Helsingfors kallar sig ofta för ett möte mellan öst och väst. Ankomsten med färja känns också så. Först följer svensktidens Sveaborg som breder ut sig över en arkipelag av grå skär och tillhör världens största sjöfästningar, men ändå inte förmådde stå emot arvfienden Ryssland. Därefter signalerar två kyrkor själva stan. Den mäktiga domkyrkan lyser vit och väldig, och Skatudden reser sig den ortodoxa Uspenskijkatedralen. Väl i land märker man däremot att Helsingfors handlar mer om nytt, fräscht och framåt än väderstreck och storpolitik.
Det fanns en tid då svenskar lite nedlåtande förknippade den finska huvudstaden med Koskenkorva och bittra hockeyförluster och inte så mycket annat. Vem kunde tänka sig att resa till Helsingfors för annat än att titta på Tre Kronor eller få en rejäl bläcka på färjan dit?
I dag är tonläget snarare beundrande och en smula avundsjukt. Det gamla, fina är äntligen upptäckt. Anrika kaféer, Kottbys och Fågelsångens snickarglädje. Liksom den flärdfulla Esplanaden som i sällskap av påkostade fasader och radiosänd tango lätt får tankarna att fladdra bort en smula från Skandinavien mot Buenos Aires.
Samtidigt är stan mest internationellt känd för mode, design och fiffiga tekniklösningar. Något som tillsammans kvalificerat Helsingfors som World Design Capital, världens designhuvudstad 2012, som redan nu lockar besökare från hela klotet.
– Designmuseet och Marimekko! Vi vill inte missa något av dem, säger två ivriga japanskor som liksom jag själv stannat upp inför ett skyltfönster med snapsglas från topp till botten.
Det finska formgivningsundret håller sig vanligtvis till det som är stilrent, avskalat och funktionellt. Men här känns det som om regnbågen trillat ner i ett hörn av Rödbergen. Så är vi också mitt i Design District Helsinki.
Kvarteren står inte bara för en ovanligt hög koncentration av spännande butiker och konstgallerier. Enligt egen utsago är det här en stat i staten, som i sitt lite småkaxiga manifest tagit strid för kreativitet och mot medelmåttighet. Promenerar man dess 25 gator finner man alltifrån Alvar Aaltos möbler till flärdfulla skor gjorda i björkträ. Textilkonstnären Annikki Karvinens Poppana-kavajer finns här också, liksom cocktailbarer, smycken, glas, vintage och Design Forum Finland som marknadsför inhemsk design.
Egentligen känns hela Helsingfors väl komponerat. Centrum är kompakt, avstånden korta och kvarteren så ståtliga och vackra att man gärna låter bussar och spårvagnar passera och hellre promenerar.
– Vi syns under den stora klockan till varuhuset Stockmanns, säger min finska bekant Anita Siikanen över telefonen då vi ska träffas för fika.
Fem minuter senare sitter vi på gamla Café Esplanad som serverar så stora bakverk att det påstås att Helsingfors studenter står sig en hel dag på deras gigantiska wienerbröd.
Anita Siikanen är född i stan och så genom- Helsingfors att hon med viss självironi kallar sig själv för ”strictly city girl”. Allt som hon uppskattar finns här: shopping, klubbliv, gym och karriärmöjligheter.
– Helsingfors är helt enkelt lagom. Storstad och småstad i ett. Dessutom är det alltid nära till havet, säger Anita Siikanen.
Det är förstås aldrig långt till sälta i en stad som omfattar drygt 300 holmar och skär och ungefär tio mil kustlinje. Pastellfärgade ejdrar når till och med in till kajkanten vid Salutorget där en rödkindad kvinna säljer lax och strömming direkt från sin båt.
För svenska resenärer rymmer Helsingfors ytterligare ett trumfkort. Språket. Trots att bara drygt sex procent av befolkningen talar svenska som modersmål, behärskar åtskilliga Helsingforsbor vårt tungomål. Dessutom bär stans gatuskyltar såväl svenska som finska namn.
– Gå Unionsgatan rakt fram. Korsa därefter Broholmssundet, svarar en ung kvinna på järnvägsstationens turistbyrå då jag frågar efter vägen till Hagnäs.
Når strax den gamla arbetarstadsdelen som såg starten på det finska inbördeskriget. En röd lykta tändes i tornet till Arbetarhuset som signal om att revolutionen startat. Nu rymmer området många inflyttade från Somalia och Vietnam. Och det enda riktigt röda som reser sig över Hagnäs torg är den gamla fina saluhallen från tidigt 1900-tal.
Innanför dess portar möter färska surdegslimpor, ett litet skomakeri, fiskhandlare och färgstarka tyger i ett sammelsurium av dofter och varor som närmast känns orientaliskt.
Slår mig ner på ett kafé på andra våningen och beställer karelska piroger med kokta ägg och persilja. Smaken är lite som Helsingfors. En tilltalande blandning av öst och väst. Något som världen upptäckt.
Nu är det svenskarnas tur att göra samma sak.