Hewal petar runt lite med gaffeln i prinsessbakelsen. Han har ätit en tredjedel, men verkar inte vilja ha mer. Jag frågar när han åt senast. I går eftermiddag, svarar han. Några kakor. Han rycker på axlarna.
– Jag brukar inte bli så hungrig. Jag har svårt att äta, jag tänker så mycket och mår inte så bra.
I koppen med varm choklad, som står halvdrucken bredvid bakelsen, har han lagt åtta sockerbitar. Hewal lever på godis och sötsaker. När han inte hade pengar var godis det enklaste att stjäla. Särskilt kexchoklad. Han har flera gånger blivit tagen av polisen för snatteri.
– Innan jag kom till Sverige hade jag inte tagit något. Inte ens ett tuggummi. Jag hade aldrig rökt en cigarett. Jag vet att det är fel att stjäla, det är dumt och jag vill inte göra det.
Hewal kom till Sverige sommaren 2015. Han hade inte hört talas om Sverige när han lämnade Iran, där han som kurd blev förföljd. Men på flykten genom Europa gick rykten om Sverige. Ett bra land, där får tonåringar stanna. Det har snart gått två år, och inget blev som Hewal hade hoppats.
Vi sitter på Konditori Fågelsången i Uppsala tillsammans med Jasmine, som kommit att bli hans extramamma här i Sverige. Hon bor i en lägenhet i Löten, och en tidig morgon i slutet av januari hittade hon Hewal i bostadsrättsföreningens tvättstuga när hon skulle tvätta. Han hade sovit i städskrubben.
– Han blev jätterädd när han såg mig. Själv blev jag nog mest chockad. Sedan tog han tag om mitt byxben och bad mig att inte lämna honom ensam. När jag sedan lärde känna honom förstod jag att han är otroligt rädd för att vara själv, berättar hon.
Jasmine bor med sin man och deras tre barn. När de insåg att Hewal inte hade någonstans att ta vägen sa de att han kunde få bo hos dem i någon vecka. Hon började nysta upp Hewals historia här i Sverige, utifrån utbegärda handlingar och samtal med myndigheter, och blev allt mer upprörd ju mer hon fick reda på. Hon skakar på huvudet då och då när hon berättar:
Hewal placerades först i Filipstads kommun, på ett HVB-boende tillsammans med andra ensamkommande. Men socialtjänsten i Filipstad ansåg efter ett tag att Hewal hade behov av att komma till ett familjehem för att få mer hjälp. "Det behovet går inte att tillgodose på annat sätt" skrev hans handläggare i en utredning strax före årsskiftet 2015. Hewal fick därför flytta till Uppsala där det fanns ett familjehem som kunde ta emot honom, och han började i en språkintroduktionsklass på Bolandskolan.
Knappt ett år senare, i november 2016, meddelade Migrationsverket att de skriver upp åldern på Hewal. Enligt Hewal kom han till Sverige när han var fjorton och skulle i så fall vara sexton i dag. Men utifrån uppgifter som han har lämnat bedömer Migrationsverket att han i höstas fyllde arton. Åldersuppskrivningen gjorde att Filipstads kommun sa upp familjehemsplaceringen.
– Detta trots att den ansvariga socialsekreteraren i Filipstad avrådde och framförde till sina chefer att Hewal inte kommer att klara sig, säger Jasmine som haft kontakt med flera personer i socialtjänsten i Filipstad.
Hewal placerades på ett asylboende utanför Tierp. Där var det bara vuxna män, berättar han.
– De sa att de skulle klä ut mig i tjejkläder. Jag blev jätterädd och vågade inte vara kvar där, utan rymde tillbaka till Uppsala.
Två månader senare hittade Jasmine honom i tvättstugan. Då hade han vissa nätter bott i tvättstugor i bland annat Löten och Gränby. Och vissa nätter har han tillbringat i Stadsträdgårdens toaletter. Natten innan vi träffas har han hållit till på Stockholm central fram till klockan fyra när tågen började gå. Sedan sov han ett par timmar på tåget, fram och tillbaka mellan Stockholm och Uppsala några vändor.
Vi lämnar koppen med choklad och den halvätna prinsessbakelsen och följer med Hewal över Munkgatan och förbi Svandammen, bort mot Stadsträdgården. Han öppnar dörren till en av toaletterna han brukar sova i. Vi backar av stanken.
– Man måste ha dörren öppen och vädra ur i tio minuter. Sedan luktar det inte lika mycket, förklarar Hewal och visar hur han brukar krypa ihop.
Trots lukten sover han hellre inne på toaletten än utomhus, eftersom han då kan låsa om sig.
– Han är rädd för vuxna män. Jag vet inte vad det är han har varit med om, säger Jasmine.
När Hewal blev hemlös slutade han gå till skolan. Jasmine säger att han berättat för henne att han inte klarade av att gå dit eftersom han luktade så illa.
Hewal hade ingenstans att bo och heller inga pengar. Den dagersättning som asylsökande har rätt till missade Migrationsverket under tre månader att betala ut till honom. Han stal godis för att ha något att äta. Och han började med droger, vilket gjorde att han började stjäla kläder för att kunna sälja vidare.
– Jag var jätteledsen en dag. En kille kom fram till mig och sa att han hade en grej som gör att man inte känner att man är ledsen.
Den där grejen var rökheroin. Hewal testade, och under ett par månader rökte han heroin flera gånger i veckan.
För ett par månader sedan larmade Uppsalapolisen om att omkring 90 ensamkommande killar i Uppsala använder rökheroin och att många av dem begår rån för att finansiera missbruket. Hewal känner till en del av de där killarna. Men själv lyckades han för några veckor sedan ta sig ur beroendet. Kanske fastnade han aldrig helt, tror han.
Jasmine har följt med Hewal flera gånger till Migrationsverket, både för att han ska få sin dagersättning och för att be dem ordna något annat boende åt honom. Först efter tredje besöket började de betala ut ersättningen, och erkände sitt misstag. Men han har inte fått några pengar retroaktivt.
– Vad gäller boende säger Migrationsverket att de bara kan erbjuda asylboendet utanför Tierp. De säger att jag ska kontakta socialtjänsten i stället, säger Jasmine.
Det har hon gjort också, flera gånger. Socialsekreterare som Jasmine pratat med säger att de skulle vilja hjälpa, men att de inte kan. Enligt riktlinjerna är Hewal Migrationsverkets ansvar eftersom han bedöms vara över arton.
– Socialjouren uppmanade mig att ringa till kloster som tar emot flyktingar. Det gjorde jag, men de sa att det var helt fullt överallt. Att de inte hade ens en kvadratmeter golvplats över.
Hon lägger armen om Hewal.
– Det är så fruktansvärt alltihop, att en pojke kan få ha det såhär utan att myndigheter griper in. Man ser ju att han inte är vuxen. Jag tycker att hans fall är så ovanligt tragiskt, men jag har snart inga förhoppningar om att det ska ordna sig.
Nu väntar de på beslutet från Migrationsverket om Hewal får stanna i Sverige. Vilken dag som helst kan beskedet komma. Han har på eget initiativ gjort ett medicinskt ålderstest, vilket visade att det är mycket möjligt att han är under 18 år. Jasmine har också bokat tid till en läkare för att han ska få dokumenterat de breda ärr han har på ryggen, ärr han säger är från piskrapp utförda av iranska myndigheter för att ha pratat kurdiska.
Hewal säger att han längtar efter sin familj, särskilt sin mamma, men att han inte vet var de är.
– Jag har bara kontakt med min moster, som bor i Iran. Min mamma, pappa och syskon flydde tillbaka till Irak men ingen vet var de är.
Sverige var inte alls som Hewal trodde. Men han har svårt att föreställa sig framtiden om han inte får stanna. Som litet barn flydde han från Irak till Iran, som tonåring från Iran till Sverige.
– Inget annat land i Europa skulle ta emot mig om jag har fått nej i Sverige. Men om jag inte får stanna här, vart ska jag då fly?
Ett par dagar efter vårt möte pratar jag med Jasmine i telefon. Hon berättar att polisen nu kontaktat socialtjänsten i Uppsala eftersom de anser att Hewal behöver stöd och någon att prata med.
– Till och med polisen larmar om att han måste få hjälp och inte klarar sig själv. Jag hoppas verkligen att något händer.
Fotnot: Hewal och Jasmine heter egentligen något annat. Jasmine vill vara anonym på grund av sitt jobb.