En fisktärna stannar plötsligt till några meter upp i luften vid Fyrisån östra strandbank, med blixtsnabba vingslag håller den sig kvar i samma position trots att sekunderna går. Uppmärksamheten är riktad mot den lugna vattenytan. Så dyker den, brant och djupt tills näbben bryter vattenytan och får tag i en fisk.
Ingegerd Jonsson och dottern Jessica Jonsson iakttar fågelns jakt från bryggan vid Ultuna. De försöker också fånga fisk, men mest för avkopplings skull. På bryggan ligger två kastspön vars slaka linor löper ned i ån.
Oftast använder Ingegerd och Jessica daggmask som bete, men när det är för torrt i markerna tar de vad de råkar ha till hands: lite smördeg, en bit kanelbulle eller som nu – en överbliven köttbit från kvällens grillning. Det fungerar faktiskt, intygar Ingegerd. Mest blir det små abborrar.
– Fast på sätt och vis hoppas jag att vi inte får någon fisk i dag. Vi tycker det är jobbigt att döda fiskarna. Vi brukar släppa tillbaka dem, skrattar Ingegerd som bor i Gottsunda.
Ibland tycker hon att livet snurrar för snabbt där, de många intrycken blir tröttsamma och hon drabbas av en akut längtan efter lugn och ro. Jessica, som bor i centrala Uppsala, vet precis hur det känns. När känslan kommer brukar de åka till favoritbryggan vid Ultuna med en bärbar grill, fiskespön och mat att grilla.
– Det är ett rofyllt ställe. Hör du fågelkvittret? Jag brukar stänga av telefonen och bara njuta av stillheten, säger Ingegerd.
– Det enda som saknas här är en papperskorg. Det är inte klokt egentligen att det inte finns, säger Jessica.
De brukar sitta på bryggan tills solen går ner. Ingegerd tröttnar alltid först.
– Aldrig jag. Jag älskar det här. Du brukar nästan behöva bära mig härifrån, säger Jessica.
I en grässluttning vid Ekolns strand, men ändå under trädkronornas skonsamma skugga har Sherzad Hassan lyckats knipa en av de bästa platserna åt den stora skaran av familj, släkt och vänner.
Med filtar, leksaker, klotgrillar, godsaker och solstolar har de byggt en egen oas. Badet är en populär tillflykt under slappa och varma sommardagar och det kan bli trångt på gräsmattan.
Sällskapet har redan varit här i sex timmar och maten – avlånga paprikor, sallad, lammhjärta, lever och kycklingkorv i bröd till barnen – ligger redan i de mätta magarna. Nu står två tekannor på det glödande kolet. Den heta drycken är kryddad med rosblad och smakar starkt och sött.
– Teet smakar helt annorlunda än när vi gör det hemma. Mycket godare! Det måste vara något med kolet, säger Sherzad.
De är en brokig samling, och flera i sällskapet träffas för första gången. Men alla har en sak gemensamt: de har sina rötter i Kurdistan.
Sherzads familj kommer från staden Shaqlawa, liksom släktingen Dlawar Ibrahim och hans familj. Numer bor de också nära varandra, men i Gottsunda. Vännerna Roman Dawood och Heman Hassan är däremot nya i sällskapet.
– Det går mycket bra. Alla är trevliga, skrattar Roman medan Sherzads fru Bnar Qitaran bjuder på te, läsk och chokladpraliner. Barnen, fem flickor, springer runt på stranden inneslutna i sin lek. Tre av dem är Dlawars.
– Jag är en rik man, säger han och slår skrattande ut med armarna.
– I Kurdistan brukar man säga så om man har många döttrar, förklarar Sherzad, själv far till två små flickor.
Lukten från grillen vid Sunnerstagropens kant retar aptiten. På gallret ligger champinjoner, zucchini, potatis i folie, biffar med strimlad lök och kycklingfiléer som Uppsalastudenten Omid Talaee har marinerat i Jack Daniels, olivolja och kryddor.
Han kommer från Mississippi i amerikanska södern men nu bor han tillsammans med flickvännen Anna Grundström i en studentkorridor i Ulleråker.
Där bor också vännerna Alireza Chenani och Azadeh Vaghefikia, bägge ursprungligen från Iran. Azadeh är, medan Alireza pluggar astrofysik vid Uppsala universitet.
Vanligtvis grillar de på den egna bakgården men häromdagen cyklade de förbi Sunnersta, såg grillplatsen och blev förtjusta. De grillar ofta, tycker om att experimentera och brukar lägga det mesta på gallret: köttfärslimpa, kebab, biffar…
– Fast väldigt sällan korv. Och så ska det vara bra kött, annars är det ingen idé, säger Anna Grundström och ler åt pojkvännen som tar fram en yxa ur ryggsäcken och försvinner in i en skogsdunge.
Några minuter senare kommer han tillbaka med ett gäng torra tallkvistar och bitar av fallna träd som han hugger till lagom bitar på en stubbe.
– Jag gillar vildmarksliv. Jag har varit ute och campat, jagat och grillat sedan jag var liten, säger han och tar på sig ett par grova handskar innan han lägger veden på grillen. Alireza viftar med ett burklock för att få elden att ta sig.
– Det smakar inte alls lika gott med kol, det tar bort smaken. Det ska vara en naturlig eld, absolut ingen tändvätska, säger Omid.
De äter stående, plockar maten direkt från grillen när den är klar och stoppar i munnen. Det är då den smakar som bäst. Sedan toppar de matupplevelsen med en amerikansk specialitet – en smält marshmallow och lite choklad som trycks ihop mellan två digestivekex.
Fyra unga killar dribblar med en fotboll i väntan på att de två engångsgrillarna ska bli lediga. På en träbänk sitter redan ett dussin studenter och äter. I grillarna, som står på gräsmattan under ett träd, börjar glöden falna. En kille lyfter bort några bitar degig haloumi och lägger på två biffar av rå köttfärs. Tio minuter senare är de fortfarande lika råa.
Gänget känner varandra genom Korskyrkan, en evangelisk frikyrka. Efter söndagsförmiddagens gudstjänst bestämde de sig för att ordna en spontan grillkväll i gräset utanför en av församlingsmedlemmarnas studentlägenhet. Nu står hans fönster på andra våningen öppet och högtalare har ställts ut på fönsterbrädet, men musiken kommer stötvis och till slut stänger någon av det hackiga ljudet.
– Det är lite glöd i bottnen i alla fall, säger Kristoffer Olsson hoppfullt till Magnus Edblom.
De är barndomskompisar från Umeå. Kristoffer pluggar till civilingenjör och Magnus till läkare. De petar lite på biffarna, men ger sedan upp. Anders Lundström skickas i väg för att köpa en ny engångsgrill. När han kommer tillbaka berättar han nöjt om de färdigmarinerade grillspetten som han köpt för en knapp tia styck. Han har ätit dem två dagar i rad.
– Vilket pris, helt sjukt! Då har man råd att grilla lite mer. Det är nästan så man ska köpa på sig ett gäng och sälja vidare, säger han och ögnar snabbt igenom bruksanvisningen för grillen. Där står det att man ska ställa den på ett brandsäkert underlag och vänta 25 minuter med att lägga på maten efter att grillen tänts. Anders dränker kolen i tändvätska och passar på att spruta några strålar på en av de trötta engångsgrillarna som hostar till lite innan den slumrar in igen. Kolet i den nya grillen får däremot rejäl fjutt.
– Brandkåren kommer väl skälla på oss när de ser det här, säger han och skrattar.
Lågorna kastar sig högt upp mot de gröna trädgrenarna ovanför honom, Kristoffer Olsson, Magnus Edblom och Linus Ström. Fem minuter senare börjar killarna bli otåliga. Ett fåtal lågor slår fortfarande upp från grillen.
– Kan vi lägga på, undrar Anders och tar ut sina grillspett ur plastförpackningen.
– Ja, inga problem. Det kallas flamberat, säger Linus.