När Anna Jansson kliver in i hägnet kommer fyra gotlandsruss genast fram och hälsar. De är små och pigga. Grimma och hästskor har de inte på sig, men två av dem försedda med varsin halsrem med GPS-sändare som hjälper forskarna att följa dem. Russen är nämligen med i ett experiment som går ut på att se hur deras betande påverkar naturen – och hur pass väl de klarar sig på egen hand.
– En svensk studie har tidigare visat att det finns fler fjärilar där hästar betar jämfört med i fårhagar. Så vi har anledning att tro att hästar kan användas i naturvårdssyfte och vill undersöka den möjligheten, säger Anna Jansson. Hon är professor på Sveriges Lantbruksuniversitet och leder projektet, tillsammans med forskaren Carl-Gustaf Thulin.
Att Sverige redan har så gott om hästar gynnar inte automatiskt den biologiska mångfalden. Anna Jansson menar att den moderna hästhållningen nästan ger motsatt effekt.
– Man har för många hästar på för liten yta. Det är inte mycket som kan växa i en lerig paddock. Dessutom används ofta tyngre hästar och de sliter mer på landskapet än vad gotlandsrussen gör, säger hon.
Gotlandsrusset är Sveriges äldsta hästras och den levde vild på Gotland fram till 1800-talet. I dag räknas den som hotad, men Anna Jansson hoppas att det här projektet ska leda till att rasen får en ny chans:
– Om vi visar att gotlandsrusset ökar naturvärdet i betesmarkerna kan det leda till att rasen får en ny arbetsuppgift och kan öka i antal.
Sedan maj är hästarna utplacerade på SLU:s marker i närheten av Krusenberg gård. Totalt finns tre hägn om vardera 10 hektar, med fyra russ i varje.
– Vi har medvetet valt en plats utan höga naturvärden. Under minst två års tid kommer vi att följa russen och jämföra artrikedomen med kontrollytor, säger Anna Jansson.
De ettåriga russen har tillgång till ligghall och vatten, men får hitta mat på egen hand. Forskarna tittar till dem varje dag och blir tillgången på mat för liten kommer de att flyttas till SLU för utfodring.
Idén om att använda hästar i naturvårdssyfte är inte ny. På flera håll i Europa har äldre hästraser släppts ut i det fria, tillsammans med visenter och äldre raser av nötkreatur, för att hålla övergivna jordbrukslandskap öppna. Spanien är ett exempel på ett land som numera har återinfört hästar i det vilda, i ett projekt lett av organisationen Rewilding Europe. Det är en organisation som tror att avfolkningen av landsbygden kan vändas till något positivt, genom att ge Europas vildmark en chans att återvända.
Med hjälp av vilda betesdjur vill de hålla landskapet öppet och samtidigt gynna ekoturismen. Rörelsen finns i hela Europa, men få länder har så stor potential som Spanien - eftersom det är ett av de länder som har mest övergivna jordbrukslandskap. Det är också där Rewilding Europes arbete har nått längst.
– Vi kan inte göra något åt att människor flyttar från landsbygden. Men vi kan hindra betesdjuren från att försvinna. Om vi slutar att ha tamboskap som går och betar får vi se till att ha vilda djur i stället. På det viset kan vi återskapa de hjordar som fanns förut i Europa, säger Benigno Varillas, som är promotor för Rewilding Europes team i Spanien.
Under de se senaste två åren har totalt 47 av Spaniens äldsta hästraser, retuerta, släppts ut i det fria och får klara sig själva. De betar i ett unikt halvöppet landskap med ekar och artrik flora kallad dehesa.
– Projektet med vildhästar går jättebra. De har anpassat sig väl och förökar sig, säger Carlos Sanchez, som är direktör för Rewilding Europe i Spanien.
– Jag försöker visa bönderna ett nytt sätt att bruka marken på som samtidigt ger försörjning, fortsätter han.
Ett annat projekt bedrivs i Holland, av organisationen Dutch Taurus Foundation som använder vilda nötkreatur och hästar i naturvårdssyfte. De använder inhägnade exmoorponnys, en unik ras från Storbritannien som tros ha varit i stort sett oförändrad sedan stenåldern.
Anna Jansson känner till de olika projekten runt om i Europa, och berättar att det kan bli ett problem att låta hästar klara sig helt själva samtidigt som de hålls inhägnade. I Holland har det lett till att hästarna har fått för liten tillgång till föda. Och att låta hästarna gå helt fritt, som i Spanien, tror hon blir en stor utmaning i Sverige.
– Jag tror inte att Sverige är moget för det. Vi är ett av Europas mest hästtäta länder och det skulle bli svårt att hindra vildhästarna från att interagera med tamhästarna, säger hon. Vi har även ett väldigt reglerat djurskydd som kan göra det komplicerat, tillägger hon.
Kollegan Carl-Gustaf Thulin är mer optimistisk till att ha vildhästar.
– Vi har en gång tämjt dem, så varför inte förvilda dem igen? Det är bra om den diskussionen väcks, med tanke på hur viktiga stora betesdjur är för landskapet och den biologiska mångfalden, säger han.