Hedvig Söderlund fick uppleva både toppar och dalar under sina elva år på Uppsala universitet.
Hedvig Söderlund kliver upp på platån framför Universitetshusets entré. Staden som innehar både några av hennes bästa och värsta minnen.
– Undrar om jag ramlar på någon, säger hon med ett smittsamt leende och ser ut över Universitetsparken.
Med tanke på hennes historia tänker jag direkt att det inte går att se ett spår av utmattningen som varit. Snarare skulle det vara "Den energifyllda hjärnforskaren" som borde stått på omslaget istället. Idéerna sprutar och skämten haglar samtidigt som kreativiteten är minst sagt hög när bilderna ska plåtas i det försomriga vårvädret.
– Jag skojar mycket för jag tycker att humor är så viktigt trots att jag är professor. Jag har sagt att nästa bok blir en skämtbok som ska heta "Professorns bästa". Där ska en underavdelning med "Professorns fräckisar" finnas, bara för det är så himla oväntat och särskilt när det kommer från en kvinna, säger hon och skrattar.
Tanken på ett par nya böcker är redan igång hos författaren som debuterade med "Den utbrända hjärnforskaren" den åttonde mars i år. Att boken lanserades på just internationella kvinnodagen var ingen tillfällighet.
– Jag vill påverka samhället och jag tar upp just samhällsstrukturer som påverkar kvinnor och som har påverkat mig till utmattning. Jag hoppas boken blir uppmärksammad på regerings- och riksdagsnivå, för jag vill få till åtgärder. Jag vill att den leder till någon förändring.
Fröet som såddes till att skriva boken – om utmattningssyndrom och varför kvinnor drabbas mer – började under Uppsalaårens jobbigaste tid.
Under 2008 till 2019 var Hedvig Söderlund anställd på Uppsala universitet där hon forskade på hjärnan i olika projekt. Och när hon efter två år slutade pendla från Stockholm och flyttade hit var livet bra på alla olika sätt.
– Jag bodde på Linnégatan, i en rosa-vit sekelskiftsfastighet som var helt fantastisk, gud vad vacker den var, berättar hon och fortsätter att minnas tillbaka:
– Tidigare hade jag alltid arbetat för någon annan, med deras forskning, men nu fick jag möjligheten att skapa min egen grupp, vilket var ljuvligt. Så jag trivdes väldigt bra, kollegorna var trevliga och livet var high life.
Tillvaron skulle dock komma att förändras efter bara ett par år – och det genom en särskild händelse.
– Det var en person i lite överordnad ställning som gav mig ett så kallat oanständigt förslag under en sammankomst. Jag tackade nej, för det var helt absurt för mig, det var 20-30 års skillnad mellan oss bland annat. Men efter att jag gjort det så var det som att hela tillvaron på jobbet bara vände, berättar Hedvig:
– Både små och stora saker började bara bli sämre. Min löneutveckling stannade upp och de här strukturerna som fanns började uppdaga sig för mig. Om man tillhörde ledningens grupp eller var en man så hade man det "gött" men annars inte.
Hjärnforskaren Hedvig Söderlunds debutbok "Den utbrända hjärnforskaren".
Hedvig lades successivt på mer undervisning, och hon konstaterade att andra inte undervisade i samma utsträckning, på grund av bra relationer till ledningen.
– Det spelade ingen roll vad jag gjorde forskningsmässigt, de brydde sig bara om hur mycket jag undervisade. Jag klagade på vänskapskorruptionen och sexismen som jag tyckte var så tydlig då kvinnor fick göra mer för mindre. Jag ifrågasatte och försökte få till förändring men det var som att skrika i ett vakuum.
Universitetets svar till Hedvig var att de såg allvarligt på saken. Men enligt Hedvig blev det ingen skillnad, utan snarare värre med arbetsbelastningen. Samtidigt pockade även saker utanför jobbet på hennes uppmärksamhet.
– Mina föräldrar blev sjuka och jag tog hand om dem, så det var väldigt mycket även privat, säger Hedvig och tar ett andetag.
– Nu blir jag känslosam av att prata om det här.
Åren gick och stressen fortsatte över längre tid. Fler och fler symtom började visa på utmattning.
– Mitt i allt så ville min arbetsgivare att jag skulle ta på mig mer undervisning och då sa jag att jag kände att jag gick på knäna, att jag bara inte kunde ta på mig mer.
– Då svarade han, som visste att jag hade mycket med att ta hand om med mina föräldrar: ”Men Hedvig dina föräldrar blir ju inte friskare”. Den meningen har jag spelat om och om igen i huvudet. Det var så fräckt.
"Du är inte en dålig människa för att du blivit sjuk", betonar Hedvig Söderlund.
Än mer arbete blev det och 2016 skulle kraschen komma. Under en helt vanlig förmiddag pratade Hedvig i telefon med sin kusin och fick frågan om hur det var med henne.
– Jag började bara storgråta, jag bröt ihop totalt.
– Jag minns hur konstigt allt kändes när hon sa att jag skulle sjukskriva mig. Förvirringen över det som hände där med mig på gatan, lättnaden över att någon sa det jag egentligen kände men också skulden och skammen mot de studenter som jag handledde. Jag kunde ju inte lämna dem.
Hedvig blev först sjukskriven i tre veckor vilket sedan skulle bli runt ett års tid. Efter att ha kommit tillbaka till jobbet i ett halvår blev hon utmattad igen. Då genomgick hon en behandling på stressmottagningen på Kungsholmen i Stockholm.
– Där under behandlingen insåg jag att kvinnor drabbas av det här mer än män på grund av strukturella problem i samhället. Mönster som jag själv såg både på jobbet och i samhället och ingen riktigt har skrivit om. Saker som bidrog till min egen utmattning.
Vid stressmottagningen i Stockholm växte bokplanerna ordentligt.
I dag har Hedvig tagit steget ut från universitetsvärlden. Hon har startat eget företag och håller sig kvar inom det som hon brinner för, hjärnan och dess funktioner. Nu är det dock mycket mer på sina egna villkor.
– I och med utmattningen tror jag att många byter jobb genom att man omvärderar sitt liv. Man börjar fundera på vad som är viktigt och att livet är begränsat, man vill inte leva med något man blir sjuk av.
Det slår mig under samtalet. Många av de egenskaper som boken tar upp som riskfaktorer för att bli utmattad besitter Hedvig själv.
Hon är kvinna, har höga krav på sig själv, upplever press utifrån i jobbet och i hemmet, brinner för det hon gör och hon verkar empatisk. Nu vill hon ge andra mer kunskap om problemet och de som redan blivit sjuka en tröst och en röst.
– Jag vill att skammen, ensamheten och känslan av att vara dålig ska lindras med boken. Du är inte en dålig människa för att du blivit sjuk, jag vill trösta de som känner så och hålla dem i handen.
– Det är flera som hört av sig och känner sig stärkta av boken, och det gör mig så glad. Jag har inga egna barn och då betyder det extra mycket om jag kan hjälpa andra.
Hedvig Söderlund vill att boken uppmärksammas på riksdags- och regeringsnivå.