Hårt slit i föreningslivet

"Knack, knack! Hej, vill ni köpa bingolotter för att stödja vårt handbollslag?"
De flesta känner nog igen situationen, vare sig man har stått utanför eller innanför tröskeln. Föreningstraditionen i Sverige är stark och i en idrottsförening måste alla hjälpas åt för att ekonomin ska gå runt, anställda, tränare, föräldrar - och inte minst spelarna själva. Hyran för träningslokalerna ska betalas, matchtröjor ska köpas och vill man åka på cup eller träningsläger krävs det lite extra arbete.

Storvreta Idrottsklubb utanför Uppsala är inget undantag. Föreningen har cirka 1 500 medlemmar inom tre olika sektioner, fotboll, skidor och bordtennis, och som medlem i föreningen måste man betala en medlemsavgift - och en träningsavgift. För att avgifterna inte ska behöva bli alltför höga har man i Storvreta IK valt att låta de olika lagen arbeta mer i stället. Alla medlemmar i fotbollssektionens 17 lag är skyldiga att sälja rabatthäften och trädgårdsprodukter, hjälpa till med pappersinsamling och ansvara för kafeterian när det är matcher. Med ett undantag - de allra yngsta spelarna.
- Vi vill inte belasta föräldrarna i de yngsta lagen. Först i nioårsåldern börjar dessa lag hjälpa till, säger Åke Österberg som är ordförande i fotbollssektionen.

Även om det är barnen som spelar i ett lag läggs ett stort ansvar på föräldrarna. Man ska inte bara skjutsa till och från matcherna, man ska också påminna sina barn om att gå ut och sälja de där lotterna eller kakorna eller strumporna. Och det är inte ovanligt att föräldrarna köper en eller två bingolotter - trots att de aldrig spelar själva.
Urban Dahlberg som är kommunikatör på Riksidrottsförbundet får dagligen samtal från föräldrar. Huruvida barnen ska sälja lotter och arbeta för att tjäna ihop pengar till föreningen och laget är en fråga som ofta kommer upp.
- Ibland kommer några okunniga föräldrar med feta plånböcker och säger att mina barn ska inte sälja några lotter, det är vansinnigt tycker jag. De blir inte en del av laget då, det är jätteviktigt och tillhör också idrottens fostrande syfte.
Men Urban Dahlberg är tydlig med att pengar inte får bli ett självändamål.
- Det finns föräldrar som värjer sig från dyra sporter och det tycker jag är en sund reaktion. Man kan ju fråga sig om man verkligen behöver åka på fem cuper, och om man måste bo på hotell.

Riksidrottsförbundet ger de föräldrar som har synpunkter på hur föreningen styrs rådet att själva gå med i föreningen - först då kan de vara med och påverka.
I Storvreta IK går de pengar som tjänas in på arbetsinsatser för klubben till den egna sektionen, men sen är lagen fria att hitta på egna aktiviteter för att samla in pengar till den egna lagkassan. Vid försäljning av rabatthäften går en del av provisionen till lagens lagkassor.
- Genom åren har lagen bland annat planterat skog, skrapat etiketter på Pharmacia och hjälpt företag att flytta. Lagkassan ska användas för fotbollsverksamhet, inte som fickpengar. Ofta använder lagen pengarna för att åka på träningsläger eller cuper. Det kostar ju en del, man ska resa dit, ha boende och betala anmälnings avgift, säger Åke Österberg.

Varje år får Riksidrottsförbundet cirka 1,7 miljarder kronor från svenska staten att fördela till idrotten, dels som statsbidrag, dels som vinstdelning från Svenska spel. Den största delen av pengarna går till idrottsföreningarna som lokalt aktivitetsstöd. Pengarna ges för aktiva medlemmar mellan 7 och 20 år. Ju fler aktiva medlemmar man har, desto mer pengar får man alltså. Idrottsföreningarna kan också få aktivitetsstöd från kommunen. Också här omfattar stödet endast medlemmar mellan 7 och 20 år.
Trenden pekar på att det kommer att bli svårare för idrottsföreningar utan barn- och ungdomslag att klara sig. Urban Dahlberg på Riksidrottsförbundet ser pessimistiskt på vuxenidrottens framtid.
- Det krävs någon form av ekonomisk stimulans från samhället. Annars kanske vi bara har barnidrotten och elitidrotten kvar om några år. Den sociala biten av idrotten har ett stort värde.

Kenneth Ågren, som startade idrottsföreningen Gamlis FF för tio år sedan håller med. Han tycker att det är viktigt att hålla kvar ungdomarna inom idrotten när de blir äldre, även om de inte platsar i de högre divisionerna, eller inte har tid att träna så mycket.
- Vi skuffas åt sidan. På riksnivå sitter man och undrar varför folkhälsan blir sämre och varför folk inte idrottar längre. Samtidigt har man dragit in det statliga stödet till föreningar utan barn- och ungdomsverksamhet.
För tio år sedan fick Gamlis FF 25 000-30 000 kronor i statligt aktivitetsstöd - i dag får de ingenting alls. Dessutom finns det ett förslag från kommunens sida om att höja planhyrorna för vuxna, från 40 kronor i timmen till 100 kronor i timmen, något Kenneth Ågren är starkt kritisk till. När stödet från samhället minskar måste medlemmarna arbeta desto hårdare för att få ekonomin att gå runt.
- Det innebär att jag själv sitter och säljer bingolotter två dagar i veckan. Sen håller vi på med strumpförsäljning och sådant, men det handlar ju om vuxna människor som har arbeten, eller studerar. Det bygger på att medlemmarna får slanta i själva när vi ska göra något, säger Kenneth Ågren.

Hårt slit i föreningslivet

Kakförsäljning och dörrknackning tillhör vardagen för medlemmarna i en idrottsförening. Att få ekonomin att gå runt kan vara svårt, särskilt för föreningar utan barn- och ungdomslag som får klara sig utan statliga bidrag.