Jag minns att jag i min barndom på 60-talet fick följa med en grannflickas mamma på ”husmorsfilm”, där man fick se hur man bäst lagar söndagssteken och putsar silverljusstakarna. Min mamma, som pluggade, gick inte på husmorsfilm (det var f ö pappa som var mest matlagningsintresserad).
Länge ansågs det vara ett nederlag för en man att inte kunna försörja sin hustru och ”tvinga” ut henne i arbetslivet. Att ha hemmafru, det var välfärd, det. Vissa opinionsbildare lever kvar i den föreställningen: chefen för Timbros medieinstitut Roland Poirier Martinsson säger att är det något han är stolt över i sitt liv, så är det att han ”har en hemmafru”!
Att sköta hushållet innebar mer arbete på 60-talet än i dag. Jag minns att tvättmaskinen i källaren inte precis var automatisk – och långtifrån alla familjer hade, som vi, moderna kök med diskbänk och kylskåp med isfack. Betydligt slitsammare var det för farmor. Hennes ”hemarbete”, medan farfar undervisade i byskolan, var snarast att jämföra med drift av mindre lantbruk. Utan kyl och frys osv.
När 80- och 90-talister i dag surfar på marsipanrosa trendbloggar – som Underbara Claras – och lär om cupcakes, badrumsinredning och babylycka, är de fjärran från farmors grisslakt, korvfjälster, julbak, tvättbyk och höstsyltkok på egenhändigt plockade lingon.
Eva Mobergs artikel 1961, Kvinnors villkorliga frigivning, om att ekonomiskt och socialt oberoende är förutsättningen för jämställdheten mellan könen, skakade om rådande föreställningar. Men egentligen sa Moberg bara det som den liberala kvinnorättskämpen Harriet Taylor Mill slog fast under första hälften av 1800-talet.
Mill håller förstås hela vägen. Men då detta handlar om politik, finns det förstås de som inte håller med. För tyckare som Poirier Martinsson gäller jobblinjen inte kvinnor – i alla fall inte de i övre klasser, som likt Mickan i Solsidan kan leva högt på vad någon annan drar in. Vad det ska vara bra för framgår inte. Det är dubbel förlust för samhället – i outnyttjad kompetens och skattebortfall. Och en ännu större förlust för kvinnan. Vad ska en hemmafru göra vid skilsmässa – och hur blir pensionen? Kristdemokraterna har ändå länge lobbat för att kommunerna ska locka fler (läs kvinnor) att stanna hemma, genom att erbjuda en spottstyver i bidrag. Som om det skulle vara lösningen på lågbetalda jobb och bristande jämställdhet.
Men avspeglar då ”hemmafrutrenden”, manifesterad i tv-serier som Hollywoodfruar, Mad Men och Desperate Housewives, samt – jag kan ännu inte fatta det – SR:s Husmorsskolan, en verklig trend? Nja, i så fall skulle familjekonservativa KD inte vara på väg ut. Man får hoppas att den kommerisellt gångbara underhållningen triggar ett ”sagobehov” snarare än verkliga livsönskningar. En dröm som anspelar på känslor, stil och estetik. Statistiken visar i alla fall att antalet hemmafruar inte ökar i Sverige.
Medan många länder i EU varmt välkomnade förslaget om obligatoriska mammadagar innebar det för svenska kvinnor (och män) ett ironiskt bakslag för jämställdhetsarbetet. När det kommer till kritan vill nog de flesta unga svenska kvinnor knappast byta med de systrar på kontinenten som varken har föräldraförsäkring, utbyggd barnomsorg eller män som åtminstone förväntas dela lika på hemmets sisyfosarbete.
Tilläggas bör att Underbara Clara – som heter Lindström och är 24 år – uppges vara ekonomiskt oberoende och kalla sig feminist.