Snökaos eller inte, vi pendlar som aldrig förr. En del av förklaringen stavas höga bostadspriser och en arbetsmarknad i förändring . Men något har också hänt i vårt medvetande.
Trots att Sverige investerat förhållandevis lite i infrastruktur har pendlingen in och ut ur Uppsala län ökat med drygt 50 procent de senaste 15 åren. I dag pendlar nästan en fjärdedel av den arbetande befolkningen ut ur länet för att jobba.
– Fler är beredda att resa långt för att kunna kombinera ett välbetalt jobb och ett bra boende som man har råd med. Och utvecklingen har accelererat i takt med att bopriserna ökat, säger Jan Torége som är utredare vid Sveriges Kommuner och Landsting och huvudförfattare till en rapport om pendling.
För bara 20 år sedan sågs pendling som en svaghet, ett tecken på att en kommun inte var självförsörjande på arbetskraft eller att kommunens företag gick dåligt. I dag är den en lösning.
– Resandet blir ett sätt att kunna bo kvar i hemkommunen även om den lokala arbetsmarknaden har svårt att erbjuda ett kvalificerat jobb, säger Jan Torége.
Pendlingen har också ökat vårt materiella välstånd eftersom en förutsättning för att människor ska pendla är att de tjänar på det. Antingen genom att kunna ta ett karriärsteg, få en högre lön, eller hitta en väg ut ur arbetslöshet. Det ses inte längre som konstigt att pendla en till två timmar per dag.
– Successivt har vi vidgat de geografiska områdena som det är okej att röra sig inom. Det blir mer accepterat att pendla när fler i ens närhet gör det och våra vyer har vidgats, säger Jan Torége.
Christina Scholten, som forskar i regional utveckling vid Malmö högskola, har intervjuat högutbildade långpendlare om deras vardag. Hennes studie visar att det bland pendlarna finns tre olika sätt att hantera situationen.
– Först finns de som ser pendlingen som en strategi för att göra karriär. Sedan de som tänker att det är så här samhället fungerar, man kan inte bo där man jobbar. Och så en tredje grupp som ifrågasätter om det verkligen är värt det.
För pendlingen tar onekligen tid och utrymmet för fritid krymper.
– Alla vi talade med beskrev att de fick ett ganska kringskuret socialt liv på hemmaplan, tiden räckte inte till. Man kan till exempel inte gå på bio om man ska upp tidigt och man motionerade inte så mycket som man skulle vilja, säger Christina Scholten.