Hittade sin mamma - efter 37 år

- Lycka, säger han. Lycka. Kan du fatta hur det kändes?! Det finns knappt ord. Vi bara höll om varandra och grät.

Andreas Hall är 37 år och bor och arbetar i Uppsala. I november gjorde han sitt livs resa, en livsresa. På vinst och förlust.

Som adoptivbarn har han växt upp med mamma, pappa och syster, också adopterad, i Åtvidaberg i Östergötland. Det var egentligen inte en familj han sökte på sin resa till Thailand, utan sina rötter, sin ursprungliga tillhörighet.

Mamma och pappa i Åtvidaberg hade redan tidigare uppmuntrat honom att fara till Thailand.
- Men jag var inte mogen då, inte redo, säger han.

Inte förrän nu i höst, när han och sambon Camilla Persson gav sig iväg till Bangkok med bara några få uppgifter att använda i sökandet efter den kvinna, som 1974 varit en 18-årig nybliven mamma utan möjligheter till försörjning av sig och sitt barn.
- Hon hade lämnat mig på ett sjukhus, Womens Hospital, när jag var ett par månader gammal. När min mamma och pappa kom dit för att hämta mig, var jag klen och undernärd.

Enligt uppgifter från sjukhuset hade Andreas Halls mor blivit utsparkad på gatan av sin man.
- Hon gjorde det enda rätta, ett medvetet och otroligt medmänskligt beslut, att adoptera bort mig 

I dag är hans biologiska mor 55 år. Hon har två söner och arbetar för låg lön inom hundmatsindustrin.
- Hon jobbar hemma med att tillverka tuggben för hundar. Hennes bostad är ett rum i en arbetarbarack. Hon lever klart under medelstandard i Thailand, är fattig men livsglad, säger han.

Men nu stoppar vi berättelsen där och backar i tiden.

Andreas Hall växte upp i bruksorten Åtvidaberg. Med sitt thailändska utseende, uppenbart adopterad av Leif och Gunilla Hall, var han ett barn att lägga märke till.
- Vi var väl högst fem–sex barn adopterade från andra länder. Jag har alltid varit en annorlunda fågel. Men det har varit positivt. Jag har varken känt mig retad eller mobbad. Jag har vänt det till något positivt. I skolan var jag ordningsman i klass 6 C Centralskolan.

När han läste marknadsekonom i Norrköping efter studenten, blev en av lärarna hans mentor, och gav honom användbara redskap för livet:
- Han sa att jag skulle tänka tre positiva saker om mig själv, om jag ville bli framgångsrik, sådant som skulle göra att man kom ihåg mig. Jag valde att jag är asiat, mörkhyad, att jag ibland medvetet pratar östgötska och att jag bär fram en stark idé.

En kombination så gott som omöjlig att glömma: två identitetsmarkeringar och en princip. En formel för vuxenliv och karriär.

Andreas Hall hade kunnat fara till Thailand som tonåring, men kände sig inte redo då. Men i höstas, 37 år gammal, hade han bestämt sig. Nu var det dags.

Med sig, från mamma och pappa, hade han några få uppgifter att gå på, när han skulle söka efter sin biologiska mor: sjukhuset, som fanns då men kanske inte nu, hennes namn, datumet när han hämtades av Leif och Gunilla.

Hur kunde han finna sin mamma med så få uppgifter i en mångmiljonstad som Bangkok?
- Jag är enormt resursstark. Har jag föresatt mig något, genomför jag det, säger han resolut med kraft i stämman.

Men när han fortsätter berättelsen blir rösten mjuk och varm, och full av känslor.

Efter flera veckor med ett otal besök vid olika myndigheter i Bangkok och många timmars bläddrande i arkiverade personuppgifter hittade han sitt födelsebevis, där hans mors flicknamn fanns. Med hjälp av det lyckades han lokalisera ... sin mormor och morfar.
- De bodde tio timmars bilfärd från Bangkok. Vi for dit i taxi och hade tolken med. Mormor och morfar, båda över 80 år, bodde i ett skjul i en by vid ett risfält. Vi kom oanmälda. Plötsligt var jag där och sa att jag var deras barnbarn. Tänk dig vilka känslor ...

I byn bodde också hans moster. Försedd med mobiltelefon ringde hon Andreas Halls mor och berättade.
Taxin fick nya order, full fart till en liten by på andra sidan Bangkok. Elva timmars resa från mormor och morfar.

När Andreas Hall och Camilla Persson till slut kom fram, var de utmattade. Och mötet med Yon Waekaew blev kanske fattigt på ord men rikt på känslor.
- Det var lycka! Vi bara höll om varandra och grät. Det var så stort. Efter 37 år fick jag för första gången krama min mor, hon som hade fött mig, men inte kunnat behålla mig. Och jag fick träffa mina två yngre halvbröder!

Andreas Halls mor är fattig också med thailändska mått mätt. Jobbet åt hundmatsindustrin ger inte många bath per dag. Men hennes söner, som kör taxi respektive tuctuc (en moped/motorcykel med passagerarplatser), hjälper henne med försörjningen.
- Och nu gör förstås jag också det.

Dagen efter mötet tillbringade Andreas Hall med sin mor. Bland annat fick han föra henne in i ett buddhistiskt tempel, där de gemensamt slog på en gongong, en viktig sed:
- Den äldste sonen ska göra detta tillsammans med sin mor. Och nu fick jag göra det. Jag är inte buddhist, men för min mor, som är det, var detta oerhört betydelsefullt. Och det kändes som det viktigaste jag gjort i mitt liv.

Dagen efter var det dags för den bokade hemresan. Och det största och tyngsta bagaget var inte det i resväskorna, utan de omtumlande, starka känslorna.

Det har bara gått en månad sedan mötet mellan mor och son. Intrycken håller på att smältas.

Mamma Gunilla och pappa Leif och lillasyster Sandra Hall har just fått höra berättelsen igen och se bilderna från Thailand.

Vad händer nu?
- Jag kommer att resa dit igen. Så snart som möjligt.

Ett beslut, en resa, ett möte – och en östgöte i Uppsala fick en dimension till i sitt liv.
- Jag är tacksam och stolt över att vara Andreas Hall från Åtvidaberg. 

- Leif, Gunilla, Sandra och jag är en varm familj som ställer upp för varandra. Min lycka över att nu ha två familjer är överväldigande!