerklinik och doktorand vid Uppsala universitet.
Studien bygger på uppgifter om utbildningsnivån, vårdinsatserna och överlevnaden för drygt 9 600 patienter med tjocktarms- eller ändtarmscancer i Stockholms-Gotlands och Uppsala-Örebro sjukvårdsregion.
Vid båda cancerformerna var överlevnaden på några års sikt betydligt högre för patienter som hade högre utbildning än för patienter med högst nioårig skolgång. Vid ändtarmscancer till exempel var överlevnaden efter fem år drygt 69 procent för högutbildade och knappt 59 procent för lågutbildad, alltså en skillnad på drygt tio procentenheter.
Eftersom skillnaderna i överlevnad sågs vid nästan alla cancerstadier kan de inte förklaras av att lågutbildade patienter hade en mer framskriden och mer svårbotad tarmcancer när de fick sin diagnos.
Däremot fanns påtagliga skillnader i hur omfattande diagnostiken och behandlingen var för låg- respektive högutbildade personer. Jämfört med lågutbildade undersöktes högutbildade patienter betydligt oftare med så kallad tarmkikare och datortomografi, gavs strålbehandling innan de opererades och fick tilläggsbehandling med cellgifter efter operationen.
Traditionellt har överlevnadschanserna varit betydligt lägre vid ändtarmscancer än vid tjocktarmscancer. Tack vare utvecklingen av nya metoder har dock prognosen förbättrats rejält för patienter med ändtarmscancer under senare år.
– Det verkar dock som om främst högutbildade patienter med ändtarmscancer fått del av dessa förbättringar. För dem var överlevnaden till och med bättre än för patienter med tjocktarmscancer, vilket är förvånande, säger Nina Cavalli-Björkman.
I fortsatta studier försöker hon få svar på frågan om varför vårdinsatserna är mindre omfattande för lågutbildade än för högutbildade patienter med tarmcancer. Bland annat undersöker hon om lågutbildade oftare också har andra sjukdomar, som gör att de har svårare att klara en tuff cancerbehandling.
– Men det kan nog bara förklara en del av skillnaderna. Om en cancerpatient också har en allvarlig hjärtsjukdom kan det visserligen finnas skäl att avstå från tilläggsbehandling med cellgifter, men absolut inte skäl att avstå från att ge strålning före operationen, säger Nina Cavalli-Björkman.
Vad kan i så fall förklara skillnaderna i behandling och prognos?
– Jag arbetar själv med dessa patienter och har inget skäl att tro att läkare eller vårdpersonal medvetet diskriminerar eller gör skillnad mellan människor. Men om det skulle vara så att vi omedvetet påverkas i val av behandling så är det oerhört viktigt att veta. Om så är fallet kan vi förändra och förbättra behandlingar för många patienter, säger Nina Cavalli-Björkman.