Sköna vibbar. Eller “Good vibes” på engelska. Det har blivit lite av Uppsala Reggaefestivals inofficiella slogan. Och den första dagen av två lyckades utan problem med att leva upp till den.
Efter en smygstart i torsdags kväll och en vädermässigt galet het inledning på festivalens första riktiga dag så börjar det i samband med att solen hamnar bakom trädtopparna och bringar välbehövlig skugga över festivalområdet droppa in glada besökare i en strid ström. Och som vanligt bjuder URF på en stor demografisk mix när så väl barnfamiljer, reggae-orginal och pensionärer frekventerar den av torkan gula gräsmattan på KAP.
På tältscenen rullar det rutinerade lokala soundsystemet Meditative sounds (bildades redan 1998) igång med just skönt meditativ roots-reggae. På scenen dansar två barn helt obrytt medan fler och fler hittar in i tältet och myser ikapp.
Sedan är det dags för två stjärnskott på reggaehimlen att inta den stora scenen. Knappt någon har hittat dit när den sladdrigt charmige konferencieren Kung Henry (aka Henry Bowers) ropar in Lila Iké, en relativ nykomling på scenen med rötterna i Manchester, England. I kritstrecksrandig kostym och knallröda skor framför hon tre sköna låtar präglade av hennes hesa souliga röst som har mer känsla än tonsäkerhet. Bandet Indiggnation, som framförallt är där för att backa upp den kommande superakten Protoje, sprudlar inte av entusiasm (ännu) men gör jobbet stabilt.
Det gör de även bakom nästa akt, Sevana. En jamaicansk sångerska som ökar tempot rejält med sina sensuella tongångar. Rösten har ett rejält spann och ger r’n’b-vibbar när hon bjuder på kraftfulla höga toner. Hon ber publiken att bjuda på sina bästa jamaicanska danser, samt att köpa musiken på iTunes, innan hon rundar av med den stämningsfulla balladen “Chant it”.
När Indiggnation inleder Protojes konsert med ett långt och psykedeliskt gitarrsolo som för tankarna till Pink Floyd är det riktigt trångt vid scenen. Plötsligt är det som att de sammanbitna svartklädda bandmedlemmarna vaknat till liv och det låter ruskigt bra. De återkommande rock-inslagen under Protojes konsert fungerar överlag utmärkt.
När huvudpersonen själv, Oje Ken Ollivierre, mer känd som Protoje, dansar in så märks det på publikens reaktion att han varit saknad i Uppsala. Och han har saknat Uppsala under de sex år som gått sedan han senast besökte URF. Konserten utvecklas till en enda stor kärleksföreställning mellan den galet charmige jamaicanske artisten och hans publik. Som allra bäst blir det i “Sing like this” från senaste skivan, som har en fantastiskt smittande refräng. I publikhavet hörs en kille skrika “Nu jävlar är det igång!”. Det är onekligen känslan. Ett extra plus får Protoje (utöver sina underbara galna danser) för sitt mellansnack om att alla cyklar i Uppsala. Bra koll!
I tältet ökas temperaturen ytterligare när svenske Kaliffa (från första början känd som medlem i tusenmannabandet Hoffmaestro) river av en galet energisk uppvisning i publikkontakt och svängig punkpoppig reggae. Kaliffa Olle Karlsson med band är onekligen galet populära bland framförallt festivalens yngre besökare. När hiten “De den” följs upp av den ännu större hiten och sommarplågan från förra året “Helt seriöst”, så är det dock inte någon oavsett ålder som inte sjunger med. Det är galet varmt och ett galet tryck i tältet.
På stora scenen rundas den allt svalare (!) kvällen av med två i sammanhanget riktigt stora akter. Tarrus Riley och Alborosie. Den förstnämnde spelade på festivalen 2008 med sin legendariska far JImmy Riley (som gick ur tiden 2016), och tio år senare gör han inga misstag med sin tillbakalutade och melodiska reggae. Att se saxofongurun Dean Fraser lira (han inleder med ett 20-minuters solo!) hade nästa räckt för toppbetyg. Vilken närvaro.
Till sist; ett stort thumbs up till scenvakten vid stora scenen som under samtliga akter rådiggade med i samtliga låtar. Samtidigt som han hade full koll på och stundtals flirtade med publikhavet. Snacka om good vibes!