Det är en kall novemberdag 2016, strax efter lunch och Hassan Youssef har startat sin bil som står parkerad utanför lägenheten i Sävja. I dag ska han vara med på veckomöte med de andra i personalen på Sävja kulturcenter. Mötet ska hållas i Gränby och han räknar med att vara där inom en kvart.
Vid rondellen intill livsmedelsbutiken i Sävja ser han en Volvo XC70. Hassan kollar mot bilen och får ögonkontakt med den som kör.
– Plötsligt vänder de tvärt i rondellen och börjar köra efter mig. Jag fattar ingenting, blir orolig och tänker "fan, vad är det som händer?".
När Hassan Youssef kommer ut på väg 255, i höjd med Vilan i riktning mot Uppsala, har polisbilen ökat farten. Och plötsligt börjar polissirenerna ljuda.
– Jag blir rädd och åker in vid vägkanten direkt och stannar bilen. Jag försökte ringa min flickvän och tänkte att jag måste spela in det här, men hinner inte trycka på inspelningsknappen. En polis sliter upp dörren och skriker "lägg ner telefonen nu!".
Hassan ser i ögonvrån att en stadsbuss passerar busshållplatsen, full med folk. Han skäms vid tanken på att det kan vara ungdomar han jobbar med som kanske ser vad som pågår.
– Jag frågar "vad är det här för kontroll ni gör?" och får till svar "kliv ur bilen nu!"
Hassan Youssef gör som polisen säger och ställer sig med händerna lutade mot bakluckan. Han är skärrad och förklarar att han har bråttom till jobbet, men de svarar bara "Du ska ingenstans, du ska till polisstation".
Det som nu händer finns dokumenterat i ett journalblad från Akademiska sjukhuset och i en rättsmedicinsk kroppsundersökning. Det hela är över på två minuter men för Hassans del har det satt spår för livet.
I Hassans journal från akutmottagningen på Akademiska står det att han blivit misshandlad. Några timmar efter att han har blivit stoppad mår han nämligen så dåligt att han måste uppsöka sjukvård. Han är illamående, huvudet värker och han har drabbats av kraftig yrsel.
– Jag tog mig till Ackis för att jag knappt kunde stå på benen. Jag var blåslagen och kroppen värkte. Jag fick hjälp av den polis som inte varit pådrivande att tvätta såret.
Misshandeln ska ha bestått i att en polis fått ner Hassan på mage, suttit på hans rygg och utdelat slag mot ryggen och höger knä, samtidigt som den andra polisen satt på hans högra fot. Den ena polisen ska också ha suttit över Hassans huvud och tryckt vänster ansiktshalva ned mot marken.
En läkare konstaterar att Hassans ansikte är sönderskrapat och han har svårt att öppna käken. Rygg, fot och ben ömmar och är svullna.
Hassan får röntga kroppen och det visar sig att Hassan fått en hjärnskakning, skrapsår i ansiktet och krosskador över bröstrygg, knä och fotled.
Hassan gör en polisanmälan mot den polis som misstänks ha utfört misshandeln. I samband med anmälan får han också tid för att göra en rättsmedicinsk undersökning på Rättsmedicinalverket i Uppsala, där skadorna dokumenteras.
Men så mycket mer händer inte.
Hassan sjukskriver sig från jobbet, han är rädd att gå ut och
isolerar sig hemma.
– Jag träffar en psykolog men annars sitter jag mest hemma, säger Hassan.
Det dröjer ända till januari innan Hassan blir uppringd av en förhörsledare på polisens enhet för särskilda utredningar. Anledningen är att polisen själva vill utreda om tjänstefel begåtts.
I telefonförhöret blir Hassan intervjuad av en kommissarie om vad som hände.
Där berättar Hassan att han klivit ur bilen när polisen beordrat honom att göra det. När kommissarien frågar om han gjorde motstånd eller var aggressiv, svarar Hassan "Nej, ingenting".
Två veckor senare hörs den polis som enligt Hassan använt mest våld. Enligt förhörsprotokollet känner polisen inte igen Hassan sedan tidigare. Anledningen till att de åker runt i Sävja är för att "tråla och för att det skett en del inbrott i området på sistone."
Förklaringen till att de stoppar just Hassan är att han "tittar väldigt konstigt på oss och han kör en hyrbil, samt gasar på och kör om en annan bil när vi får ögonkontakt."
Men när Hassan, enligt polisen, vägrar göra som de säger, misstänker de i stället att de tagit upp jakten på en drograttfull person, något som senare, när Hassan får lämna urinprov på polisstationen, inte visar sig stämma.
I förhöret, som också sker per telefon, säger polismannen att han har svårt att minnas vad som ledde fram till att han var tvungen att ta till med hårdhandskarna och anmäla Hassan för våldsamt motstånd. På flera frågor svarar han "Det minns jag inte" och "ingen aning" men beskriver händelseförloppet så här:
"Vi ska visitera honom, så han (Hassan, UNT:s anmärkning) ska lägga upp armarna bak på bilen, varpå han börjar dra dem till sig och en brottningsmatch uppstår. Den misstänkte skriker "jävla grisar". Vi försöker få ner honom, säger till honom att lägga sig ner, han lägger sig inte ner, fortsätter att stå upp och till slut får vi ner honom på backen, där han fortsätter att göra motstånd tills vi får på honom bojorna. Han försöker ta sig loss, kränger med kroppen och drar till sig armarna och spjärnar emot så gott han kan. Det blev någon form av nedläggning" och avslutar med: "Jag tror inte det blev så snyggt eftersom min kollega var ju fram vid huvudet".
Förhörsledaren frågar polisen om Hassan försökt gå till motvärn med slag och sparkar och får ett nekande svar. Polisen anser ändå att Hassan gjort våldsamt motstånd men minns inte om det var han eller den andra polisen som utdelade slagen.
Det går ytterligare några veckor och till slut hamnar Hassans anmälan om misstänkt polisvåld hos chefsåklagare Lena Kastlund vid Särskilda åklagarkammaren. Hon utreder brottsmisstankar mot poliser och ska ta ställning till om det finns tillräckliga bevis för hur Hassan behandlats och om det i så fall kan leda till åtal mot de två poliserna.
Men den 13 februari, nästan tre månader efter händelsen, beslutar hon att lägga ner utredningen. Det blir inget rättsligt efterspel med motiveringen att ytterligare utredning inte förväntas leda till att brott kommer att kunna styrkas.
– Det är det normala, när uppgifterna går isär. Ord står mot ord och när det inte finns några vittnen försvårar det bevisföringen, säger Lena Kastlund.
Hon förklarar att polisen har rätt att använda våld i vissa situationer.
– Det behöver inte vara så att vi misstror den som säger sig ha blivit utsatt för polisvåld. Men beviskraven är höga för att det ska leda till åtal och fällande dom. Det ska vara ställt utom allt rimligt tvivel.
Hassan stoppades av polis utan att vara misstänkt för något brott. Han fick hjärnskakning och tvingades uppsöka sjukhus för att få vård för sina skador. Allt finns dokumenterat. Är det inte tillräckligt med bevis?
– Ren allmänt kan en person göra motstånd som ger polisen rätt att använda våld. Hur det var i det här fallet kan jag inte kommentera. Vi gör allt vi kan för att få fram så mycket bevis som möjligt i såna här ärenden men överlag är det sällsynt att en polis fälls, säger Lena Kastlund.
Det har hunnit bli försommar och Hassan Youssef har så smått börjat träna på gym och göra fler utåtriktade saker. Men han är fortfarande sjukskriven från sitt arbete. Han har skaffat fyra undulater för att få lite liv och rörelse i lägenheten. Han går fortfarande till en psykolog och tränar på att ta ett var runt huset varje dag och fika på något kafé.
Men Hassan kan inte bli kvitt tankarna på vad han varit med om. Han grubblar och tänker på vad den ene polismannen säger till honom när de kommit in på polisstationen, innan han släpps:
"Vi ger det en ny chans nästa gång vi ses" och avslutar med: "det var onödigt att det blir så här".
Hassan skakar uppgivet på huvudet. Han anser att han oförskyllt blivit slagen och att han inte kunde försvara sig själv när det hände.
– Allt känns overkligt, som att det bara händer på film, säger han. Men så hände det mig. Jag blir så jävla ledsen.