Videon är inte längre tillgänglig
"Frukosten bestod av vetemjölsvälling och någon gång en smörgås och spenat. Barnen ledsnade på denna ensidiga kost och ville ej äta. Då var det att hålla i dem och hålla för näsan. Svalde de ej så var det att slå dem så de ej vågade annat än svälja. Ofta såg jag att maten kväljde dem och kom upp, men dom måste ändå svälja."
Armida Nilsson har till slut satt sig för att skriva ner sina minnen från tiden då hon jobbade på Ekolsnäs barnhem vid Ekoln vid Vårdsätraviken.
Hon befinner sig i Gåvsta utanför Uppsala, i alla fall har hon sirligt skrivit Gåvsta uppe i brevets högra hörn med reservoarpennan hon nu håller i handen. Om hon bor där vet vi inte, inte heller vilket år det är – bara att det lär vara under mitten eller andra halvan av 1930-talet.
Det är inga roliga minnen Armida Nilsson har från Ekolsnäs. Men hon har lovat den kände författaren Bernhard Nordh i Dalby att pränta ner dem åt honom. Vem vet, kanske kan han få användning för hennes iakttagelser i någon av sina kommande böcker? Eller så kan han som är så samhällsengagerad göra något för att barnhemsbarnen ska få det bättre, tänker kanske Armida Nilsson när hon fortsätter skriva.
"Barnen som var från 6 månader till 2 år sattes på kärlet om morgonen och om de då ej var i behov så blev det sedan och då blev det smörj. Detta var för det mesta fallet med Eklunds gosse och honom slog de både på kinder och baken så han svällde upp. Det såg jag också. En gång tog jag rätt på honom när han låg nästan naken på kalla hårda klosettgovet och skrek. Då stod en av eleverna och tvättade honom med kallt vatten och slog honom än på kinden än på stjärten och dess värre skrek han. Det lönade sig ej för mig att varna dem. Det hörde de inte på. (...) "
En sommardag i Märsta omkring 75 år senare hittar Bernhard Nordhs dotter Solveig Wallin det sex sidor långa brevet från Armida Nilsson. Det ligger i ett gulnat kuvert i en boklåda som Solveig Wallin har kvar efter sin far. Hon blir kall när hon läser brevet.
– Jag blev alldeles ifrån mig över att barn kunde behandlas på det här sättet. Så hemskt ... de behandlades värre än djur. Men det var ju positivt ändå att någon i personalen reagerade.
Hennes pappa pratade aldrig om brevet vad Solveig och hennes syskon kommer ihåg.
– Kanske tog han ändå kontakt med någon Uppsalapolitiker. Han reagerade alltid häftigt när han hörde om människor som behandlades dåligt.
Solveig Wallin kan inte släppa tankarna på brevet, utan vill göra sitt för att det ska bli känt hur det var på barnhemmet. Kanske kan det hjälpa någon som söker ersättning för att ha vanvårdats på barnhem. Hon lämnar det till UNT.
Se tv-inslaget där Solveig Wallin återvänder till Ekolsnäs.
Vad som hände Armida Nilsson sedan hon skrivit brevet och skickat det till Bernhard Nordh, det vet vi inte. Hon lär vara född någon gång innan 1920, och alla de tänkbara Armida som UNT lyckats spåra är döda. De flesta av dem hade barn, men ingen av de anhöriga vi fått tag på säger sig haft en mamma som jobbat på barnhem eller ens bott i närheten av Uppsala.
Men vi vet att vår Armida Nilsson jobbade på Ekolsnäs barnhem en kortare period i mitten av 1930-talet. Ett par av de barn hon skriver om går att finna i barnhemmets inskrivningslistor med gröna pärmar, som nu ligger bevarade i landstingsarkivets salar i Uppsala.
Ekolsnäs barnhem grundades 1928 av Röda korset. Barnhem hade funnits i Sverige sedan 1600-talet, och 1924 kom en ny lag som gav kommunerna möjlighet att omhänderta barn mot föräldrarnas vilja. Mellan åren 1924 och 1982 omhändertogs cirka 200 000 barn och placerades i barnhem och fosterhem. Fattigdom och sjukdom gjorde att vissa föräldrar frivilligt lämnade bort sina barn för gott eller för en kortare tid. Andra gånger beslutade samhället att föräldrarna av någon anledning, som misshandel eller fattigdom, inte kunde ta hand om sina barn. Barnen blev då kvar på barnhemmet en kortare eller längre tid innan de hamnade i fosterhem.
Men de barn som samhället skulle skydda blev inte alltid skyddade. För vissa blev barnhemmen en räddning och en ljus period. Medan andra har andra hemska, i vissa fall traumatiska, minnen från sin barnhems- och fosterhemstid. Närmare 900 personer, varav ett 30-tal från Uppsala län, vittnade i den statliga Vanvårdsutredningen för några år sedan om fysisk och psykisk misshandel , sexuella övergrepp, inlåsningar och tvångsarbete. Sedan barnen tvångsomhändertagits lämnade man dem nämligen mer eller mindre i sticket: få uppföljningar av hur de hade det gjordes. Utredningen ledde till att regeringen 2011 beslutade att den som omhändertagits av staten och sedan vanvårdats i barnhem eller fosterhem under åren 1920-1980 nu kan ansöka om ersättning på 250 000 kronor. Den som vill men ännu inte sökt ersättning börjar få bråttom; senast den sista december i år måste ansökan vara inkommen.
Rose-Marie Lindström kom till Lindgårdens barnhem i Björklinge för första gången 1970. Foto: Tomas Lundin
Rose-Marie Lindström tar ett djupt andetag när vi svänger in på uppfarten till den stora röda tegelbyggnaden mellan tallarna i Björklinge norr om Uppsala. Första gången hon kom hit var för 44 år sedan. Då var hon nio år och och det hon allra mest kände var rädsla; hon visste ju inte vad som väntade.
Andra omgången som hon och hennes ett år äldre bror Roger skulle bo på Lindgårdens barnhem här bland tallarna var hon tolv år.
– När vi kom hit den gången vägrade Roger att gå ur bilen. Vi satt i baksätet och han låste dörren. Socialsekreterarna gav honom till slut tjugo kronor för att han skulle komma ut, säger Rose-Marie.
Det var en mulen dag i slutet av mars 1972. Rose-Marie och Roger fick höra att de skulle vara på barnhemmet över påsk. Men deras mamma visade inga tecken på att kunna ta sig ur sin svåra alkoholism, så de bägge syskonen blev kvar på barnhemmet ett drygt halvår. Det är inga ljusa minnen hon nu återvänder till.
– Jag höll mig mycket för mig själv och grät mycket. Jag undrade hur mamma hade det och varför hon inte hörde av sig. Jag kände mig övergiven, säger hon och torkar bort de tårar som också nu väller fram.
– De som jobbade på barnhemmet gjorde det nödvändigaste, men de hade ingen koll på hur barn fungerar eller vilka behov barn har.
Själv var Rose-Marie en tyst och tillbakadragen flicka som gjorde som hon blev tillsagd. Men hon fick bevittna hur andra barn – däribland hennes bror – blev slagna och inlåsta på sina rum av personalen.
– Jag var rädd att själv bli slagen, men jag har haft dåligt samvete för att jag inte sa något när de slog min bror. Han var min stora stöttepelare som månade otroligt mycket om mig, han tog nästan en papparoll.
Men en sak var bra med barnhemmet. Här fick Rose-Marie mat, på fasta tider.
Lindgårdens barnhem öppnade 1959 för barn med besvärliga hemförhållanden. 1983 stängde barnhemmet, i dag är här en förskola. När vi går in i huset och uppför stentrappan med de vitmålade väggarna ser Rose-Marie sig förundrat runt. Mycket är sig likt. Men när vi passerar ett utrymme som i dag tycks vara ett förråd skakar hon på huvudet.
– Det där var rökrummet, där fick vi barn stå och röka. Helt sanlöst.
När jul och nyår närmar sig tänker Rose-Marie Lindström mycket på de barn som lever i hem med fylla och misshandel. Foto: Tomas Lundin
Efter ett halvår på barnhemmet mådde Rose-Marie Lindström och hennes bror Roger så dåligt att ungdomspsykiatrin ansåg att de behövde en annan tillvaro. I november 1972 blev de därför placerade i fosterhem. I två olika. Syskonen, som varit varandras trygga hamnar i en stormande uppväxt, skiljdes alltså åt.
– Jag blev förstörd, helt knäckt. Efter ett halvår lyckades jag övertala en socialsekreterare att få komma till Rogers fosterhem.
Men den ljusa vändningen i Rose-Maries liv kom inte. Den nya fosterpappan förgrep sig på henne. Och av mamman i familjen fick Rose-Marie veta att hon skulle vara glad att de tog hand om henne, för ingen annan skulle någonsin vilja det. Under de fem år som hon bodde hos familjen var kommunen där på två besök, bägge föranmälda.
Rose-Marie Lindström är en av de omkring 4 400 personer som hittills sökt ersättning från staten, nu väntar hon på besked. Det har varit tufft att läsa de dokument om hennes uppväxt som finns sparade i Stadsarkivet. Men mest av allt tycker hon att det är skönt att ta tag i sin historia på allvar.
– Uppväxten har såklart påverkat hela mitt liv. Vissa nätter har jag sådan ångest att jag knappt kan sova. Men det är bra att bearbeta allt. Jag har ett annat liv, jag är mamma och mormor och jag måste ju funka där också.
Barnhemmet blev Harriet Melmbloms hem i tio år. Bristen på kärlek var värre än misshandeln. Foto: Tomas Lundin
Men alla är inte glada över regeringens beslut att erbjuda ersättning. Bara hälften av de som sökt har hittills fått den.
I en svart skinnsoffa i ett av Eriksbergs höghus sitter 92-åriga Harriet Melmblom och önskar att staten aldrig hade gett några löften. Allt det som hon under många decennier aldrig pratade om revs plötsligt upp igen.
– Det där, det hade man ju lagt bakom sig, säger hon.
Harriet Melmblom föddes 1922 i Stockholm. Hennes mamma var ensamstående och tvungen att lämna bort Harriet till fosterhem i perioder för att kunna jobba. När Harriet var fem år tyckte Harriets pappa att det blev för många fosterhem, så han lämnade in Harriet på ett barnhem i Mölnbo i Sörmland i samråd med en kvinna från barnavården.
Harriet skrattar mycket och ofta, men hon blir allvarlig när hon berättar om barnhemmet. Det kom att bli hennes hem i drygt tio år, nästan hela hennes uppväxt. Men där fanns aldrig någon att ty sig till.
– Det fanns ingen som gav trygghet eller kärlek. Ingen som lyssnade. De som jobbade på barnhemmet tog aldrig upp oss i famnen och kramade oss.
Den känslomässiga bristen var nog det värsta, säger Harriet Melmblom. Värre än misshandeln. De mindre barnen fick smisk på sina nakna stjärtar med ris som de själva fick gå ut och samla. De större barnen piskades med mattpiskor. Och ibland blev Harriet inlåst i sovrummet en hel dag utan mat.
– Man fick stryk för småbus, för bagateller – sådant som barn gör. Ibland visste man knappt varför. Men jag lät aldrig när de slog mig, det skulle de inte få.
När Harriet som sextonåring flyttade ut från barnhemmet stängde hon det kapitlet i sitt liv. Sedan dess har hon nästan aldrig pratat om den tiden, hennes fyra barn har inte vetat något förrän nu. Men när hon beslutade sig för att söka ersättningen och därmed fick tag på papperen från barnhemmet slungades hon tillbaka till alla minnen.
Harriet Melmblom fick ingen ersättning. Detta eftersom det var hennes pappa som satte henne på barnhemmet, inte staten. Det tycker Harriet är märkligt.
– Staten lovade ersättning. Och det var ju faktiskt en kvinna från barnavården som var med och rekommenderade att jag skulle placeras på barnhem, så jag ska ansöka igen.
Livet blev ändå bra till sist för Harriet Melmblom. Men hon tycker att det varit jobbigt att allt som hon under lång tid inte pratat om plötsligt rivits upp igen.
Sin kärlekslösa uppväxt till trots blev Harriet själv en mamma som gav barnen mycket kärlek. Det berättar Harriets dotter Irene Bengtsson som bor i lägenheten ovanför och nu kommit ner till sin mamma.
– Hon var en riktig hönsmamma som alltid hade koll på var vi var och att vi var hela och rena. Och hon har alltid gett oss massor med kramar och pussar, bakat tårtor och annat.
Ja. Harriet nickar. Livet blev bra till slut.
Gillbergska barnhemmet på Sysslomansgatan var barnhem 1928-1983.
Sedan 1980-talet finns inte längre barnhem i Sverige. Men i Uppsala står många byggnader kvar som minnen av barnhemsepoken. En av de mest kända är Gillbergska barnhemmet på Sysslomansgatan i Luthagen. I det vackra stenhuset från 1928 har många uppländska barn tillbringat sitt livs första månader.
Sommaren 1970 jobbade Annika Fagerström där. 1970 känns kanske inte alltför avlägset, men när Annika Fagerström berättar om den sommaren är det minnen från en helt annan tid.
– Där fanns barn till fattiga föräldrar och ogifta mammor. Och handikappade barn som sedan skulle till någon annan insititution, för många föräldrar fick rådet på BB att lämna bort ett sådant barn och glömma det.
På Gillbergska barnhemmet tog man emot nyfödda barn upp till ettåringar. Idag vet vi hur viktigt det är för små barn med närhet och att få knyta an till någon. Det visste man inte då. Annika skakar på huvudet vid minnet.
– Man blev aldrig tilldelad samma sal som förra dagen, så för barnen var det ständigt nya ansikten. Och det var bara när barnen matades eller skulle skötas på annat sätt som vi var tillåtna att ta upp dem. Förmodligen för att de inte skulle vänja sig och därmed vilja ha mer kärlek och uppmärksamhet.
En metod som kanske fungerade. För som Annika minns det var det nästan alltid lugnt och tyst i salarna.
– Senare fick jag lära mig att barn kan bli apatiska av för lite kärlek och närhet. Jag är rädd att det är det som hände med barnen.
Men så fanns där några barn som Annika minns särskilt. Tre månader gamla Lena var en av dem – just för att hon log.
– Varje gång man kom i närheten av hennes säng log och sprattlade hon. Hon visade med hela kroppen att hon ville ha kontakt, och när jag hade hennes sal försökte jag prata med henne så mycket som möjligt. Jag kommer ihåg hur fel det kändes att inte få ta upp henne.
Den nyfödde pojken som hade Downs syndrom och läpp- och gomspalt letade sig också in i hjärtat. Under en ljus juninatt satt Annika med honom i famnen och matade honom med välling med en sked.
– Det tog lång tid, då mycket rann bredvid. Vi fick mycket tid tillsammans och jag minns hans mörka ögon, som hela tiden var fästa vid mitt ansikte, medan vi kämpade för att han skulle få i sig något.
Och så var det den där busiga ettåringen som var tillfälligt på barnhemmet eftersom hennes mamma var sjuk. Vid matstunden ville hon försöka äta själv, och spjärnade emot när barnsköterskorna höll henne i det grepp om armarna de använde för att kunna mata barnen utan kladd.
– Hon lärde sig att bli lugn, annars fick hon ju inte någon mat. Men det var ju ett högst naturligt beteende för en ettåring att vilja äta själv. Jag hoppas att hon glömde oss snabbt när hon sedan kom hem igen.
Barnen skulle vara i sina sängar. Annika Fagerström jobbade på Gillbergska barnhemmet och minns hur fel det kändes att inte få ta upp de små barnen. Foto: Nina Leijonhufvud
Annika Fagerström sägeratt hon och de andra barnskötarna på Gillbergska var oerhört noga i omhändertagandet. Barnen skulle få bra mat, komma ut i friska luften och inte behöva ha röda stjärtar.
– Vi var jätteduktiga och jättesnälla. Och så gjorde vi ändå så himla fel.
Nu känns allt väldigt avlägset – men på ett sätt nära.
– De där barnen som jag skötte är fortfarande unga. Jag undrar ibland hur det gick för dem.
Se tv-klippet: Solveig Wallin om varför hon vill att brevet ska bli känt.
Ja, hur gick det egentligen för barnen?
Det är lätt att undra också när man försjunker in i Ekolsnäs barnhems inskrivningspärmar, där hundratalet barns tillvaro skildras med korta formuleringar. Hur gick det för syskonen Asta och Allan, som adopterades till olika hem? Vad hände med fyraårige Stig som inget fosterhem orkade med? Och hur blev livet för Eklunds gosse, han som blev slagen så han svullnade upp som straff för att han kissat på sig, som Armida Nilsson vittnade om?
I dag är en stor del av barnen i de där pärmarna döda. För dem kom möjligheten till upprättelse och ersättning för sent.