Hippiebyn som ska normaliseras

Grilloset från hamburgarståndet på det ökända Pusherstreet blandas då och då med pustar av haschrök. Från bageriet "The Sunshine bakery" hörs reggaelåten "Legalize the Ganja plant". Jag är på väg hem till Louise Gehl Nova, en av Christianias nästan tusen invånare, och möter en grupp patrullerande poliser. Poliserna är en daglig syn i fristaden Christiania, men i dag har de inte bara de vanliga mörkblå kepsarna, utan också hjälmar med sig. Det är aldrig ett bra tecken.
-Christiania räddade mitt liv, säger Louise Gehl Nova. När jag var 15 år skilde sig mina föräldrar och min pappa blev lite galen då. Jag ville inte bo med mamma, jag tyckte det var hennes fel och jag hamnade på gatan. Jag drack mycket och var deprimerad, jag såg ingen framtid för mig själv. Men när jag var 17 eller 18 såg de sociala myndigheterna till att jag fick ett arbete som diskare i restaurangen Loppen här i Christiania. Där kände jag mig accepterad. Samhörigheten här var som en religiös upplevelse för mig. Christiania är som en småstad eller by, där man känner de flesta.

Louise Gehl Nova har bott och arbetat i Christiania sedan dess och har numera bra kontakt med sina föräldrar och syskon igen. Vi sitter i hennes vardagsrum, dricker rött vin och hon tänder en cigarett. I rummet intill ligger hennes femåriga son och sover. I husets gemensamma kök på nedervåningen står hennes man och lagar thailändsk mat.
Huset är en gammal militärbyggnad i gråtrist tegel och trapphuset är slitet och fullt med klotter. Men själva lägenheten ser alldeles nyrenoverad ut och hon berättar stolt att det tog dem ett och ett halvt år att göra i ordning den. Det stora luftiga vardagsrummet har parkettgolv, bokhyllorna är fulla med gamla LP-skivor och tavlor av Christianiakonstnärern William Skotte Olsen hänger på väggarna.

Sedan två år tillbaka arbetar Louise Gehl Nova i den så kallade trädgårdsgruppen. Gruppen tar hand om Christianias naturområden, vilka utgör hälften av fristaden. I arbetsuppgifterna ingår att klippa gräs, rensa stigar, beskära träd mm.
Alla Christianias invånare betalar en "månadshyra" på 1400 danska kronor (ca 1800 svenska kronor), pengar som gemensamt används till att betala fastighetsskatt till staten, lön till sophämtare, restaurangarbetare, till att driva områdets förskola. Ungefär hälften av christianiterna arbetar inom fristaden och resten utanför.
Första gången jag träffade Louise Gehl Nova svettades hon i svarta täckbyxor medan hon med vana och snabba tag flyttade på stora stenar och drog upp ogräs i en av fristadens igenväxta gårdar. Hon utstrålade en närvaro och rofylld självklarhet i det fysiska arbetet.
-Här bor alla möjliga människor, gamla hippies, extremister, McDonaldsätare, de som bara äter biodynamisk mat, säger Louise Gehl Nova.
-Men många människor som tänker annorlunda och många konstnärer dras hit. Jag är inte någon konstnär själv, är främst praktisk av mig. Jag skulle tro att kanske hälften av alla christianiter skulle vilja att Pusherstreet togs bort helt, så att det inte skulle kunna användas som en ursäkt för att trakassera oss.

På Christianias huvudgata Pusherstreet, stod det fram till 2004 ett 40-tal bodar där det öppet såldes cannabis (i dag finns en av de mer färgstarka bodarna på Nationalmuseet i Köpenhamn). Nu finns det kanske tio eller tjugo mer eller mindre diskreta försäljare kvar, de flesta under stora blå parasoll. Som många andra på Pusherstreet verkar de mest sitta och dricka öl hela dagarna och ignorera alla turister som går förbi och stirrar på dem.
Turisterna, bodarna med souvenirer som haschpipor och T-shirtar med Che Guevara och inte minst det ovanligt varma och soliga sensommarvädret bidrar till en känsla av en aningen kaotisk nöjespark någonstans i södra Europa.
Vissa av öldrickarna är onyktra och bråkar högljutt. Tyvärr kommer de flesta av Christianias besökare inte längre än just den gatan och barerna runtomkring och många vet nog inte ens om att det finns skogsdungar, cykelstigar och havsvikar i fristaden.
Attityden till Christiania har växlat med tiden, från ett accepterande av fristaden som ett socialt experiment, till mer eller mindre seriösa försök att stänga ner fristaden, mycket beroende på om den sittande regeringen har varit borgerlig eller socialdemokratisk.

Den nuvarande borgerliga regeringen bestämde i augusti i år att bygga privata hyres- och bostadsrätter och riva vissa existerande hus i Christiania. Det är fortfarande oklart när de kommer att sätta planen i verket. Christianiterna är oroliga för att området och priserna kommer att "normaliseras" och att de inte kommer att ha råd att bo kvar.
- Den senaste diskussionen på mötena här i Christiania handlar om den nya lagen förstås. Det är en kollektiv stressfaktor som alla går omkring och försöker glömma, säger Louise Gehl Nova.
Hon har suttit med benen uppdragna under sig i soffan, men nu sätter hon sig upp och pekar med fingret.
-Det är klart att det ligger ekonomiska faktorer bakom. Det här området är värt miljarder. Om vi bodde någonstans på Bornholm skulle ingen bry sig om vad vi gör.
-Jag har respekt för lag och ordning, tilläger hon efter ett tag. Ett samhälle kan inte existera utan regler, men poliserna som sänds hit är ofta unga och nervösa. För ett par veckor sedan trodde en ung patrullerande polis att någon var på väg att slänga sten. Han blev rädd, tog fram tårgasen och slängde iväg den åt fel håll, så att den hamnade i vår trädgård där jag satt och fikade med min mamma och min son? Poliserna har också blivit fler och fler de senaste åren och kommer allt oftare. Inte minst är det ett sånt slöseri med resurser, säger Louise och skakar uppgivet på huvudet.

En grupp poliser dyker upp igen. De går vanligtvis fem och fem och de verkar, som Louise sa, alla vara unga män eller män i yngre medelåldern. I sina uniformer och med kepsarna som skuggar och döljer ögonen ser de anonyma ut. Hjälmarna hänger fortfarande bara vid bältena, så det är nog inget på gång för tillfället. En av de öldrickande männen börjar gå ett par meter bakom poliserna och härmar flinande deras gång. Han spottar efter dem innan han går och sätter sig igen. Poliserna märker inget eller så låtsas de inte om det. De går förbi en byggnad dekorerad med en målning av tre hånskrattande grisar i polisuniformer, utan att titta på den.
- Vi känner oss hotade här, mer än i andra delar av Köpenhamn, säger Brian Larsen, en av poliserna. Vi går alltid i grupp och tittar åt alla håll, ifall folk är på väg att slänga ägg, vattenballonger eller stenar på oss.
- Vår främsta uppgift här är att förhindra försäljning av hasch. Det är klart att den finns i andra delar av staden också, men här är det så tydligt var man kan köpa den.

Brian Larsen verkar glad över att få stanna och prata en stund och har inte bråttom med att återgå till arbetet. De andra poliserna står någon meter ifrån oss och tittar vaksamt omkring. Det finns ingen "lokalpolis" i Christiania, utan Köpenhamns alla poliser turas om att patrullera i fristaden. Brian Larsen har gjort det sedan 1989.
- Jag tror att de flesta människor som bor här bara vill leva vanliga liv, säger han. Vissa av dem arbetar hårt, gamla hippies som går och städar och så, medan andra inte gör någonting.
Vad han tror stör människorna utanför mest är att här i Christiania betalar de inte lika mycket hyra som vi andra. Varför ska de ha billigare hyra än oss? Det här är ju en av de mest centrala områdena i Köpenhamn.
Senare på kvällen hamnar jag i baren "Woodstock" i Christiania. Louise, berättar för mig att efter en av sina spelningar i Christiania gick Bob Dylan till Woodstock. Bartendern kände då inte igen Dylan och sa att det var stängt, men att han kunde få en gratis kaffe.
Först är musiken inne i Woodstock en blandning av gamla 70-talshits och pop a la Kylie Minogue. Men när en av Christianias egna protestsånger "I kan ikke slå os ihjel" spelas börjar besökarna att sjunga med. Direkt efteråt följer en av Bob Marleys låtar. Dansgolvet fylls på en gång och varenda människa jag kan se sjunger med övertygelse "Get up stand up, stand up for your right".