Den starka vårsolen lyser upp ångan från Stran Mayis tekopp. Doften av äpple och kanel sprider sig i rummet.
Ingenting i lägenheten på Kvarntorget vittnar om krig och lidande. Men i augusti förra året kom krigets fasor att ta ett isande grepp om familjen Mayi.
Mitt under en familjesemester i Spanien lade Stran Mayi märke till inlägg på Facebook som tydde på att något inte stod rätt till med hennes morbror i Kurdistan. Sittandes vid poolen med en cola i handen bestämde hon sig för att ringa sin moster.
– Hon lät skakad och berättade att min morbror Hawar var kidnappad av IS. Min kropp lade av helt, säger Stran Mayi.
Eftersom hon sett otaliga videoklipp på internet som visar den tortyr och de avrättningar som Islamska staten (IS) står för blev hon genast livrädd. Hennes första impuls var att berätta för sin mamma, men hennes moster bad henne vänta med det. Släkten ville inte skrämma upp henne i onödan.
– Det var väldigt svårt för mig att hålla tillbaka sanningen. Men samtidigt tänkte jag att min moster kanske hade rätt. Vi hoppades ju att Hawar skulle komma tillbaka. Dessutom vore det bättre om mamma hade sina syskon nära då hon fick veta att hennes bror var kidnappad av IS.
Det var långa svåra dagar. Stran Mayi kunde varken äta eller sova eftersom hon hela tiden undrade hur Hawar hade det. Fick han äta? Kunde han sova?
– När vi hade kommit hem berättade vi för mamma vad som hade hänt. Hon började skrika, gråta och slå sig själv. Vi försökte lugna henne och säga att det skulle bli bra. Men alla vet att det inte brukar sluta väl när IS är inblandade.
Hawar Hamid Sindi hade försvunnit då han tjänstgjorde som major i den kurdiska gerillan Peshmerga. IS hade intensifierat sina militära angrepp i området kring Masul i södra Kurdistan (norra Irak). I striderna dödades många kurdiska soldater. Flera kroppar hittades och transporterades hem till familjerna. Men Hawar var försvunnen.
– Efter ett tag fick vi information som pekade på att han fortfarande var vid liv och hölls fången av IS. Tidvis fick vi väldigt detaljerad information. Han hälsade till familjen och vi fick veta vad han åt.
Hoppet väcktes till liv och familjen började prata om vad de skulle säga till Hawar när han släpptes.
– Ibland var vi nästan komiska. Vi sade att vi skulle bråka med honom, att vi skulle säga åt honom att han aldrig fick vara soldat igen. Att han skulle återgå till sitt yrke som advokat och ta hand om sin familj istället.
Trots att Stran Mayi och hennes familj bor i Uppsala, långt ifrån sina släktingar i Kurdistan har de väldigt nära kontakt. De pratar mycket i telefon och hälsar på så ofta de kan. Därtill bodde familjen i Kurdistan mellan 2005 och 2008. Då studerade Stran Mayi vid en skola för återvändare som hennes pappa hade startat.
– Det var jobbigt att lämna mina vänner i Uppsala. Men efter ett par år hade jag kommit väldigt nära min släkt och skaffat nya vänner. Så då blev det svårt att flytta tillbaka till Uppsala för att börja gymnasiet. Nu lever jag i två verkligheter, den i Uppsala och den i Kurdistan.
Hon beskriver sin morbror som en stark person som alla i familjen hade stort förtroende för.
– Han var oerhört empatisk. Det kanske han inte uttryckte verbalt så ofta, men om det hände något fanns han alltid där. När mamma fick cancer ringde han hela tiden, frågade hur hon mådde och erbjöd sig att göra vad som helst för att hjälpa henne.
Men nu kom inga fler samtal från Hawar.
Två månader efter försvinnandet hittades ytterligare kroppar i ett område utanför Mosul. De var svåra att identifiera eftersom de lämnats oskyddade i öknen. Den kropp som befarades vara Hawar hade dött av ett skott i huvudet. För att identifiera kroppen skickades tillhörigheterna till familjen.
– Eftersom alla soldater har liknande kläder är det svårt att se vems de är. Men när Hawars fru tittade på byxorna såg hon en knapp som inte liknade de andra. Den hade hon själv sytt dit. Då förstod vi vad som hade hänt.
Efter medicinska analyser bekräftades det att det var Hawar och att han hade dött direkt på platsen. Uppgifterna om att han skulle vara kidnappad var falska. Stran Mayi förklarar att det antagligen var personer med kopplingar till IS som såg en möjlighet att tjäna lite pengar på att sälja de falska uppgifterna.
– Det kändes så hemskt. Vi reste ner för att gå på begravningen. Vanligtvis får jag en varm känsla av att åka in i Zakho, staden där mammas släkt bor. Det är som när jag ser Boländerna från tågfönstret och känner att jag snart är hemma i Uppsala. Men den här gången kände jag bara att allt skulle falla samman, att allt var svart.
Hon kom fram till den lilla grusvägen där folk brukar sitta på gatan och dricka te. Där det brukar höras röster och skratt till långt in på natten.
– Nu möttes vi av människor klädda i svarta kläder, som grät och skrek av sorg. Den lycka och kompletta familj som jag hade haft var nu bara ett minne.
Under några dagar var släkten samlad. De stöttade varandra och pratade om Hawar. Men snart var det dags för Stran Mayi och andra släktingar att åka hem igen.
– Det var tungt. Det känns som att man lämnar sina släktingar i sticket. Men de säger att de vill att vi ska åka, att vi ska leva våra liv och ta hand om oss själva.
Men att fortsätta ett vanligt liv efter att en familjemedlem har mördats är inte så lätt.
– Att förklara för vänner i Uppsala vad vi har upplevt är svårt. Det är som två verkligheter. Andra människor har upplevt tragedier som jag aldrig kommer att förstå. Men jag känner att jag måste berätta om det här. Jag vill inte att Hawars blod ska rinna ut i sanden. Han offrade sitt liv för vår frihet.
Hon förklarar att hon skiljer på känslor och politik. På ett personligt plan vill hon bara se de som strider för IS utplånade. Samtidigt frågar hon sig hur det kommer sig att IS har uppstått.
– Allt kommer ur någonting. Dessa människor har vuxit upp i korrupta samhällen. Vi måste fråga oss vad de fått för uppfostran, hur de har kunnat sälja olja och köpa vapen?
Sorgen är fortfarande kompakt. Hennes mamma gråter och Hawars barn i Zakho undrar var deras pappa har tagit vägen.
– Jag orkar inte ringa min mormor och fråga hur hon mår längre. Jag orkar nästan inte höra hennes röst. Det är för obehagligt. Hon har förlorat den son som stod henne närmast.
I dag hanterar Stran Mayi sorgen genom att försöka sprida information om Kurdistan och IS fasansfulla krigsföring i området. Men eftersom det är svårt att förklara vad kriget innebär för någon som inte själv upplevt det, uttrycker hon sig i poesi.
Under en stödgala för Kurdistan läste hon bland annat dessa rader om sin morbrors försvinnande och familjens ovisshet.
“Dina änglar som väntar framför huset, på en dammig grusväg i Zakho, tills mörkret faller. Dina änglar som luktar på dina kläder och undrar varför doften blir svagare dag för dag.”