Märsta. De flesta svenska runstenar är från 1000–talet, den tid då seden att resa sten tog fart för att sedan försvinna i början av 1100–talet. En typisk runsten från den här tiden består i regel av ett stenblock som är utsmyckat med en slingrande runrad med djurhuvud.
Texten, som ofta avslutas med en bön, är i regel ett minne över en eller flera personer som gjort något anmärkningsvärt eller avlidit.
Bevarad runinskrift
Arenbergastenen flyttades till Historiska museet på 1960–talet efter det att Arenberga revs för villabebyggelse. Namnet Arenberga nämns för första gången i en köpehandling från år 1311, då heliga Birgittas far, lagmannen Birger Persson, köper byns tre gårdar. Arenbergastenan består av ett stycke bearbetad sandsten, inte större än att den får plats på en vanlig lastpall.
Stenen, som uppskattningsvis väger ett par hundra kilo, är elliptiskt formad och på ena kortsidan finns delar av den ursprungliga runinskriften bevarad.
”...Frörik lät...och...efter...”.
Troligen har Frörik låtit resa stenen efter en eller flera personer. Men dessa namn är försvunna med resten av stenen.
Flera tolkningar
Enligt Charlotte Hedenstierna-Jonsson från Historiska museet har stenen tolkats som fotstycket av en sandstenspelare. Den har även tolkats som en del i ett stenkors. I och med att fragmentet sannolikt bara är en liten del av den ursprungliga stenen kan man bara spekulera i hur hög den var från början. Uppskattningsvis bör den åtminstone ha vägt ett ton.
Förvaras i Tumba
Det finns även indikationer på att runorna kan vara sentida och att Arenbergastenen fungerat som till någon form av trädgårdsprydnad under 1800–talet. Den typen av nationalromantik finns det flera exempel på i Sigtuna kommun.
Ytterst lite har skrivits om Arenbergastenen och dess ursprung. Var den en gång stod eller när den höggs är höljt i dunkel. Däremot kan typen av runor, så kallade stungna runor, vanligtvis dateras till senare hälften av 1000–talet.
Stenen förvaras i dag på ett magasin i Tumba och är inte tillgänglig för allmänheten.