Hög lön s-dilemma
Men när chefredaktör Klein i går skrev: "Det är dags att självkritiskt fundera på om det är klokt att ha så många styrelseuppdrag bredvid arbetet som LO-ordförande", slog hon huvudet på spiken.
Och när Sven-Erik Österberg konstaterar att "man måste vara fullständigt klar med att fattar man ett beslut i en styrelse då är man ansvarig. Det går aldrig att glida ifrån. Om ett nytt pensionsavtal träffas så är det fritt att fråga hur avtalet ser ut" - sammanfattar han vad det hela i grunden handlar om, bortom dimridåer och självömkande bortförklaringar.
LO-ordföranden sitter i 24 styrelser, och drar tydligen sammanlagt in 400 000 kronor om året i styrelsearvoden - en icke föraktlig, och inte heller så synlig, summa. Och det är väl i den sistnämnda omständigheten som en stor del av förklaringen till de återkommande pensionshärvorna ligger.
I arbetarrörelsens ideologiska ryggmärg finns, eller förväntas i varje fall finnas, en motvilja mot höga inkomster och särskilt, naturligtvis, mot höga inkomster som är lätta för alla att upptäcka. Så i stället för att öppet ge pensionsdirektör Elmehagen en marknadsmässig, men för den socialistiska puritanismen stötande hög, lön trixar man med olika pensionsvarianter. Och i stället för att direkt ge LO-ordföranden en hög, men med hänsyn till arbetet rimlig, lön får hon slita ihop grädden till moset med hjälp av otaliga styrelseuppdrag. Ytterligare lök på laxen kommer nu genom den rejäla pudel som Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström gör på organisationens hemsida. Han "beklagar" och "ångrar" att han inte tog uppgiften som styrelseledamot i AMF på tillräckligt allvar. Summan till vd blev "väldigt hög" och "jag borde ha reagerat tidigare", skriver Bäckström.
Om Wanja Lundby-Wedin visat samma mått av ödmjukhet som Urban Bäckström hade hon i dag varit i en betydligt bättre situation. Som det nu ser ut får hon svårt att sitta kvar.
Så jobbar vi med nyheter