Som föräldrar läser vi böcker, går på kurs och skriver till frågespalter. Vi vill att experterna ska svara på allt från hur vi får sonen att äta grönsaker och dottern att bädda sängen till hur vi tar oss igenom trotsåldern med lugnet i behåll. Oavsett vad experten är; coach, fembarnsmamma, bvc-sköterska eller barnpsykolog, så lyssnar vi noga och tar tacksamt emot enkla recept för ett lyckat föräldraskap.
– Vår tids barnuppfostran kännetecknas av en önskan om att alltid göra det absolut rätta som förälder. Det gör att man har en för stark tilltro till experter och går via dem i varje problem som uppstår med barnen, säger Marie Mandel, skolpsykolog och psykoanalytiker.
Vår syn på hur man bäst uppfostrar ett barn förändras över tid och speglar samhället vi lever i. På 1800-talet skulle barnen vara med och trygga familjens försörjning, i dag ska de visa hur lyckade vi är i samhället. Välartade och lyckade barn är en bärare av status. Marie Mandel tycker att det är bra att föräldrar skaffar kunskap, men poängterar att allt man läser och hör inte är bra.
– Det är mycket kokbokslösningar och enkla metoder och det tror jag inte alls på. Barn är experter på att pröva hur autentiska deras föräldrar är och man blir aldrig äkta om man slaviskt följer en metod.
Nej, hur vi uppfostrar våra barn handlar egentligen om mycket annat än det experterna lär oss, till exempel om saker vi lärt oss när vi var små. Det viktiga är inte att läsa tusen böcker, utan att bekanta sig mer med sig själv och att hitta sin egen röst.
– Många föräldrar är rädda för att leda sina barn, vi frågar även barnen själva om råd – vilken glass vill du ha, vad vill du göra, varför gör du inte läxorna? Vi vill att någon utifrån ska säga åt oss vad vi ska göra, när vi i stället borde fatta egna beslut, säger Marie Mandel.
Hon tycker att det också finns mycket positivt i dagens syn på uppfostran jämfört med förr – det är inte alltför länge sedan som det var okej för föräldrar att slå olydiga barn. Men det är viktigt att komma ihåg att barnen påverkas av vårt beteende.
– Det finns en risk att dagens barn får en känsla av att de kan bestämma allt och inte förstår var gränsen går för deras självbestämmande. Eller så blir de lika osäkra som sina föräldrar.
FAKTA OM FÖRÄLDRAKURSER
I svenska kommuner blir föräldrakurserna Cope och Komet allt vanligare. De bygger på en behavioristisk inlärningsprincip där man belönar gott beteende. Dåligt beteende ska ignoreras och, om det inte upphör, stävjas med en så kallad timeout – att barnet får sitta på en särskild plats tills han eller hon lugnat ned sig. Fokus ligger dock på belöning.
Men alla är inte ense om kursernas effektivitet och kurserna har mött mycket kritik. Marie Mandel anser att de kan ha en positiv effekt om det får föräldrar att lyssna mer på sina barn, men generellt tror hon inte på deras effekt.
– De tar inte reda på vad som ligger bakom barnens beteende, många svårigheter går inte att fostra bort.
Sagt om komet och cope:
”Föräldrakurserna är en av de mest effektiva metoderna för att förebygga psykisk ohälsa hos barn och ingen behöver betvivla att kurserna fungerar. Forskningen visar att andelen barn med allvarliga beteendeproblem minskar med 50-70 procent tack vare den här sortens föräldraträning.”
Stefan Bremberg, Statens folkhälsoinsitut
”Det är inte barnet man ska ignorera, utan barnets dåliga beteende. Det handlar inte alls om att överge eller kränka barnet eller sätta det i skamvrån. Våra utvärderingar visar att föräldrar som deltagit i Komet-grupper skäller och tjatar mindre.”
Charlotte Skawonius, projektledare för Kometprogrammet i Stockholm
”Att använda mentalt eller fysiskt tvång för att isolera barn – det är att kränka barnen. De som driver dessa program hävdar att det inte alls är meningen att barnen ska skämmas. Men jag är övertygad om att barn som ignoreras eller isoleras efter att ha varit olydiga känner skam.”
Lars H Gustafsson, barnläkare och författare
”Enligt dessa nyauktoritära uppfostringsmetoder ska ju barnen överges psykologiskt när de gör sådant som föräldrarna inte gillar. Konsekvensen kan bli ångestfyllda och auktoritetsbundna barn med separationsskräck, barn som inte kan stå på sig och inte vågar vara ärliga, barn som skäms över sig själva och tvingas gömma undan sina svåra känslor”
Gloria Zeligman, psykoanalytiker
Källa: Dagens Nyheter